Until Dawn
När spelet börjar följer vi en grupp ungdomar som festar loss i en skidstuga mitt i vintern. Några av dem hittar på ett spratt som får en av flickorna att ledsen och bortgjord springa ut ensam i snön. Hennes syster följer efter och när de återförenas ute i kylan och mörkret är de iakttagna av en eldkastarbärande galning. Flickorna försvinner spårlöst och polisens eftersökningar leder ingenstans. Ett år senare bestämmer flickornas bror sig för att ta med hela gänget tillbaka till stugan för att genom att hålla ett party hedra deras minne. Gruppen av ungdomar letar sig fram till stugan genom snön och ganska snart märker vi att det ligger några surdegar på jäsning då nya parkonstellationer ger upphov till avundsjuka och lögner. För att lungna ner stämmningen beger sig ett par iväg till en gäststuga, någon går ner i källaren för att få igång varmvattnet, någon letar reda på en ouija-bräda och mystiska saker börjar hända.
Som spelare får man växla mellan karaktärerna och beroende på vilka val du gör utvecklas både personerna och handlingen i olika riktningar. En stor del av spelet tillbringas med att utforska olika områden, ibland ensam, ibland med en kamrat. Spelet guidar dig med hjälp av kameravinklar som även ger spelet en cineastisk känsla. Allting, från karaktärer, till kläder, till snötäckta grenar och flaxande kråkor ser verkligt och organiskt ut. I de flesta scener bär du som spelare på någon slags ljuskälla som hjälp att utforska de olika miljöerna och både ljus och skuggor är otroligt välgjorda. Kort sagt är spelet vansinnigt snyggt och välgjort och tillsammans med en högeligen effektiv ambient ljudbild känns miljöerna verkliga, och ruggigt läskiga.
Förutom att utforksa de olika miljöerna hittar du olika ledtrådar längs vägen, både beträffande vad som hänt de två systrarna men även andra mystiska händelser på platsen. Det finns också delar av totem-pålar undangömda lite varstans som kan ge en kort inblick i kommande händelser. När saker och ting hettar till får du ofta val i form av ett säkert eller ett mer vågat alternativ för hur du ska gå tillväga, efter det fömedlas de avgörande momenten via quick-time ögonblick. I vanliga fall är jag allergisk mot quick-time, men här funkar det. Om du misslyckas är misslyckandet permanent, du får alltså inte som i andra spel börja om sekvensen från början och nöta in de olika momenten tills du lärt dig alltihop utantill, därför är dessa passager extra spännande. Vid andra tillfällen får du fatta beslut av en mer moralisk eller etisk karaktär, ska du till exempel ljuga för att inte skrämma upp en kamrat.
Kanske luras jag av skicklig spel-design, kanske utvecklas storyn mer eller mindre likadant oavsett mina val, men det känns som om varje beslut är viktigt och som om undomarnas öde vilar i mina händer. Huvuddelen av spelet handlar om att bygga upp stämning och jag sitter verkligen på nålar genom hela resan. Detta är utan tvekan det bästa skräck-spel jag någonsin spelat och med tanke på dess upplägg får jag rent av även peta in titeln högt upp på min lista med favorit-skräckfilm. Om du gillar skräck finns det inget att tveka på, hugg ett ex. av Until Dawn. Detta är min nya Halloween-tradition.
Texas Chainsaw Massacre 3D
Motosågsmasakern kom 1974 och har sedan dess fått ett antal uppföljare och en remake 2003. När jag började titta på Texas Chainsaw Massacre 3D, eller Texas Chainsaw 3D beroende på var namnet står, antog jag att det var antingen en ny remake eller en uppföljare till filmen från 2003. Men, den är en uppföljare till orginalet, verkar det som. Så, trots att det inte rör sig om varken en remake eller en reboot så skriver jag några rader om den ändå.
Filmen öppnar med snabbt ihopklippta scener som återger handlingen från första filmen, efter det får vi se hur en uppretad folkhop beger sig till huset där familjen som låg bakom morden befinner sig. Sheriffen försöker halvhjärtat hindra mobben men misslyckas och huset bränns ned till grunden med familj och allt. En ung kvinna lyckas smyga sig ut ur huset med sin dotter i famnen och när en ur mobben hittar henne tar han barnet ifrån henne.
Flera år senare så har barnet vuxit upp hos sina "foster-föräldrar" och får plötsligt ett brev som berättar att hennes mormor har dött och lämnat henne ett enormt hus och massa andra ägodelar. Flickan, som spelas av Alexandra Daddario, tar med sig ett gäng kompisar för att åka och besöka huset och försöka få reda på mer om den mystiska mormor hon inte ens vissta existerade.
