Bera

 

 Långledighet har gjort mig så pass veckovill att jag postade veckans manga igår, så idag får det bli ett till inlägg i min nya feature: Dryck.

 

 

De vita vipporna på bilden är älggräs, eller älgört, eller för att vara riktigt fin i kanten filipendula ulmaria. Förutom lite C-vitamin i blommorna innehåller hela växten salicylsyra som verkar både febernedsättande och smärtlindrande i tillräckligt hög koncentration. Jag har ingen källa på det men jag har någon gång hört att växten har fått sitt namn p.g.a. att älgar med stor aptit smaskar i sig blommorna både för smakens och de hälsofrämjande ämnenas skull. Hur som helst har jag länge tyckt om både lukten och smaken på dessa blommor och trotsar varje år både mygg, fästingar, nässlor, värmeslag och pollenallergi för att plocka ett fång.

 

Steg 1, plocka blommorna.
Blommorna växer där solen kommer åt och där det är fuktigt. Kika därför i diken, sänkor och sluttningar i utkanten av lövskog, där kommer du garanterat hitta växten. När du plockar är det en god idé att ta med en sekatör, blommorna går att bryta av men med en sekatör går det snabbt och smidigt.

 

 

 

Saft Blomklasarna är inte helt olika fläderblom så om du har ett bra recept på flädersaft så kan du använda det. I annat fall följer mitt eget recept här.

1. Börja med att trycka ner två nävar blommor i en gryta och dela en citron som du lägger på toppen.

 

2. Koka sockerlag. En liter vatten till ett kilo socker. Häll i en påse citronsyra, jag tror det är 30g i påsen, samt lite passande kryddor. Förslagsvis kanel, kardemumma, kryddnejlikor eller ingefära. Om du väljer ingefära ska du nog ta det lite lungt med mängden.

 

 

3. Slå den varma sockerlagen över blommorna och citronen, rör om och ställ svalt. Hur länge röran bör stå beror lite på vad du haft i. Om du har kryddnejlikor och ingefära i bör du hälla av det tidigare för att de smakerna inte ska ta över. Likadant om du hittat delvis överblommade klasar eller har fått med mycket av skälkarna, annars kan saften smaka ogräs. Ett riktmärke är dock någonstans mellan 3-7 dagar.

 

 

4. Häll av, frys in och drick.

 

Torka blommor Torkade blommor kan användas till lite av varje. Om du gör egna teblandningar kan du bättra på dessa med några nypor torkade blommor. Blommorna kan även blandas i ett glas vatten, få stå över natten, för att sedan drickas i febernedsättande syfte. Jag har även hört att blommorna kan användas för att smaksätta sprit och mjöd, men detta är inget jag haft tillfälle att pröva själv.

Bästa sättet att torka blommorna på är att lägga ut dem på en vaxduk eller liknande, om du hänger upp buketterna så behöver du ändå ha en duk under för de drösslar nåt förskräckligt.

 

Färska blommor En personlig favorit är att helt enkelt knöla ner lite blommor i ett kaffefilter, slå på kokande vatten och sedan söta med honung.

 

Så ge er ut och plocka, hör gärna av er med resultaten.

 

 

 

 

Fyra år efter slaget vid Sakigehara springer en medicinhandlare på en kvinna som verkar svårt sjuk. I själva verket är kvinnan, Yuya, en prisjägare och medicinhandlaren, Kyoshiro, den efterlyste tusenfaldige mördaren Demonöga Kyo. Det sista är en sanning med modifikation, Kyoshiro är inte förklädd till medicinhandlare, han är medicinhandlare och bär Demonöga inom sig, som om han vore besatt eller hade multipla personligheter.

