Bera

 

 

För ett tag sedan gjorde jag en kortare inläggs-serie om spelserien Kid Icarus, som ni kan läsa här, här och här. Den gången följde jag hela serien och dess väg från Nintendo till Game Boy och vidare till 3DS, denna gång ska jag följa en betydligt längre spelserie, men bara göra nedslag på samma konsoller. För att börja resan får vi backa bandet till 1988 då Castlevania släpptes i Europa.

(Bild hämtad från http://castlevania.wikia.com)

 

Två år tidigare hade spelet släppts i Japan och ett år tidigare i amerikat. Bakom spelet låg Konami, ett företag som mer än en gång har överraskat med genre-definiernade spel som erbjudit sina spelare en unik upplevelse.

 

(Bild hämtad från http://www.oldschooljunkie.com)

 

Jämfört med andra spel från samma era förvånar Castlevania med sin grafik. Många andra spel, som Metroid och Kid Icarus, hade i all enkelhet en kolsvart bakgrund men här har varje bana en egen bakgrund med många detaljer. Vad som förvånar ännu mer är att de olika projektilerna och fienderna som susar runt över skärmen aldrig försvinner i bakgrunden och man tar aldrig fel på vad man kan hoppa på eller inte.

 

(Bild hämtad från http://www.oldschooljunkie.com)

 

Till sin hjälp genom slottet har Simon sin, vid det här laget legendariska, piska. Piskan går att uppgradera två gånger, först för att göra den kraftigare och sedan en gång till för att ge den längre räckvidd. Förutom piskan finns även några specialvapen, en kastyxa, en bumerang, kastknivar m.m. Vapen, uppgraderingar och ammunution (som förirrande nog är i form av hjärtan) finns (förvirrande nog) undangömda i ljusstakar längs väggarna i slottet.

 

De sex banorna är korta, men fruktansvärt svåra. Hälsa finns bara på några få ställen så om man väl klarar sig fram till bossen har man oftast knappt någon hälsa kvar. Frammåt 4:e banan krävs en näst intill felfri uppvisning på den i sig svåra banan, och dessutom bör du ha samlat på dig tillräckligt mycket power-ups och ammunition längs vägen, innan du möter bossen som spöar dig sönder och samman.

 

Förutom layouten på banorna är det framförallt två saker som bidrar till svårigheten. Dels har vi kontrollerna, som förvisso är tighta men likväl ganska sega. Dels har vi alla fiender som nästan hela tiden agerar efter slumpen snarare än ett mönster. Man måste alltså konstant vara på sin vakt och när någon av fienderna plötsligt gör tvärt om mot vad du tror och kommer allt för nära så är Simon liiiiite för långsam att svinga sin piska eller hoppa ur vägen.

 

Kanske är det bara nostalgi, men jag gillar det här. Ett spel från en helt annan tid då vi fick kämpa oss fram till seger och där varje minut med kontrollen i hand  var en lektion i tålamod och impulskontroll. Det här är utan tvekan det svåraste spelet jag har klarat, men hjälp vad nöjd jag var. Long Live Old School Gaming!