Bera

 

Det första spelet i serien har jag som sagt redan skrivit om, men sedan dess har jag även spelat orginalet Akumajou Dracula till Famicom Disc System. Egentligen är det inga skillnader i spelet, rent spelmekaniskt, men orginalet skiljer sig ändå tillräckligt mycket för att förtjäna några rader här. Till att börja med så tillåter diskettversionen att man sparar spelet mellan banorna, vilket sparar enormt mycket frustration då man slipper svetta sig igenom spelet i en enda sittning. Den kanske största skillnaden är ändå att vår europiska version "spelas upp" betydligt långsamare och segare än orginalet. Anledningen är att Famicom är byggd för NTSC, en videostandard som användes av Japan och USA medan nästan resten av världen använde PAL. NTSC har bildfrekvensen 60 hz jämfört med PALs 50 hz, vad detta innebär är att NTSC maskiner uppdaterar bilden något oftare än PAL. Famicom var byggd för att sända ut NTSC-signalen och systemets "klocka" var anpassad därefter, när nintendos maskin nådde europa modifierades den för att istället passa vår något långsammare signal. Resultatet blev att spel som var byggda för 60 hz helt enkelt "spelades upp" långsamare på europiska maskiner, senare modifierades spelen och "trimmades" något för att erbjuda samma spelupplevelse men många tidiga spel går helt enkelt lite för långsamt. Castlevania är ett av dem och back in the day, när man inte hade prövat någon annan version, märkte man ju inte av det, men nu när jag har spelat båda så är orginalet betydligt mer följsamt och dynamiskt i jämförelse, dessutom är det bättre klipp i tempot på låtarna, vilket i Castlevania sammanhang är viktigt. Tyvärr har bytet mellan versioner ställt till det för mig vad gäller timing, sen jag började spela originalet har jag inte lyckats klara något av dem. 

Jag ska inte dröja mig kvar i någon längre beskrivning av spelet som sådant, jag har som sagt redan avhandlat det en gång, men sedan dess har jag ändå gjort några reflektioner som kan nämnas. Om vi börjar med Simon, spelets hjälte, så framstår han mer mystisk i spelet än i senare titlar. På omslaget har han ryggen vänd mot åskådaren och vi vet inte särskilt mycket om honom. Senare spel avslöjar mer av hans bakgrund och ger oss även ett ansikte, men den mer avskalade vampyrjägaren lämnar mer åt fantasin och bidrar, i alla fall för mig, till mystiken i spelets gotiska inramning. För att spinna vidare på det gotiska motivet så har jag valt att omvärdera min syn på spelets struktur. I början av spelet tål Simon mer skada än på de senare nivåerna, och istället för att se det som att fienden blir starkare så tilltalas jag av tanken att Simon blir svagare. En mystisk hjälte som trots utmattning släpar sig vidare genom slottet och blir allt mer sårbar ju längre han kommer knyter an till de romaner som ligger till grund för de klassiska skräckfilmer som speltillverkarna låtit sig inspireras av. Av de spel i serien jag spelat är detta fortfarande det svåraste och det som kräver mest ansträngning av mig som spelare.

 

Inom kort återkommer jag med spelets uppföljare.