 

De båda slår sig samman efter att Yuya upptäcker att även Kyoshiro har ett pris, fjuttigt litet men likväl ett pris, på sitt huvud. De stöter på och slåss mot lite rövare och det dröjer inte länge innan vi får se den mäktige Demonöga Kyo i strid. Kyoshiro själv är inte alls någon kämpe utan försöker fly från strider och har inga bekymmer med att be på sina bara knän när han märker att det börjar osa hett. Mot slutet av boken kommer Yuya och Kyoshiro fram till en Kakurezato (en gömd by där det bor ochiudo (som är desertörer som lever laglöst utan beskydd från någon daimyo (som är en länsherre som i sin tur tjänar en shog... det här börjat bli larvigt))) dit de blivit lockade av Izumo no Okuni, en kvinna med oklar agenda. Yuya lockades till byn efter att ha hört rykten om ochiudorövare i trakterna och resonerar som så att de borde ha en hel del byte undangömt. Väl där märker de att desertörerna lever ett mycket fredligt och slitsamt liv som jordbrukare. En av den lokale daikans (typ sheriff, eller länsman kanske) män dyker upp i byn med draget svärd. Han, som heter Jimon förresten, har tidigare känt igen Kyosho som Demonöga Kyo eftersom  de båda möttes vid Sakigehara. Den gången brydde sig inte Demonöga om att möta Jimon i strid och denna förnedring har Jimon nu burit i fyra år, och nu tänker han kräva hämnd.

 

På bokens baksida står det att den är från 16år vilket gissningsvis har med allt våld och en del nakenhet att göra. Det är dock inte mer naket, eller mer våld, än i t.ex. Inu Yasha. Däremot är nakenscenerna och de avhuggna huvudena mer "vräkigt" återgivna. Inte pornografiskt på något sätt, men likväl riktat mot de högre åldrarna. Jag är generellt sett lite kluven till åldersmärkning och liknande system, men jag tycker att det är helt ok i detta fallet.

 

Kyoshiros personlighet är härligt spelevinkig och trots att den är over the top ganska ofta passar det i sammanhanget. Yuya påminner om Nami från One Piece på så sätt att hon är ute efter prispengar och gärna kastar sig in i situationer viss om att andra kommer strida för henne. Även en scen där Kyoshiro leker med barnen i en by påminner om Usopps piratklan i One Piece. Kort sagt är det en härlig stämmning i boken, humor, allvar och sentimentala ögonblick går hand i hand och kompleterar varandra. Stilen är väldigt långt från Naruto, men blandningen av de nyss nämnda ingredienserna är ungefär den samma. Jag ska definitivt läsa vidare ett tag till.

 

 

Bok 2

Boken fortsätter med striden mellan Demonöga och Jimon. Striderna är inte direkt fartfyllda och koreograferade, som i t.ex. Dragon Ball, utan snarare byggda kring dramatiska ögonblicksbilder. Det finns en kreativitet och lekfullhet i hur rutorna används och en del av bilderna som vräks upp på ett helt uppslag är riktigt effektfulla och snygga.

 

Boken fortsätter med att Yuya och Kyoshiro träffar en ung pojke som livnär sig, och sin yngre syster, som ficktjuv. Yuya ser bortom den egna ekonomiska vinningen för att hjälpa pojken ur hans situation och här tycker jag att författaren hittar precis rätt balans vad beträffar de sentimentala, tårdrypande och känslosvallande ögonblicken och resten av storyn. Avsnittet berörde mig faktiskt ganska mycket, jag bodde ett tag i Indien och träffade många barnarbetare och jag kände igen ficktjuven och hans lillasyster från Mumbais slumområden, där finns det många av dem...

 

Mot slutet av boken springer våra hjältar på ett gäng som kallas för Trefärgsgänget, tre stycken krigare med mycket olika personligheter och stridsstilar. Kyoshiro hinner möta två av dem i strid och när boken slutar har han ännu inte förvandlats till Demonöga Kyo än. Han klarar sig dock bra i striden som sig själv då han är en expert på att undkomma attacker. Jag är inte hundra på det men eventuellt hör Demonöga ihop med svärdet Kyoshiro släpar runt på. Han har haft det med sig varje gång han förvandlats och i den strid som fortfarande pågår när boken slutar är han utan det. Vi får se i nästa bok.

