Castlevania: Lords of Shadow 2
Efter många timmar med värkande tummar har jag tagit mig fram till dags datum i Castlevania-serien. Efter att ha spelat det första Lords of Shadow och Mirror of Fate med delade känslor är det dags för den storslagna finalen Lords of Shadow 2.
Slutet på första spelet avslöjade att berättelsen om Gabriel Belmont inte var avslutad och att det fanns mer att vänta och lät även antyda att fortsättningen skulle utspela sig i modern tid. När Lords of Shadow 2 öppnar är det snart klart att vi inte bara transporterats till nutid utan även in i en mörk dystopisk framtid och till en dyster industristad byggd över resterna av Draculas slott. Gabriels forne vapendragare Zobek söker upp Gabriel som nu har förvandlats till Dracula och lovar sin tidigare vän att ge honom den eviga döden i utbyte mot hjälp med att besegra en ny ondska.
Gabriel efter förvandlingen till Dracula
En av de första sakerna som möter en på stadens gator är parkerade bilar och ödsliga lagerlokaler, förvisso förmedlade med både bra grafik och stämmning, men likväl känns det ganska långt från seriens rötter. Om förra spelet kunde betraktas som ett cinneastiskt äventyr så är detta Castlegear. Vissa fiender, som jetpack försedda stormsoldater och mechas, är riktigt välgjorda och intressanta men hade passat bättre i Metal Gear. Dessutom får vi en rejäl dos av sektioner där man tvingas smyga förbi vakter och hålla sig till skuggorna. I Metal Gear var dessa partier spelets styrka då man hade både egenskaper och utrustning som lät Snake få ett övertag över sina fiender, här känns det klumpigt och ogenomtänkt. Varje sektion med vakter har EN lösning som man ska klura ut, det handlar inte om att jag som spelare själv kan välja taktik och anpassa mig efter situationen. Resultatet blir en förvirrad upplevelse där det sällan är klart vad som förväntas av en som spelare. När jag börjat vänja mig något dyker det upp Zombies med hagelbössor och rör till det ännu mer och sedan förs jag plötsligt tillbaka till Draculas slott i en alternativ drömsk verklighet.
Vilket spel har jag hamnat i?
Spelet har en förvirrad identitet men väl hemma i Draculas slott känns allt bekant. Genom spelet slits man mellan de två världarna men som väl är är striderna fantastiska. Förutom en blodpiska har Dracula ett svärd som knycker liv från skurkarna och ett par eldklor som tar sig igenom rustningar. Var och ett av vapnen har mängder av olika tekniker och combos att öva och förfina och i Draculas kläder känner man sig både mäktig och okrossbar. Det finns även olika föremål som man kan använda i strids för att få olika fördelar eller tillfälliga ... ja jag vet faktiskt inte, förutom hälsoportionen använde jag faktiskt aldrig något av de sekundära vapnen. Svårighetsgraden är förvånansvärt låg och jag tror att jag besegrade varje boss på första försöket. Det som bjuder på utmaning är de olika situationsbundna pusslen som bygger på timing och en enda korrekt lösning. Kort sagt så hade jag hellre sett fler klassiska pussel där man ska vrida statyer eller liknande i utbyte mot mer utmanande bossar.
I framtiden finns en sista Belmot-ättling som lyckas påminna mig vilket spel det är jag spelar
Så, vad blir då utlåtandet? Spelet är vansinnigt snyggt, men hur välkonstruerade slottets korridorer än är så finns här även kemiska lab och parkeingsplatser som sabbar den uppbygda stämmningen. Stridssystemet är förvånande solidt och inbjuder till virtuösa strider där tekniker och kombos blandas friskt, men man strider mot mutanter och maskiner.
Det som i slutändan räddar spelet och gör det mer än väl värt att spela är storyn och karaktärerna. Dialogerna är välskrivna och animation av ansiktena är trovärdiga. Att skådespelare som Robert Carlyle, Patrick Stewart och Jason Isaacs bidrar med rösterna lyfter hela upplevelsen till den punkt där sekvenserna mellan striderna och karaktärernas möten blir höjdpunkterna. Utan att avslöja för mycket så dyker Draculas son Alucard upp mot slutet (spelad av Rickard Madden) och den förvirrade strukturen på spelet får en förklaring, som håller!
Ögonblicket då far och son återförenas blir höjdpunkten som alla tre spel har siktat mot, och ... för första gången i mitt liv blev jag tårögd av ett TV-spel. Hideo Kojima kanske inte är Igarashi, men han är tveklöst Hideo Kojima (ni som fattar fattar ...). På samma sätt som Iga stötte bort fansen av classicvania med Symphony har Kojima lyckats irritera mig med ny begrepp och spelmekanismer, men mot slutet av varje spel har han vunnit tillbaka mig. När Alucard lägger handen på Gabriels axel är jag såld.
Kommentarer
Trackback
