Dredd
De filmer som går upp på bio i år och som fångar mitt intresse har en sak gemensamt, de är remakes. En ny generation filmskapare hyllar de filmer de själva växte upp med. En god remake bör förnya och modernisera källmaterialet men samtidigt gotta sig lagom i nostalgi och träffa de detaljer som gjorde förlagan minnesvärd. Det är en knepig balansakt men filmer som Mad Max och Terminator: Genisys lyckades i mitt tycke väl med denna bedrift. Remakes har alltid gjorts men för några år sedan tog filmindustrin tag i just den kategori filmer som jag växte upp med, action-filmer från 80-och 90-talen, så jag tänkte ta en närmare titt på några av de senaste årens remakes och eventuellt återuppleva lite barndomsminnen, och jag börjar med ...
Ok, det här är inte en remake. -95 kom filmen Judge Dredd med Stallone i huvudrollen och snarare än att återskapa den filmen försöker Dredd från 2012 gå tillbaka till den tecknade serien och fånga den hårdkokta, dystopiska och våldsbejakande känslan som fanns där. Serien började i mitten på 70-talet och fanns att läsa i antologin Magnum här i sverige. I serien var Judge Dredd en sammanbiten, tystlåten och halvmystisk figur som skipade rättvisa mellan korhuggna replikskiften och likheterna med Stallones rolltolkning var få. Tänk er Clint Eastwood, med en hjälm och i framtiden så hamnar vi ganska nära seriens rötter. Karl Urban gestaltar Dredd med nedvända mungipor, korta repliker och det som skiljer mest från Stallones tolkning är hjälmen. Urban tar inte av den under hela filmen och karaktären Judge Dredd är lika mystisk när han kliver av scenen i slutet av filmen som då han ses för första gången någon minut in.
Den karaktär vi framförallt följer i filmen är Psy Anderson som gör sitt första uppdrag med Dredd som övervakare. Med sin förmåga att läsa tankar och känna av närvaron av personer i sin närhet kompleterar hon Dredd väl när de plötsligt befinner sig inspärrade i en Mega-byggnad fylld av skurkar. Längst upp i byggnaden befinner sig Ma-ma spelad av Lena Headey, chefen för en klan av drogtillverkande hulliganer. Headeys roll är väldigt avlägsen Cercei Lannister då Ma-ma är betydligt mer härjad och lågmäld men headey för samma djup och pondus till karaktären som hon lyckats så väl med i Game of Thrones och när eftertexterna rullar är det hennes roll jag kommer ihåg bäst.
Filmen är inspelad i Sydafrika och har samma dammiga CG-stil som de flesta filmer som producerats där de senaste åren. Effekterna är effektiva och välgjorda, men man är hela tiden medveten om att de är gjorde med en dator. Våldet och råheten är ordentligt uppskruvad och känns ibland lite plumpt och obefogat, men speglar ändå orginalserien. Judge Dredd får leverera sin replik "I am the Law!" och han använder alla olika typer av ammunition i sin Law-Giver som jag kan komma ihåg ifrån serien. Kort sagt, filmen prickar formatet väl och lite här och där finns fler referenser till serien bland annat i form av graffitti.
Filmen är kort och drivs framåt av action, det är inga långdragna dialogpartier och de gånger filmen sänker tempot är då den ger extra tyngd åt Headys karaktär. I stort sett hela filmen utspelar sig i en och samma, förvisso stora, byggnad och det är egentligen bara här jag känner mig lite besviken. Jag vill se mer av Mega City, jag vill se ödemarkerna och lite mer motorcykeljakt. Men, i slutändan är filmen en god filmversion av serietidnings-anti-hjälten Judge Dredd, täckt i damm och blodstänk.
En stund efter publicering av denna post fick jag tips om en grupp på Facebook under namnet Make a DREDD Sequel, kila över dit för mer material.
Neon Genesis Evangelion - Volym 14
För ett bra tag sedan var Neon Genesis Evangelion den första manga jag skrev om här på bloggen och efter att ha vandrat över på andra områden och skiftat fokus ett antal gånger är jag nu tillbaka där allting började. 20 år efter att serien började har jag nu läst sista volymen som kom tidigare i år och serien har fått ett avslut. Under väntan har jag sett animen och försökt mig på ett av spelen, som hade hopplöst mycket japansk text. Kort sagt är NGE ett enormt projekt med ett gäng spin-offs och det är häpnadsväckande att fans i en mättad genre av mecha-anime/manga är lojala trots att det varit så lång tid mellan volymerna. Nämnas kan att filmen Pacific Rim på många sätt verkar vara influerade inte bara av mecha i almänhet utan av NGE i synnerhet, men mer om det en annan gång, kanske.