 

Det är mycket slap stick-humor i boken, framförallt kring Kyoshiro, och när han erfar olika känslor tenderar han att bli en aning stiliserad. I boken bryter han även den fjärde väggen, alltså vänder sig direkt till läsaren, vilket inte är särskilt vanligt i manga. Den enda gång jag kan påminna mig att jag har stött på det förut är i Naruto.

 

Bra grejer det här, återkommer med volym 3 & 4 om en vecka.

Återigen är det dags för bokbloggsjerka, har ni missat vad det handlar om kan ni kika in Annikas litteratur- och kulturblogg här.

 

Veckans fråga var vilken den bästa respektive sämsta boken jag har läst hittils i år är?

 

Annika skriver att Dark Places av Gilian Flynn var hennes favorit och jag är nog så tråkig att jag håller med. Jag läste boken förra veckan så jag är fortfarande lite överrumplad av den, hade jag fått frågan tidigare hade jag nog svarat Rain Gods av James Lee Burke. Båda böckerna har dessutom något jag uppskattar kopiöst, i slutet av böckerna finns en summary samt frågor kring tematik och specifika scener anpassade för bokcirklar och läsgrupper, hoppas det fenomenet snart sprider sig hit.

 

Sämst bok blir nog Exodus av Julie Bertagna som jag skrivit om här. Tyvärr får jag ju säga, för jag tyckte idéen till boken var intressant och den fick igång min egen fantasi, men boken nådde inte ens halvvägs fram. Är det någon av er som läst den i orginalspråk?

 

 

 

 

 

Eftersom temperaturen har stigir rejält denna fredag måste jag tipsa om en dryck som passar utmärkt om man vill sitta i solen och läsa utan att förgås, ayran.

 

 

Så här mitt i sommarvärmen är det dags för en ny feature, drycker. Jag är inget vidare förtjust i värme så så här års gör jag vad jag kan för att svalka mig, därför tänkte jag dela med mig av lite tips på drycker som tar udden av det värsta värmeeländet. Först ut ayran:

 

 

(Innan vi börjar vill språkläraren i mig uppehålla sig en aning vid uttalet. Betoningen ligger på den andra stavelsen och hamnar alltså på det andra a:et: ayran. Ungefär som Telemachos eller Stalin.)

 

Ayran är en yoghurtdryck som beroende på var i världen du befinner dig heter lite olika saker och tillreds på lite olika sätt. Grunden är busenkel, blanda turkisk yoghurt och vatten 50/50 och salta efter behag, färdigt. Hur mycket salt du använder är upp till dig, själv föredrar jag lite mindre så att jag kan klunka ett glas när jag kommer hem från en promenad eller liknande. Ska man däremot sitta och sippa på ett glas ute i solen under en lite längre stund kan man salta på rejält.
 

För bästa resultat bör du blanda ingredienserna i en tillbringare med lock och skaka ihop dem, det är det säkraste sättet att få saltet och eventuell smaksättning att spridas och om tillbringaren stått i kylen ett tag kan man ge den en snabb omruskning innan servering för att se till att inte yoghurten stannar på botten, dessutom får du ett trevligt skum på toppen.

 

 

Citron Personligen har jag svårt för citrus om det inte rör sig om någonting sött, men jag har förstått att andra tycker att pressad citron ger drycken ytterligare svalkande effekt.

 

Mynta Om ni kikar noga på bilden ovan kan ni se en gnutta mynta flyta förbi ungefär i mitten på glaset. Har ni en nypa färsk mynta hemma så kan ni ge bladen en snabb omgång med mortel innan ni blandar i dem. Några färska blad funkar även utmärkt som dekoration vid servering.