När de når fram till huset dröjer det inte länge förens en i sällskapet råkar öppna en tung järndörr nere i källaren. Bakom dörren döljer sig en till överlevare från branden: Leatherface. Härifrån blir filmen rörig, till en början är filmen en slasher-film som följer precis det mönster man kan förvänta sig. Det som gjorde orginalet så bra var att det inte var en ensam skurk som jagade ungdomar, det var en hel familj som var "monstret". Här är plötsligt Leatherface en ensam galning i en film som knappt orkar bygga upp någon stämmning innan ungdomarna blir jagade genom natten av en puttrande motorsåg.
En bit in i filmen byter handlingen spår. Leatherface är inte bara en galen mördare, vår huvudperson är inte bara ett skrikande offer utan är kapabel att slå tillbaka och det visar sig att monstret i filmen i själva verket är invånarna i staden. Vissa gapande hål i storyn täpps till, andra öppnas. Utan att avslöja mer så kan jag ändå säga att filmen i alla fall försöker sig på en kreativ twist på vad man förväntar sig. Detta innebär att filmens tempo känns uppstressat och rörigt och all känsla av stämming som orginalet långsamt byggde upp är borta. Sen har vi titeln, Texas Chainsaw Massacre 3D. När en film är tvungen att lägga till 3D som en gimmick i sin titel är det sällan ett gott tecken. Vid några få tillfällen är sågklingan riktad rakt mot kameran i en uppenbar 3D-cashin-vinkel men utöver det märks inte denna fluga av. Så här i slutet kan även nämnas att Scott Eastwood dyker upp i en biroll men att han fortfarande har lite att arbeta med innan hans närvaro på duken går att ens jämföra med sin fars.
Friday the 13th
I somras tog jag mig igenom en rad remakes och reboots av actionfilmer och nu när höstmörkret faller dyker det upp ett helt nytt område att ta sig an, skräckfilmer. Analysen kommer att vara på ett minimum, stukturen kommer vara ifragasättbar och min stil kommer vara "den pratiga", men det är trots allt pajjiga skräckfilmer vi pratar om.
Så varför inte börja med en av de mest ikoniska slasher-skurkarna någonsin: Jason Voorhees. Den första filmen kom 1980 och berättade om hur Jasons mor sökte hämnd på de lägerledare som genom försumlighet låtit hennes son Jason drunkna. Efter det började uppföljarna rulla på och ett tag försökte filmskaparna hitta någorlunda vettiga lösningar på hur de skulle väva handlingen kring Jason och hur han gång på gång dök upp i närheten av Crystal Lake. Till slut gav de upp och efter att Jason varit en sväng ute i rymden var det tydligt att det inte fanns någon vidare rik grundstory att bygga en reboot på.
Den nya filmen börjar med att en grupp ungdomar är på väg för att campa i skogen. Vid lägerelden berättar en av killarna grundhistorien om Jason, lägret och hans mamma för att skrämma upp de andra i sällskapet. Någon minut efter det går någon iväg för att leta efter brajja, några letar sig in i ett tält för att ha sex och Jason dyker upp ur mörkret och tar död på dem. Introduktionen sätter tonen och valet av att berätta premisserna för filmen kring lägerelden är inte så dumt då man inte behöver ha sett någon tidigare film för att hänga med.
Efter 20 minuter dyker titeln på filmen upp och vi hoppar fram några månader i tid. Ett nytt gäng ungdomar är påväg till ett semesterhus i området och Jared Padalecki åker runt på en motorcykel och delar ut flygblad i ett försök att hitta sin syster som var en av de ungdomar som första delen handlade om. Padalecki är naturligtvis mest känd för Supernatural men i sammanhanget kan nämnas att han var med i en remake (i lös bemärkelse) av House of Wax från 2005. Vad beträffar det nya gänget ungdomar så är det utöver Padalecki ingen som sticker ut eller har någon direkt personlighet förutom ägaren till huset de ska till, han är en riktig plåga och genom resten av filmen väntar man på att han ska dö.
Härifrån är det inte svårt att gissa vad som ska hända, undomarna ger sig iväg ensamma eller två och två och Jason tad död på dem med kreativa och brutala metoder. Jämfört med tidigare filmer verkar Jason inte bara dyka upp ur tomma intet med ett vapen, här får jag känslan av att han skyddar sitt revir och planerar sina insatser. Förutom livrädda ungdomar och förvånansvärt välgjorda effekter av grafiskt våld så är filmen en kavalkad av tuttar och omotiverat långa sex-scener. På sätt och vis hör allt naket hemma i filmen med tanke på källmaterialet, men samtidigt är det en ny film som hade kunnat göra andra val vad beträffar smak. Den kanske största skillnaden är nog ändå att jag som tittare är 35 idag och inte 12 som när jag såg förlagorna.