En av de mer känslosamma och drömska sekvenserna
Så, vad tycker jag om NGE? Jag upphör aldrig att förundras när jag läser om stora robotar och det finns något märkligt tilltalande i tanken på att sitta bakom kontrollerna till ett enormt stålmonster. NGE har allt som krävs för att väcka dessa känslor, speciellt i de tidigare volymerna, och som jag skrev i det första inlägget så fångar serien skala väl. Ju längre serien pågår blir det mer mystik och metafysiska, kvasireligiösa förväcklingar och mot slutet är det ganska rörigt mitt i en apokalyps av strider och en annalkande katastrof. I animen blev slutet väldigt känslosamt men i mangan är slutklämmen mer drömsk och mystisk. Trots att skiftet bort från klassisk mecha mot det mystiska inte direkt fallar mig i smaken så är jag nöjd med att ha fullföljt läsandet till slutet. Trots att ungefär halva serien känns avig innehåller den andra halvan tillräckligt många minnesvärda scener och detaljer för att serien fortfarande hamnar på plus i min bok.
One Piece
En serie som jag följt i snart 70 volymer, men ändå inte lyckats skriva något om, är One Piece. Kanske för att det är svårt att riktigt sammanfatta serien. Vi följer piraten Ruffy (i svensk översättning) på hans väg att bli kungen av pirater. Längs vägen stöter han på hejdlöst många riktigt skruvade och skumma skurkar och skaffar dessutom bra många följeslagare till sin besättning. Vart besättningen än lyckas bege sig dras de snabbt in i lokala bryderier och får en central roll i en hel nations eller folks öde. Striderna tar aldrig slut och spänner över flera volymer medan dötiden däremellan rafsas av på några sidor innan nästa skurk dyker upp.
En av mass-scenerna serien är känd för. Håll utkik efter Panda-man
Ett centralt begrepp i serien är jävulsfukter som ifall de äts ger den modiga äventyraren oanade krafter. Ruffy har ätit gummifrukten vilket ger honom förmågan att tänja sin kropp till nya proportioner. Den som ätit en frukt förlorar dock sin förmåga att simma, vilket ställer till bekymmer om man är pirat och spenderar den mesta tiden ute på öppet hav. Tidigt under sina äventyr stöter Ruffy på hårdingen Lolonoa Zoro (svensk översättning) som bemästrat tekniken att kunna slåss med tre svärd samtidigt. Han träffar även flickan Nami vars navigationsförmåga är ovärderlig i okända vatten. Därefter blir skaran knasigare och knasigare med en mytoman, en talande ren, en strandraggar-cyborg och ett musikalisk benrangel. När en ny karaktär, vän eller fiende, introduceras irriterar jag mig på hen i ungefär en bok, sen flyter det på och den nya karaktären är en i gänget.
Serien bygger på utdragna strider med många vändningar och fylls mellan smockor och hugg av dråplig slap-stick med många running-jokes. Skaparen Eiichiro Oda är en mästare på att fånga rörelse i sina bilder och inkluderar ofta ofantligt många figurer i varje ruta. Serien följer i mångt och mycket samma tradition som Dragon Ball och Naruto med en tallangfull naiv hjälte som lockar till sig både fiender och följeslagare, efter lång träning kan hjälten uppnå ett nytt mäktigare tillstånd och en bit in i serien är det en lucka i tiden då karaktärerna utvecklas och blir något äldre. Jag har inte gjort någon vetenskaplig studie men skulle baserat på hur ofta man stöter på merchendise av diverse serier säga att One Piece verkar vara en lika populär serie som Naruto och Dragon Ball, tätt följt av Bleach. Så vad tycker jag? Jo jag gillar det, men i måttliga mängder. Efter att ett äventyr som spänner över flera volymer är avslutat så dröjer det oftast ett halvår innan jag ger mig på serien igen, och jag kommer nog läsa vidare till slutet.
Too Soon
.remote
Det var ett tag sedan jag skrev om manga, så det kan vara på sin plats att omnämna några av de serier jag läst på senare tid. I .remote följer vi Kurumi Ayaki som efter att ha sagt upp sig från sitt jobb som parkeringsvakt för att gifta sig tvingas gå tillbaka till jobbet och be om ny anställning efter att hennes pojkvän råkat i finansiella bekymmer. Istället för att få tillbaka sin gamla tjänst placeras hon på avdelningen för olösta brott under den mycket hemlighetsfulle Kozaburo Himuro. Himuro arbetar hemifrån sin herrgård där han aldrig lämnar sitt rum i källaren, varför han vägrar gå ut hänger ihop med en incident året innan som lämnat honom avtrubbad och traumatiserad. Kurumi får via en mobiltelefon vara hans öron, ögon och röst då han skickar henne till brottsplatser och förhör och med hjälp av hans skarpa slutledningsförmåga lyckas hon i de flesta fall fatta rätt beslut.