 

Peppar En nypa, eller ganska mycket, svartpeppar ger drycken lite extra krut och gör den lite mer matig. Om man t.ex. avnjuter en god macka med lite sallad, tomat och haloumi ute i solen passar denna variant perfekt. Och om du nu på min inrådan har blandat en bringare och tycker det smakar konstigt kan du efter lite peppar använda hopkoket som dressing istället för dryck.

 

Is Är ju naturligtvis ingen riktig smaksättning, men det funkar att ha i om man vill svalka sig lite extra.

 

Gurka Här har ni min personliga favorit. Riv ner två gurkor i en saftmaja eller i en handduk och pressa ut all vätska, resultatet blir en riktigt skum grön vätska. Använd nu gurkvattnet istället för vatten i grundreceptet, fantastiskt gott!

 

Läskigt gurkvatten

 

Nästa inlägg i kategorin kommer handla om växten nedan, Älgört. Stay tuned, och våga nu blanda er en ayran i värmen.

 

 

 

Om man står med asken till Ticket to Ride i handen så förstår man ganska snart att det handlar om tåg, bilden, titeln och lite bilder på baksidan skvallrar om detta. Första gången jag såg spelet trodde jag att man som spelare skulle resa runt i europa och komma först till sitt mål eller liknande, men det du gör som spelare är att bygga tåglinjer.

 

Blå spelare väntar på rätt kort för att bygga Zagreb - Sarajevo.

Reglerna är så enkla att de kan förklaras på 5 minuter för en ny spelare, varje runda får du som spelare dra två tågkort med olika typer av vagnar. Har du tillräckligt många tågvagnar av en viss sort får du bygga räls mellan två städer. Om du t.ex. vill bygga sträckan mellan Zagreb och Sarajevo på bilden här ovan behöver du tre röda vagnkort, så enkelt är det.

 

Poäng får du för färdigbyggda sträckor, beroende på hur långa de är, och för speciella resor som du drar i början av spelet. Du får några olika kortresor, låt säga London till Paris, och en långresa, kanske Paris till Moskva. För att länka ihop dessa städer krävs det att du bebygger fler än en linje och när du kan uppvisa att du har upprättat en förbindelse mellan de två städerna på ditt kort får du lite trevliga bonuspoäng. Skulle du tvärt om inte lyckas sammanbinda dina mål får du minuspoäng i slutet av spelet, oftast tillräckligt många för att placera dig hopplöst sist.

 

Eftersom man bara får bygga en sträcka i taget så kan det vara svårt att slutföra ett projekt om det är fler spelare i rörelse i området där du försöker bygga. Flera gånger tvingas du planera om dina rutter när dina motståndare bebygger sträckor du länge suttit och tittat på eller när du helt enkelt inte får tag i det där sista svarta kortet du behöver. Lyckas du sen dra din långresa via destinationerna på dina kortresor och slår två flugor med samma grytlock är du på god väg att vinna.

 

I all sin enkelhet är spelet både roligt och spännande. Det är ett av de där få spelen som får mig att svettas och får pulsen att gå upp trots att det är turbaserat (tur som i turn, inte som i luck, för den oinsatte). Med tanke på de fantastiskt enkla reglerna är det ett tacksamt alternativ att plocka fram om man inte har tid att förklara regler hela kvällen och det passar både yngre och äldre spelare. Om man blir sugen på mer så finns det en expansion med resor inom städer och andra versioner av spelet som utspelar sig i andra delar av världen, t.ex. finns det en version av spelet som utspelar sig i Sverige... Haparanda - Boden nästa.

 

 

Länk till orginalversionen av spelet på Board Game Geek hittar ni här.

