Bera

 

 

 

Jag tror året var 1990, jag och min familj åkte på semester till England och resan satte djupa spår i mig. Idag undervisar jag i engelska och en stor del av det kulturutbud jag konsumerat har varit från England. Den mest omedelbara kulturförändringen för mitt tio-åriga själv skulle dock i och med resan komma från ett helt annat håll, i vartenda skyltfönster fans under resan någon form av produkt prydd av de nu välkända ninja sköldpaddorna. Här hemma i Sverige hade fenomenet inte tagit fart än och när jag kom hem och pratade oavbrutet med mina kamrater om fräsiga sködpaddor med svärd möttes jag av väldigt lite förståelse, men efter ungefär ett halvår dök serien upp på TV och leksaksbutikerna svämmade över av turtles. 

 

 

Jag kan inte påstå att sköldpaddorna är något jag burit med mig under åren, ganska snart tröttnade jag, liksom de flesta av oss här i Europa. Jag har nyligen börjat titta på den nya serien från Nickelodeon med ungarna och den är riktigt trevlig, och ligger närmre den ursprungliga serietidningsförlagan än den TV-serie jag själv växte upp med, men nog om det. Ämnet för dagen är kloss-versioner av de fyra hjältarna.

 

 

 

Ny helgmorgon, några koppar kaffe och en ny figur.

Som jag skrivit tidigare krävs det en hel del detektivarbete för tilltagandet av japansk mat. Förutom att försöka översätta krånglig recept krävs tillgång till ingredienser och råvaror som inte direkt väller över på de inhemska butikshyllorna. En rätt som jag varit nyfiken på ett bra tag är Chirashi Sushi vilket närmast kan beskrivas som en öppen sushi, det vill säga riset i botten och tillbehören uppanpå. Så, om inte sushirullningsfärdigheterna är på topp, eller om köksknivarna tappat skärpan är denna rätt ett bra alternativ, och ett bra sätt att pynta av lite rester.

 

 

Första steget är att förbereda riset. Detta går till som vanligt sushiris, gärna med en bit kombu i under svällandet. När riset är färdigt tillsätts istället för socker och vinäger en grönsaksröra, som är boven i dramat då speciellt en av ingredienserna, kampyoo, är krånglig att få tag på. Kampyoo är strimlor av, nån slags pumpa, tror jag. Istället för pumpan har jag hittat en färdig röra som förutom kampyoo innehåller lotusrot, morot, bambuskott och shiitake som har fått bubbla ihop med mirin, dachi och lite annat. 

 

 

Dags för lite godis igen. Idag blir det någon slags pastill från Puccho, eller ぷっちょ om man ska följa förpackningens stavning. Vad pastillerna heter står med stora gula bokstäver på tvärsen över förpackningen: あわわわわ, vad det betyder har jag dock ingen aning om. Läser man ut det blir det Awawawawa, kanske är det onomatopoeisk stavning för ljudet man gör när man smaskar i sig godiset? Längst ner i den blå ringen står det ボール ソーダ eller booru sooda vilket i all enkelhet blir läsk-kulor. 

Inuti asken ligger en påse med förvånande stora pastiller, om man ska gå på fingertopskänslan. När förseglingen bryts trillar mycket riktigt ett gäng väl tilltagna pastiller ut, doften finns där men är inte påtaglig. Den närmaste referens jag kan ge är de rosa Ahlgrens-bilarna. Varje pastill är mjölig på ett lätt kristallartat sätt, jag gissar surt pulver, dags att få svar.

Japp, surt, på ett läskaktigt sätt, och bubbligt. När pastillen ligger still på tungan både bubblar det och fräser om den, för att efterlikna kolsyra antar jag. Smaken är en aning basisk bakom citronen ... och plötsligt är det fräsande höljet borta, nu ligger en slät pastill på tungan. Citronen är kvar, och en lätt sötma, jag biter lätt i pastillen och finner att den spricker och efterlämnar förutom flisor en liten tuggvänlig kärna av fruktkola. Om kärnan har någon direkt smak är svårt att avgöra, munnen håller fortfarande på att hämta sig från det bubbliga höljet i början.

 

Njä, smakmässigt ingen hit. Jag har redan smakat och beskrivit ett antal godisarna med Ramune-smak och de har alla varit att föredra framför detta. Det bubbliga höljet ska nog ses som lite av en gimmick som tyvärr döljer den eventuella smak som finns där någonstans.

Europe har sedan genombrottet -82 gått igenom några olika steg i vårt kollektiva medvetna. Från att ha varit det absolut största bandet någonsin förbyttes de till att bli ännu ett glam-band med hybris som ingen ville ta i med tång under tidigt -90-tal. Efter uppbrottet var de ett guilty-pleasure och en omisskännelig tidsmarkör för just svenskt 80-tal. På det följer några solokarriärer och efter en hyllad återförening har de haft lite samma roll som Sven Ingvars eller Kikki Danielsson, trevliga att sätta i en soffa under något halvmysigt TV-program för att prata gamla tider med.

 

Nya skivor har släppts men passerat ganska obemärkt förbi, och nu är det dags för ett nytt släpp igen.

 

 

Det var lite tunt bland superhjältarna på hyllan, så som inledning på sportlovet fyller jag på med ett nytt tillskott.

 

Ironman, rent tekniskt inte en superhjälte, men här använder vi termen lite löst, blir nästa superhjälte på hyllan. Både masken och de sparsamma detaljerna på dräkten är lyckade och känns lämpliga detta kantiga format. De transparenta bitarna gör sig väl och även om det inte är helt tydligt vad bitarna i slutet av vänsterarmen föreställer så är det trevligt med lite posering. 

 

Något jag inte har skrivit så mycket om är det utbud av figurer som finns. Superhjältar finns det fler av men kvaliteten varierar och det är inte riktigt alla figurer som gör sig. Så, trots att det finns många figurer att få tag på är jag lite petig med vilka jag plockar på mig, lite fler superhjältar blir det vid tillfälle.