Hursomhelst så hejar vi på Padalecki vars karaktär faktiskt gör ett antal kloka val genom filmen. Ett antal scener från tidigare filmer återskapas på kreativa sätt och Jason har på sig både säcken från andra filmen och senare den ikoniska hockey-masken. Rent visuellt är några av scenerna minnesvärdamen men vad beträffar storyn och stämmningen finns här inte mycket att hämta. Filmen är bättre än några av uppföljarna men inte lika bra som delarna 1-3. Om du sett de övriga titlarna i serien, se denna också. Kommer du ny till fenomenet Fredag den 13:e se de första 20 minutrarna så får du en grundkurs i Jason, tuttar och machetes.
För fan av serien bör även nämnas att det just nu pågår en kickstarter för ett Fredag den 13:e spel. Tanken är att en spelare är Jason och upp till sju andra spelare är lägerledare som tillsammans ska försöka fly eller besegra Jason. Kickstarter och just Tv-spel har tidigare visat sig kunna bli både katastrof och riktigt lyckat men med tanke på vilka namn som är knutna till projektet finns anledning att vara föriktigt hoppfull.
Halloween - tematrio
Huruvida vi överhuvudtaget ska uppmärksamma halloween, att den blandas ihop med allhelgona, hur hela helgen bara är ett komersiellt jippo, är frågor som kommer avhandlas nu i veckan. Jag har synpunkter och åsikter men samtidigt är det tydligt att halloween har tagit sig hit till vårt avlånga land och att denna mörkrets helgdag blir mer och mer uppmärksammad för varje år. Så, istället för att grunna på varför och hur så tänker jag ta tillvara på det bästa denna helgdag har att erbjuda, skräckrullar under mörka kvällar.
Skräckfilmer går liksom alla andra genrer att dela in i undergenrer med olika förgreningar och oavsett vilken gren man väljer så finns där en lång rad riktiga klassiker följt av dussintals bleka kopior. Skräckisen är en genre som redan från början har låg status och även om många stora skådespelare började sin bana i en slasher-rulle så är det få som återvänder. De flesta skräckisar har en låg budget och okända skådespelare och liksom en pizza innehåller de alltid ungefär samma ingredienser, ibland funkar det, ibland inte. Ibland lyckas allting bara falla på plats, ibland blir det halvdant och tjatigt. Idag tipsar jag om tre rullar som är värda din tid och som förutom att de är bra rullar är roliga och fungerar som en hyllning till genren. Så packa in er i vanen så påbörjar vi färden upp mot den övergivna stugan i skogen.
#1 Army of Darkness - Evil Dead III
Inte den första skräckis-komedin, men en av de bästa. Det som gör att denna rullen funkar så väl är att den är en del av en triologi skriven och regisserad av Sam Raimi där första delen tar sig självt på blodigt allvar men när vi är framme på tredje delen har hela konceptet förändrats till tramsig slap-stick. Filmenserien driver alltså med sig själv samtidigt som den hyllar sin egen genre. Referenserna till andra filmer, eller böcker, är många och Bruce Campbell gör sitt livs roll. Favoritscenen är nog när han ska mässa ramsan från The Day the Earth Stood Still men glömt hälften. Om du inte sett denna rulle så gör det. Och, just det, det är ju en TV-serie på gång, håll ögonen öppna.
#2 The Cabin in the Woods
Förutom ungdomarna som är på väg till stugan i skogen får vi i denna film följa Bradley Whitford och Richard Jenkins som båda spelar luttrade beslutsfattare i kostym på en enorm anläggning med oklart syfte. Ju längre in i filmen vi kommer desto tydligare blir det att de båda herrarna, likt spelmakarna i Hungerspelen, påverkar händelserna ute i skogen. Mycket mer än så skriver jag faktiskt inte då filmens behållning ligger i att klura ut hur allting hänger ihop. Samtidigt som filmen aldrig bryter rollen helt, utan är en skräckfilm rakt igenom, så finns här mängder av referenser till andra skräckisar och filmen fungerar som en kommentar över genren både vad gäller berättarmönster och vårt behov av att se denna typ av rullar. Favoritscenen är helt klart när de utforskar källaren och hittar Hellraiser-pussel, medaljonger, böcker och så vidare. Kul idé och bra genomförande.