 

 

 

Dags för en ny bokbloggsjerka. Kika in här om ni inte vet vad en bloggjerka är: http://alkb.se/bokbloggsjerka-20-23-juli

 

Veckans fråga var vilken bok man skulle vilja se utgiven redan idag och jag måste säga att jag delar Annikas uppfattning beträffande Ian Rankin och Dennis Lehane. Båda författarna är enligt mig eliten bland författare aktiva idag. Jag har även lite andra kandidater men eftersom jag mest skriver om manga så väljer jag en läääänge efterlängtad uppföljare till en av mina favoritserier. Neon Genesis Evangelion av Yoshiyuki Sadamoto började ges ut redan 1995 och sedan volym 12 utkom för ett bra tag sedan så har det varit uppehåll, dessutom slutar sista volymen med en rejäl cliffhanger. Den kortfattade versionen av handlingen är att jorden kommer gå under om inte en 14 årig kille i en stor robot räddar alla, ganska klassiskt manga-koncept med andra ord.

 

 

Jag har skrivit ganska mycket om serien i denna blogg, så vill ni läsa mer kan ni börja här.

 

För mina reguljära läsare kan jag meddela att ordinarie weekly features återupptas med start på måndag. Jag återkommer då.

För tredje veckan i rad är jag med i jerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg. Vill ni veta mer kila vidare längs denna länk: http://alkb.se/bokbloggsjerka-13-16-juli

 

Veckans fråga var kort och gott ifall man gör en regelrätt recension av alla böcker man läser, och där blir svaret nej.

 

Men någon form av recension eller utlåtande blir det alltid. En gång i månaden pratar jag bok i bokcirkeln jag är med i, ibland skriver jag om det jag läst här i bloggen men oftast kanske jag bara berättar lite om boken för min fru, en arbetskamrat eller någon annan som har tid att lyssna. Så regelrätt nej, men någon slags utlåtande formulerar jag nog alltid och delar med mig av.

 

 

 

Sist ut av de regelrätta gängen från Necromunda är Goliath. De här figurerna är liksom de Orlocks jag visade för någon vecka sedan från grundboxen, och det syns. Överhuvudtaget är det väldigt låg detaljnivå på de här figurerna och själva målandet kan därför bli ganska monotont. Därför har figuren till höger i bild blivit en aning moddad då jag bytt ut vapnet i hans vänsterhand till en auto-pistol (från en kniv), för att försöka skapa lite mer variation. Förutom auto-pickan har han en hagelbössa och med andra ord är han en eminent närstridssoldat. Figuren med blå tuppkam längre bak har ett las-rifle, inte mycket mer att säga.

 

 

Sen har vi bossen, med en chain.ripper och en stub-gun. Av alla mina leaders är han den med klenast utrustning. För att särskilja honom ser ni om ni anstränger er att jag försökt få till en regnbågseffekt på håret, med varierat resultat. Jag har lyckats betydligt bättre på senare figurer, men det kommer vi till en vacker dag. Jag kommer faktsikt inte ihåg vad denna figur hette, men alla figurer i gänget hade enstaviga namn av typen Bob, Rob, Ted & Ned o.s.v. So take your pick. Detta gäng är det av mina fyra som jag har minst anknytning till, jag har inte spelat många gånger med dem och jag tycker figurerna är ganska ledsamma.

 

Nästa vecka går jag vidare med lite olika specialkaraktärer, tänkte jag skriva, men jag är bortrest nästa vecka. Sååå, när nästa inlägg kommer vet jag inte riktigt i nuläget, det märker ni. Ni får en liten Preview att kika på så länge.

 

 

 

 

 

Jag har ofta sett hur karaktärerna i mangor och anime sitter och smaskar på bollar dränkta i sås och uppträdda på en pinne, ofta som tilltugg likt onigiri eller som avslutning på en måltid. Till min stora lättnad var en ung dam, Anko, i mangan jag läser just nu vänlig nog att namnge maträtten: Dango.

 

Varianten jag ska göra heter Mitarashi dango, där mitarashi avser såsen som dangobollarna dränks in i. Själva klimparna som kallas dango kan tillagas och ätas som tillbehör till en mängd olika rätter och förekommer i hela asien, fast under olika namn. Såsen är en riktig specialare som är både en aning sur, salt och söt och det var den kombinationen som fick mig att välja denna variant.

