Bera

2010 släpptes Castlevania Lords of Shadow. Serien hade gått lite knackigt ett tag och för alla som spelat Castlevania Judgement så är det inte så svårt att lista ut varför Konamis flaggskepp började få slagsida. Istället för att väga in alla de trogna spelarnas olika önksmål och försöka hitta ett lämpligt utrymme i den redan ganska krångliga tidslinjen för en ny titel valde Konami att börja om från början och försöka bygga ett spel som tilltalade både de gamla fansen men även en ny publik. Som producent sattes Hideo Kojima, känd här i väst för Metal Gear, som också kom att ge spelet sin unika prägel.

 

Det första som slår mig är presentationen, som är klockren. Spelets menyer, kartor och bestiarium presenteras som sidor i en bok upplysta av en stearinljus. Under laddtiderna fyller Patrick Stewart ut väntetiden med sin behagliga berättarröst och hinner skapa stämmning åt varje bana redan innan man sett dem. Spelets miljöer är storslagna och episka och bjuder på en trevlig variation med både naturscener, byar och borgar. Ibland öser regnet ner, ibland är det snöstorm och ibland är det en månklar natt, varje ny bana är en fröjd för ögat och är lätt att leva sig in i.

Som spelare tillåts man inte fri kontroll över kameran utan får följa sin egen framfart via cinneastiska kameravinklar. Till en början tyckte jag att detta kändes obekvämt, men när jag väl vaggats in i Kojimas berättarstil så började det ge sig. Å ena sidan får man uppleva enastående presentationer av miljöerna, eller fräsiga vinklar och panoreringar medan man svingar sig uppför en bergssluttning, å andra sidan så begränsas världen i spelet till "det kameran ser" och varje gång man försöker utforska banan på egen hand springer man in i osynliga väggar som förstör illusionen. Efter ett tag lärde jag mig att "lita" på berättarstilen i spelet och lät mig svepas med. I vanliga fall hade denna mer uppstyrda design varit ett stort minus i min bok, men i och med att spelet är så snyggt och tack vare Kojimas berättarstil så köper jag det.

Spelet följer Gabriel Belmont som är på jakt efter delar av en magisk mask. Med hjälp av masken hoppas han kunna återuppväcka sin döda hustru. Varje del vaktas av de titulära Lords of Shadow, tre starka krigare som inte är sugna på att lämna någonting ifrån sig. Längs vägen får Gabriel hjälp av, och prövas i strid av, guden Pan. Ordensriddaren Zobek, som även är berättaren, slår vid några tillfällen följe med Gabriel och slåss vid hans sida. Gabriel får strida mot enorma titaner och klänga fast på flyende drakar, rida på spindlar och troll samt lösa en lång rad kluriga pussel. Striderna är intensiva och kräver en bit in i spelet både skicklighet och strategi. Genom att kombinera pisktekniker och de två olika sorternas magi man har tillgång till finns det ett 40-tal olika kombos att lära sig använda. Kortfattat så är striderna och pusslen lika varierade som miljöerna och de karaktärer man möter. Genom spelet stöter man då och då på referenser till de äldre spelen. Rinaldo Gandolfi från Lament of Innocense nämns ett antal gånger som skaparen av kedjepiskan Gabriel svingar. Carmilla dyker upp som en av mörkerherrarna och Cornell från Legacy of Darknesssom en annan.