#3 Tucker and Dale vs. Evil
I denna film får vi istället för att följa gänget med ungdomar följa två hillbillies spelade av Tyler Labine och Alan Tudyk. De är på väg till sin stuga för att fiska och dricka lite öl i lungn och ro när ett gäng college-ungdomar dyker upp. Förvecklingarna är många och gång efter gång lyckas lantisarna skrämma ungdomarna trots att de i själva verket menar väl. Trots att det är en komedi så stryker det med folk till höger och vänster och samtidigt som det är ganska tramsigt så finns här ett ganska varmt "döm inte en bok efter omslaget"-budskap. Den stora behållningen ligger i hur Labine och Tudyk spelar mot varandra i en komedistil i Ben Stillers och Will Ferells anda. På sina ställen finns referenser till andra skräckisar men framförallt gör sig filmen lustig över genren som helhet. Favoritscenen är då Alan Tudyk sågar i ett getingbo.
Yoi, igen
Sedan jag smakade kumbucha för första gången har jag varit på jakt. Förra vintern skrev jag om Yoi från Bankeryd och mitt utlåtande den gången var att drycken var underjäst och lite söt. Sedan dess har jag smakat fler sorter från olika bryggerier och förstått att det är så köpe-kombucha smakar, det går helt enkelt inte att jämföra med de gårdsbrygg jag började med. Med denna vetskap i bagaget gör jag ett nytt försök med Yoi som lagt till två smaker i sitt utbud.
Förutom den smakneutrala varianten finns det numer en variant med vitt te och päron och en smaksatt med citron och ingefära. I ärlighetens namn kände jag ingen större skillnad på varianten med päron och orginalet. En något ljusare och lättare sötma men rent smakmässigt skillde inte mycket. Varianten med citron och ingefära var mycket subtilt smaksatt och välbalanserad. Om drycken avnjuts till mat försvinner nog tonerna av ingefära men om drycken avsmakas för sig själv finns de där. Nästa gång jag köper en flaska blir det varianten med ingefära, men jag hoppas fortfarande på att snubbla över en överjäst bryggning med mindre socker.
Game Boy Improved by Me
Jag har tidigare lite då och då skrivit några rader om handhållna konsoler här på bloggen. En del spelare ser hela konceptet av ett handhållet system som en kompromiss eller som en förlegad teknik som spelat ut sin roll i och med telefoner. Jag tycker fortfarande om dem, kanske handlar det bara om smak, kanske är det på grund av att jag växte upp med dem. Kortfattat så hänger många av mina spelminnen ihop med en plats då ett Game Boy alltid följer med ut på resa. Jag har spelat Pokemon vid dammiga bygator i Rumänien, Zelda i mitten av ett Indiskt monsunregn, Castlevania med utsikt över en Norsk fjord och så vidare. Handhållna system är trevliga, och för mig lite extra nostalgiska.
Den handhållna maskinparken har fått några tillskott på senare tid, så jag tänkte dela dem med er här. In i det längsta har jag avstått från att komplettera samlingen med ett orginal Game Boy från 1989 för jag går fortfarande och hoppas på att jag ska hitta mitt eget som tillsammans med mängder av spel har försvunnit någonstans, men för några veckor sedan fick jag syn på ett orginal från -89 som får duga som substitut tills mitt eget rätt som det är tittar fram ur någon bortglömd låda.
En trend som vuxit de senaste åren är att "pimpa" eller göra estetiska modifikationer av system. Jag har bland annat sneglat på ett Zelda-temat 8-bitars NES i guldfärg, men aldrig slagit till, förens nu. Game Boyet på bilden kom till som ett samarbete mellan bloggen Improved by Me och den nystartade retrospels-butiken Japon,se. Bakom Improved by Me finns den grafiska designern Jessica Olander som med hjälp av smakfulla mönster i svart och vitt ger gamla föremål nytt liv. Bakom Japon.se finns Pontus Hellgren och Jan Jonsson som förutom att de själva är entusiaster av retrospel även erbjuder spel och konsoler till skäliga priser på sin sida.
Hos Improved by Me finns gott om information beträffande hur de olika alstren uppkommit, vilka pennor som används och i vilka olika steg arbetet utförs m.m. Vill ni kika närmare på hur just detta specifika Game Boy tillkommit så kika här.
Anledningen till samarbetet var välgörenhet och jag tycker det är mycket trevligt och positivt att fler och fler företag, föreningar och profiler inom spelhobbyn på olika sätt bidrar med mer än bara nostalgi och kunskap. Spel är på många sätt en flykt från verkligheten, men de senaste månaderna har jag sett flera exempel på hur spelare slutit samman och engagerat sig för att påverka verkligheten i en positiv riktning. Tack Japon och tack Improved by Me för ert engagemang!
Och om någon av er vet vart mitt orginal GB tagit vägen ... hör av er.