 

Liksom varje gång jag ger mig på japansk mat är det första bekymret ingredienserna. Dels behövs ett sött risvin till såsen, men det ersatte jag med en skvätt rödvin. Dels behövs det två olika sorters rismjöl vilket jag inte lyckats få tag på. Den senare ingrediensen är ett bekymmer då det påverkar hållfastheten/konsistensen på bollarna, men here goes.

 

Bollarna Börja med att blanda drygt 3 dl rismjöl med en nypa potatismjöl eller majsstärkelse. Tillsätt därefter drygt 2,5 dl varmt vatten (varmt men inte hett) och arbeta ihop till en deg. Forma sedan degen till bollar, jag fick ihop ganska exakt 30 bollar på min laddning. Lämpa av bollarna i omgångar i en gryta med kokande och ganska salt vatten. När bollarna börjar flyta upp till ytan ger du dem en 4-5 minuter till innan du plockar upp dem och direkt lägger i en bytta med kallvatten.

 

Såsen Lös först 1/2 dl socker och en nypa potatismjöl, eller majsstärkelse, i 1 dl vatten. Tillsätt sedan 2 msk soya, 1/2 msk risvinsvinäger och ungefär 1 msk vin (så sött som möjligt). Värm nu upp såsen på svag värme tills den börjar tjockna.

 

Innan du är redo att servera spetsar du 4-5 bollar på grillspett och lägger på närmaste grill eller grillpanna. Var inte rädd för att ge bollarna lite färg men vänd ofta för att de inte ska fastna. När spetten ser ut att vara lagom grillade häller du på såsen som nu hunnit svalna en aning. Ät.

 

Som en bonus kan jag dela med mig av bilden som tog form på baksidan av en räkning medan bollarna fick bada. Är det någon som känner igen henne?

Rumiko Takahashi är i mangasammanhang en riktig veteran som varit verksam sedan 1975. Hennes böcker har inte bara gjort henne till en av de mest framgångsrika mangatecknarna i Japan utan även till en av de rikaste kvinnorna i landet. Mest känd, i alla fall utanför sitt hemland, är hon för serien Ranma 1/2 som vi kommer till en vacker dag, men nu är det dags för Inu Yasha. Denna serie är betydligt mörkare i ton jämfört med de flesta av författarens tidigare verk och är tungt influerad av japansk folktro och historia.

Bok 1
Inu Yasha börjar med att Kagome Higurashi går till en brunn i närheten av sitt hem för att leta efter en bortsprungen katt. Upp ur brunnen kommer en mononoke (ett elakt spöke) i form av en mångarmad kvinna med tusenfotingskropp och drar ner henne. Kagome kämpar mot spöket och upptäcker att hon besitter betydligt mer kraft än hon anat. När hon klättrar upp ur brunnen upptäcker hon att hon hamnat i Sengoku-epoken (typ 1500-talet) och att den nya världen är fylld med demoner och mystik och att hon själv verkar ha en viktig roll i det hela. Inu Yasha är namnet på en halvdemon som 50 år tidigare besegrades av en ung kvinna, Kikyô, efter att de stridit om en Shikonjuvel, en sten som ger en demon mångdubblad styrka. Både människorna som lever i området och den uppväckta demonen Inu Yasha förväxlar Kagome med hjältinnan Kikyô trots att hon varit död i 50 år och när en juvel trillar ut ur ett sår på Kagome bekräftas att hon är en reinkarnation av Kikyô.

