Bera

För precis ett år sedan släpptes Castlevania: Mirror of Fate till 3DS här i Europa. Jag hade spelet i min hand dag ett och som uppladdning inför nysläppet tänkte jag att jag skulle spela genom några av höjdpunkterna i serien, men ... Ju mer jag spelade ju mer märkte jag att serien var betydligt bättre än vad jag kom ihåg och att det fanns betydligt fler titlar att lägga händerna på än vad jag hade insett. Nu ett år senare har jag spelat igenom 15 titlar och har precis kommit fram till Mirror of Fate, och då har jag hoppat över ett antal titlar som jag tänker gå tillbaka till.

 

Av de titlar jag har spelat så har de spel man löst kallar för "metroidvania" utan tvekan varit mina favoriter. Metroidvania började 1997 på PlayStation med Symphony of the night och avslutades 2009 med Order of Ecclesia till Nintendo DS.

 

 

Efter att Alucard och Richtor Belmont stred mot Dracula i Rondo of Blood och Symphony of the Night uppstod ett tomrum i den legendariska vampyrjägarklanen och plötsligt fanns det inte någon Belmont att vända sig till för hjälp när Draculas krafter igen började växa. En organistation som kallar sig för the Order of Eccelsia har tagit på sig rollen att förbereda nästa stora strid och en av lärlingarna i ordern, Shanoa, får i uppgift att absorbera tre magiska glyfer som förberedelse för den stundande striden. En annan lärling, Albus, som tidigare blivit utsedd att bära glyferna känner sig förbisedd och stormar in i kammaren mitt under ceremonin och absorberar glyferna innan någon hinner stoppa honom. Shanoa slås till golvet och tappar sitt minne men får efter tumultet veta att hon måste jaga Albus och ta glyfterna ifrån honom.

 

Shanoa hittar snart en övergiven by och får veta att byborna har förts bort av Albus så beväpnad med några enkla glyfer ger hon sig ut i skogar och träsk runt byn för att försöka ställa allt till rätta. Shanoas resa skiljer sig på ett antal punkter från de tidigare spelen:

 

Under de första timmarna i spelet spelar man genom kortare banor där man ska ta sig från punkt A till punkt B för att öppna upp nästa bana. Längs vägen finns lite hemliga föremål och annat undangömt, likaså några bossar och bortrövade bybor. Detta bryter mot de stora sammanlänkade områdena från tidigare spel men tillför en uppfriskande variation av miljöer, något jag uppskattar. När alla bybor är upphittade kan man ta sig in i Draculas slott som är uppbyggt som man kan förvänta sig med bibliotek, klocktorn och så vidare.

 

Alla bybor du räddar tar sig tillbaka till byn där du kan besöka dem mellan expeditioner ut på landsbygden. Butiksägaren säljer som väntat lite användbara föremål i sin butik och rustningssmeden kan förfärdiga rustningsdelar om du hittar de material han behöver. Utöver dessa ganska självklara roller finns även några mer unika karaktärer, en ung pojke som vill leka kurragömma, en journalist som vill att du ska ta kort på vissa ovanliga monster och en ung flicka som saknar sin bortsprungna katt. Byborna bidrar med trevliga sidouppdrag som för spelet ett steg närmre genren rollspel. Striden mot Dracula känns plötsligt viktigare än tidigare då man får träffa och umgås med några av de som lever i skuggan av hans slott.

Shanoa slåss inte med vapen hon hittar på samma sätt som tidigare vampyrjägare. Längs vägen absorberar hon glyfer som ger henne olika magiska egenskaper. De flesta glyferna fungerar som vanliga närstridsvapen, såsom yxor och svärd, medan andra låter henne slunga eldbollar och liknande. Alla attacker förbrukar magipoäng, även ett enkelt svärdshugg, vilket gör att man ibland mitt under en hektisk strid kör mätaren i botten och tvingas retirera, vilket bidrar till svårighetsgraden och det taktiska tänkande som krävs för att ta sig igenom banorna. Shanoa kan även förena två glyfer i en starkare specialattack, t.ex. kan en kombination av en lie och ett ljusklot bli en imponernade attack mot en boss som är svag mot ljusmagi och skärande attacker.

      En del glyfer hittar Shanoa ute på banan, andra lämnar fiender efter sig då de besegrats. Vissa glyfer måste man dock knycka från fienderna samtidigt som de försöker använda dem, något som oftast är ganska riskabelt men mycket intressant spelmekaniskt.

 

 

Designen på karaktärerna skiljer sig tydligt från tidigare spel med en mer realistisk stil. Tillsammans med en lite mörkare berättelse och en mörkare tolkning av de olika miljöerna ger spelet ett aningen "vuxnare" intryck. Grafikerna har utnyttjat alla trick i boken för att skapa stämmning, dimma, föremål i förgrunden och rum där både Shanoas och fienders skuggor spelar på väggarna under striderna. Många av fiendera du möter är helt nya och jag vågar nog säga att denna titel är den mest nyskapande sedan Symphony på samtliga plan. Även musiken är en höjdpunkt med många välskrivna och stämningshöjande stycken, likt Symphony finns här även lite mer otippade bidrag som Jazz som faktiskt funkar.

Redan från början krävs det att man håller tungan rätt i mun. En stor del av svårighetsgraden kommer från att man måste lista ut vilken utrustning som krävs i olika situationer. Mot någonting mjukt, som en ödlemänniska, fungerar ett skärande vapen men mot en stenjätte krävs en krossande hammare. Använder man fel vapen eller magi så är det lönlöst att hamra på knapparna då Shanoa knappt gör någon skada alls. Bossarna är ett kapitel för sig och förutom några mer mänskliga bossar så är de flesta enorma, från en skuggvarg som täcker halva skärmen till en Kentaur som är fyra gånger så stor som skärmen.

 

Sammantaget så briljerar Order of Ecclesia på samtliga punkter. Spelet lyckas föra konceptet av "metroidvania" närmare både genren rollspel och genren plattformsspel än något av de tidigare spelen, utan att göra avkall på de speltekniker man förväntar sig från genren. Konami har släppt tre titlar till Gameboy, tre titlar till Gameboy advance, tre titlar till DS men än så länge bara en titel till 3DS. Jag håller tummarna för att fler titlar är att vänta till 3DS:en och att det rent av kan finnas en uppföljare på gång.