Bera

Det är med visst vemod som jag, för vilken gång i ordning vet jag inte, går trappan upp till Draculas kammare. Dels så innebär det slutet på tre fantastiska spel till GBA, som blivit en av mina absoluta favoritkonsoler, dels innebär det att jag måste skiljas från det kanske bästa Castlevania-spelet: Aria of Sorrow. 

 

 

I spelet får vi iklä oss rollen av tonåringen Soma Cruz som studerar i Japan. Den största skillnaden från tidigare spel är att handlingen tar plats i framtiden, lyckligtvis märks detta knappt då Soma utforskar Draculas slott efter att det dykt upp ur en solförmörkelse och dragit till sig en grupp människor som nu irrar runt i korridorerna. Sci-fi aspekten märks alltså inte alls i själva spelet (förutom en nästan värdelös pistol undangömd i ett mörkt hörn) och settingen känns mer självklar än de båda N64-titlarna (här och här) som lönlöst försöker släpa runt betydligt krångligare moderna element. Som jag sagt tidigare spelar inte storyn så stor roll för mig, men här finns en större samling intressanta karaktärer än i något tidigare spel i serien. Vidare till själva spelet.

 

Soma möter en gigantisk rustning.

 

Det första som slår mig när jag börjar spela är musiken. Efter kritiken, som var minst sagt befogad, mot de musikaliska inslagen i Harmony of Dissonance beslöt Konami att ta in kompositören bakom Symphony of the night. Tillbaka är de svepande klassiska orkestrala tongångarna i slottets korridorer och salar uppblandat med mer ambient lågmälda stämmningssättare i slottets underjordiska partier. Musiken är fantastisk.

 

Nästa ingrediens som får mig att tappa hakan är grafiken. Färgskalan är en aning nedtonad sedan det förra spelet men innehåller betydligt mer liv: svärmar av fladdermöss virvlar runt under den ödesmättade natthimlen där tunga ovädersmoln jagar fram, dockor slås i bitar som rasslar iväg över golvet och det slår gnistor om klingor som faller till stengolvet. Borta är också den skarpa "auran" som i flera spel omgivit spelaren och mindre fiender för att de ska kunna skiljas från bakgrunden, här har skaparna lyckats använda spelets breda färgpalett till att skapa en uppsjö av bakgrunder och fiender som möts naturligt utan att sammanblandas för ögat.

 En stillbild säger inte så mycket, men bakgrunden är i vanliga fall fylld av liv.

 

 

Den största skillnaden mot föregående spel är att Soma inte är en Bellmont, och alltså inte slåss med en piska. Likt Symphony of the Night finns en mängd olika svärd, spjut och yxor undangömda i slottet. Varje vapen fungerar lite annorlunda, ibland får man offra räckvidd för hastighet o.s.v. Varje vapen kräver en lite annan spelstil vilket innebär att man får anpassa sitt attackmönster längs vägen. En annan aspekt som är helt ny och som ersätter de sekundära vapnen är ett själssystem. Soma har nämligen möjlighet att utrusta sig med olika själar från de fiender man besegrat samt att uppgradera själarna genom att samla fler. De flesta själar ger dig möjlighet att använda en fiendes vapen eller specialförmåga men det finns även själar som ger dig passiva förmågor, som högre styrka t.ex. Systemet påminner om korten i Circle of the Moon och erbjuder en fantastisk variation.

 

 Med hjälp av en Disc Armor's själ kan Soma slå tillbaka på lika villkor.

 

Efter att ha kämpat mig genom slottet så har jag bara plockat på mig ungefär en tredjedel av de tillgängliga själarna och det finns fortfarande delar av slottet jag inte lyckats utforska än. Jag skulle kunna gå tillbaka och nöta vidare, men jag tycker på något sätt om att lämna spelet med luckor. Jag vet att det finns så mycket mer, undangömda skatter och hemliga rum. När man läser Tolkien får man inblickar i en mycket större och rikare värld där den fantastiska berättelse man läser bara är en liten del. Samma sak är det här, jag har fått en inblick i Aria of Sorrows korridorer, och det känns på något sätt tryggt att veta att de finns kvar ifall jag skulle vilja utforska dem igen.