Bilderna är vansinnigt snygga, speciellt de första sidorna i varje kapitel som har en vattenfärgskänsla över sig. Miljön är mystisk och rik på övernaturliga fenomen som känns som om de hämtats direkt ur en japansk folksaga. Inu Yasha själv är en halv-hund-demon (Inu=hund Yasha=demon på japanska) och förutom tusenfotingsmononoken jag tidigare nämnt får vi även träffa en treögd likdansarkråka som bygger bo inne i bröstet på en rövare och kan på så sätt kontrollera dennes rörelser. Vi träffar även en demon som använder håret från döingar till att väva nät för att fånga nya offer eller till att kontrollera oskyldiga bybor som marionettdockor. Inte sedan jag läste Naruto eller Dragon Ball för första gången har jag blivit så här omedelbart medryckt i en manga, det här är bra. Likt Tolkiens verk känns det som om vi bara får se en liten liten bit av en enorm värld rik på mystik och äventyr, och jag är sugen på att få se lite till.

Bok 2

Efter att Inu Yasha och Kagome stridit mot likdansarkråkan i förra boken splittrades Shikonjuvelen i små bitar som spreds åt alla möjliga håll och nu letar de båda huvudpersonerna efter bitarna. Genom boken skiftar dynamiken mellan Inu Yasha och Kagome från att vara fientlig till att de måste lite på varandra och lyssna på varandra. Gång på gång visar det sig att Kagome har oväntade krafter och att hon kan se och göra saker varken vanliga människor eller demoner kan. Vi får veta lite mer om Inu Yasha, bl.a. att hans mor var människa och hans far var en riktigt maffig demonfurste. Inu Yasha har gömt faderns grav i en pärla som han sedan har gömt i sitt högra öga, för i faderns kropp finns ett svärd gjort av en av hans tänder gömda, tror jag, det var lite rörigt det här. Hur som hellst dyker Inu Yashas bror, som är heldemon, upp och med hjälp av en demon, gjord av skälar från mödrar som förlorat sina söner i krig eller till svält, försöker han få tag på svärdet som besitter ofantlig kraft. 

De olika demonerna är verkligen döläbbiga och obehagliga och det huggs då och då av armar och huvuden. Det finns gott om skräckinslag men fokuset är ändå på äventyrsaspekterna av berättelsen och denna blir så mycket mer spännande och seriös när ett huvud plötsligt kan huggas av, jädrar va bra den här serien är.

Förra veckan var jag för första gången med i en bloggjerka, om ni undrar vad en jerka är för något så hittar ni mer info hos initiativtagaren här: http://alkb.se/bokbloggsjerka-6-9-juli

Frågan denna vecka är vilket format på böcker man föredrar och jag kan säga så här mycket, så länge boken inte har ett sånt där fladdrigt pappersfodral runt sig är jag nöjd.

Eftersom min blogg mest handlar om manga då det gäller böcker kan jag tipsa om Wiz-big. Wiz media som ger ut mycket manga här i väst har börjat trycka många lite äldre serier i en slags 3-i-1 format som både är trevliga att läsa och trevliga för plånboken.

 

Är ni nyfikna på manga så är ni välkommna att kika tillbaka varje måndag då jag skriver om manga i min weekly feature: Manga Monday.

P.s. En bonusfråga denna vecka var vad man får för associationer till ordet bloggjerka, och även om jag inte är stolt över det så var min första association engelsk slang för onani, jerk off. d.s.

 

Idag blir det lite Cawdor, mitt favoritgäng i Necromunda. I alla fall var de det när jag spelade för 15 år sen, när jag tittar på figurerna idag är jag inte längre lika förtjust i dem. Deras kläder är medeltidsinspirerade med mycket läder och nitar och från figur till figur är det väldigt lite variation, de ser nästan likadana ut allihop vilket blev lite tjatigt när ett helt gäng skulle målas. Jag var säker från början på att jag ville ha blått tyg med rött trim (detaljer) på men jag kliade mig i huvudet länge över färgen på maskerna och hanskar m.m., jag valde mellan brunt och svart och bestämde mig till sist för brunt. Jag tycker att de här gubbarna turned out all right over all, de ser verkligen ut som ett gäng när de står uppställda sida vid sida, men jag hade nog trots det valt andra färger idag.