Kurumi och Himuro i kontakt via headset
Ju längre in i serien vi kommer desto säkrare blir Kurumi på sin egen förmåga och då hon tillslut hamnar i en stuga i ett avlägset bergsområde utan täckning tvingas hon på egen hand lösa ett mordfall. Mot slutet av serien börjar det förflutna hinna ikapp Himuro och incidenten som förpassade honom till källaren blir aktuell på nytt. Ju närmare Kurumi kommer sitt eget bröllop desto mer tycker hon om sitt jobb och då hon kommer Himuro närmare blir hon osäker på sina känslor för sin pojkvän.
I de tidiga volymerna spänner varje nytt fall över flera kapitel och hinner bli ganska invecklade med många nya karaktärer att hålla i huvudet. En bit in börjar Kurumi vanemässigt snubbla på mordmysterier som tar kortare och kortare tid att lösa och istället för avancerade massmord och attentat i storstadsmiljö snubblar hon över mer traditionella Agatha Christie-mord ute på landet. Serien blandar ond bråd död med slap-stick-humor och roliga miner i en behaglig mix, och likt mycket av den manga Tokyopop givit ut bjuds det även på en hel del obefogat lättklätt.
Serien spänner över tio volymer och hade både kunnat vara två volymer längre eller två volymer kortare utan att läsupplevelsen påverkats nämnvärt. Några av fallen är minnesvärda och den karaktärsutveckling som sker känns passande och kulminerar då och då i en lagom laddad drama-scen. .remote är trevlig sommarläsning mellan avsnitt av Morden i Midsommer.
Terminator Genisys
Om jag skulle göra en lista på de filmer jag sett flest gånger, eller filmer jag har starkast nostalgisk anknytning till, så skulle The Terminator med uppföljaren Judgement Day hamna relativt högt. Inte lika högt som Star Wars och Alien utan i gruppen under, någonstans bland Dirty Harry och Örnnästet kanske. I tisdags gick Terminator på TV och jag passade på att se om den och upptäckte att den inte likt många andra favoriter tappat något av sin magi med åren, The Terminator är precis lika bra idag som när jag för första gången såg den i smyg på en brusig VHS hemma hos en äldre kamrat.
Så, varför är den första Terminator så bra? Cameron är en mästare på att bygga upp intressanta fantasivärldar och vet precis hur mycket som behöver förklaras för att vi som tittare ska känna oss bekväma med världsskildringen utan att magin försvinner och vad gäller berättartempo så lyckas han även där med att vagga in oss i filmens verklighet och med fast hand föra oss vidare utan att det är uppenbart när filmen skiftar från 1:a till 2:a akt och så vidare. Fotot är bra, castingen är fenomenal, effekterna har åldrats men fungerar ändå bättre än många senare filmer. Kort sagt är det en film med hög klass. Vad gäller själva temat, en robot som reser i tiden, så tyckte jag som liten att det var döhäftigt. Som högskoleutbildad vuxen skulle jag kunna skriva en ganska lång text om hur skräck-fiktion från olika tider skildrar den avsedda mottagargruppens innersta rädslor, och hur Terminator både speglar rädslan för ett kärnvapenkrig och likt en känd roman skriven för hundra år sedan vid genevesjöns strand av Mary Shelley problematiserar teknikens framsteg och hur de nya vetenskapliga och medicinska framstegen kan leda till situationer, och kreationer, vi människor inte kunnat förutse. Men, innerst inne tycker jag nog fortfarande att det är rätt fränt med robotar som reser i tiden. Hursomhelst, så var det inte den första filmen jag skulle skriva om, utan den nya. Innan jag lämnar 1:an måste jag bara få nämna filmens klassificering då jag oftast, likt Alien, stött på denna film märkt som sci-fi/action. Sci-fi får man ju gå med på men action får jag ändå ifrågasätta, The Terminator, och Alien, har mer gemensamt med slasher-filmer än rena action-rullar och bär på ett arv från gotiken ... men mer om det någon annan gång.
Innan jag lämar min Trip down Memory Lane så kan jag ju passa på att nämna de andra filmerna i serien, men betydligt mer fåordigt.
T2 - Riktigt bra rulle och denna gång helt klart under kategorin action. Valet av fokus på John och en mer tillrättalagd framtoning visade tydligt att denna film var riktad till en yngre publik, likt 1:an håller den väl över tid.
3:an (Rise of the Machines?) - