Bera

Om jag skulle göra en lista på de filmer jag sett flest gånger, eller filmer jag har starkast nostalgisk anknytning till, så skulle The Terminator med uppföljaren Judgement Day hamna relativt högt. Inte lika högt som Star Wars och Alien utan i gruppen under, någonstans bland Dirty Harry och Örnnästet kanske. I tisdags gick Terminator på TV och jag passade på att se om den och upptäckte att den inte likt många andra favoriter tappat något av sin magi med åren, The Terminator är precis lika bra idag som när jag för första gången såg den i smyg på en brusig VHS hemma hos en äldre kamrat.

 

Så, varför är den första Terminator så bra? Cameron är en mästare på att bygga upp intressanta fantasivärldar och vet precis hur mycket som behöver förklaras för att vi som tittare ska känna oss bekväma med världsskildringen utan att magin försvinner och vad gäller berättartempo så lyckas han även där med att vagga in oss i filmens verklighet och med fast hand föra oss vidare utan att det är uppenbart när filmen skiftar från 1:a till 2:a akt och så vidare. Fotot är bra, castingen är fenomenal, effekterna har åldrats men fungerar ändå bättre än många senare filmer. Kort sagt är det en film med hög klass. Vad gäller själva temat, en robot som reser i tiden, så tyckte jag som liten att det var döhäftigt. Som högskoleutbildad vuxen skulle jag kunna skriva en ganska lång text om hur skräck-fiktion från olika tider skildrar den avsedda mottagargruppens innersta rädslor, och hur Terminator både speglar rädslan för ett kärnvapenkrig och likt en känd roman skriven för hundra år sedan vid genevesjöns strand av Mary Shelley problematiserar teknikens framsteg och hur de nya vetenskapliga och medicinska framstegen kan leda till situationer, och kreationer, vi människor inte kunnat förutse. Men, innerst inne tycker jag nog fortfarande att det är rätt fränt med robotar som reser i tiden. Hursomhelst, så var det inte den första filmen jag skulle skriva om, utan den nya. Innan jag lämnar 1:an måste jag bara få nämna filmens klassificering då jag oftast, likt Alien, stött på denna film märkt som sci-fi/action. Sci-fi får man ju gå med på men action får jag ändå ifrågasätta, The Terminator, och Alien, har mer gemensamt med slasher-filmer än rena action-rullar och bär på ett arv från gotiken ... men mer om det någon annan gång.

 

Innan jag lämar min Trip down Memory Lane så kan jag ju passa på att nämna de andra filmerna i serien, men betydligt mer fåordigt.

T2 - Riktigt bra rulle och denna gång helt klart under kategorin action. Valet av fokus på John och en mer tillrättalagd framtoning visade tydligt att denna film var riktad till en yngre publik, likt 1:an håller den väl över tid.

3:an (Rise of the Machines?) - Ok, inget här som inte fanns med i 2:an och levererat lite lamare. Utan Linda Hamilton förlorar hela konceptet sin pondus.

4:an (Salvation?) - Post apocalyps och Christian Bale. Världen och människorna som lever i den är intressanta, men action-biten och själva upplösningen är underutvecklad.

 

 

Så, dags för Terminator Genisys. Till att börja med gick jag in i salongen utan några förväntningar överhuvudtaget. Jason Clarke spelar John Connor i framtiden och leder den slutgiltiga offensiven mot Skynet, än så länge är filmen visuellt tilltalande och efter ett hormontstint brandtal brakar det lös. Jai Courtney, som var med någon minut i Divergent, spelar Kyle Reese och det hela känns lite avigt. Dom hittar en tidsmaskin och som vi alla vet skickas Kyle tillbaka genom tiden för att skydda Johns mor Sarah i orginalfilmens handling. Så långt är vi alla med. Men, med stort M, något går helt åt skogen. Den veklighet Kyle skickas tillbaka till är inte den samma som i 1:an. Istället för att rädda Sarah räddar hon mer eller mindre honom med hjälp av en åldrad T-800-modell. Sarah spelas av Emilia Clarke (Daenerys) och T-800an, här försedd med ett sött smeknamn, av Arnold Himself.

 

Härifrån blir det svårt att egentligen berätta något utan att avlöja vidare detaljer. Det som går att avslöja är att det sker fler tidsresor och att det uppstår en alternativ tidslinje som skiljer sig från den etablerade. Under några minuter får vi återse ikoniska ögonblick från första filmen, med vissa ändringar, och det är fullkomligt lysande! Flera gånger får jag gåshud då jag får se nya scener skapade med 1984-års upplaga av Arnold, en av min barndoms största hjältar. Ett synnerligen effektivt jump-scare är också insmuget i en av de gamla scenerna, vilket blir exta effektivt om klipp-tempot sitter inpräglat i ryggmärgen. Efter det löper filmen på, både Sarah och Kyle har mer attityd än sina förlagor och ett antal running-jokes etableras och blandas med de one-liners som förväntas av serien. Efter ungefär halva filmen har jag slutat ifrågasätta Jason Clarke och Emilia Clarke, men Jai Courtney är fortfarande lite avig. Arnold spelar sin roll med värme, värdighet och ett stort mått humor. Flera gånger får han både skoja om sin egen karaktär men även leverera one-liners i actionfyllda höjdpunkter. Jag såg filmen i 3D och trots att det i bland är högt tempo så blev det inte rörigt och vissa scener, framförallt PoW-vyerna i rött och vitt samt genom ett krypskyttesikte, kändes lyckade. Storyn går ihop, förutom en rejäl lucka som är tom även för huvudpersonerna, och lämnar utrymme för uppföljare. Jag vet inte riktigt vad man ska lita på eller inte men liksom Mad Max så har jag läst att ytterligare 2-3 uppfäljare är planerade. Till allt detta får vi lägga referenser till andra varumärken, som Blade Runner och Transformers samt otaliga detaljer som var ämnade för 1:a och 2:a filmen men som inte lyckades ta sig till slutprodukten. Denna film står på egna ben men visar tydligt var den kommer ifrån och är en kärleksförklaring till de första två filmerna och Arnolds roll i dem. Kort sagt, gillade du 1:an och 2:an ska du gå och se denna. (Och ja, som en inbiten tittare noterade jag de eventuella implikationerna av en 3:e tidslinje med tanke på polaroidfotot.)

 

Avslutningsvis vill jag skriva några rader om Emilia Clarke och hennes tolkning av rollen som Sarah Connor. Det enda jag egentligen sett av filmen innan jag satte mig i bio-stolen var en debatt på sociala medier kring en poster till filmen.

 

Postern framhäver på klassiskt superhjälteomslagsmanér Clarkes byst och ända och förmedlar inte alls samma pondus som Linda Hamilton förde till rollen. Om vi ser till Clarkes roll i filmen så inleder hon starkt, utan att avslöja för mycket, och räddar sedan Reese istället för det omvända. Efter det turas hon och Courtney om att tillrättavisa och rädda varandra och vad gäller nakenhet så tillbringar karlarna i filmen mer tid utan kläder på sig än vad Clarke gör. Så, postern förtjänar den kritik den får men jag uppfattade inte hennes roll i filmen som sådan som objektifierande. Speciellt inte med tanke på Hamiltons tolkning i första filmen då hon är i chock och gör vad hon blir tillsagd fram till de sista minutrarna medan denna Sarah är kapabel och tar hand om sig själv. Om jag har fel så rätta mig gärna.