 

På bilen ovanför ser ni först ledaren för gänget, Melchior. Förutom auto-pickan som är ett monster i närstrid har han en chainripper (ett motorsågssvärd), även det ett monster i närstrid. Det syns knappt på bilden men han har en Bolter på ryggen, d.v.s. ett mycket pålitligt och effektivt avstånds-vapen. Just denna mini kan ta sig an i princip vilken situation som hellst med gott resultat. Nästa figur är en juve med en kniv och en stub-gun, stubben är riktigt kraftig, men inte överdrivet pricksäker, så varje gång man skickar fram denna knatte är det en kalkylerad risk. Sist ut är en ganger med en hagelbrakare.

 

 

 

Här är ytterligare en ganger med en auto-rifle. Notera de olika nyanserna i håret samt nitarna på luvan. På denna modell försökte jag mig på lite baseing - d.v.s. att fixa till plattan så att den ser ut som mark. Resultatet blev som ni ser ganska... meh.

 

Necromunda fick några år efter sin storhet en ny regelbok, som fortfarande finns till salu tror jag, med justeringar på vissa områden och lite nya regelavsnitt. Bl.a. gavs varje gäng vissa grundförmågor för att det skulle vara mer än en visuell skillnad på de olika gängen. Cawdor fick en drös med närstridsegenskaper, vilket är mycket märkligt då det inte finns en enda ganger-mini med närstridsvapen, dessutom är Cawdor-figurerna kända för att vara svårmoddade, så, om jag någon gång skulle få tillfälle att spela igen skulle jag undvika mitt gamla favoritgäng på grund av denna regeländring.

 

Nästa vecka tar vi en titt på Goliaths, det sista gänget jag har, och sen blir det några veckor med specialkaraktärer. Ses då.

 

 

 

Bok 3
Den tredje boken inleds med ett besök i bröderna Elrics hemby. Vi får veta att bröderna brände ned sitt hus innan de gav sig av men trots att de själva valt en rotlös tillvaro finns det människor i byn som bryr sig om dem. Bröderna fortsätter sina efterforskningar för att hitta de vises sten, och därigenom kunna återställa sina kroppar, men de upptäcker något de hellst velat undvika att veta. Regimen har bedrivit forskning på människor för att framställa de vises sten, närmare bestämt fångar från ett fängelse i närheten av en forskningsanläggning. Med tanke på att regimen som bekant leds av en någon som kallas führern blir det hela ganska obehagligt.

De båda bröderna beger sig till laboratorier för att undersöka saken och väl där möter de 6-6 och 4-8, två fångar som avrättats för seriemord men fått sina själar fästa i rustningar likt Alphonse. Striderna som följer innebär en välkommen tempoväxling i en annars seg serie och vi påminns att döden är ett påtagligt hot.




Bok 4
Efter den intensiva striden i förra boken är det dags för bröderna att vila upp sig. Efter att ha brottats med tanken på att aldrig kunna återskapa sin egen eller brorsans kropp hittar Edward ny beslutsamhet och Alphonse tvingas ifrågasätta vem han egentligen är. Runt de mer allvarliga frågorna puttrar det en hel del lättare humor mellan de olika figurerna, men eftersom de flesta karaktärerna är hopplöst anonyma och ointressanta faller det platt, i alla fall för mig.

Efter ett lyft i bok 3 är vi tillbaka i samma sega tempo där ingenting händer. Det finns en bra historia där någonstans med konspirationer inom regimen och armén, men jag har tröttnat. Jag uppskattar att viktiga karaktärer kan dö när som hellst, det gör ju att striderna blir spännande på riktigt, men allting däremellan tar för lång tid att harva igenom för att nå fram till det som faktiskt är bra. Precis i slutet av boken får vi se lite mer av den mystiske Scar och hans öde blir jag faktiskt lite nyfiken på, dock ej så nyfiken att jag orkar läsa en volym till. Nu vidare till något annat, vad får ni se om en vecka.



Något hängivet fan därute har återskapat Scar's tatuering, ganska tufft ändå.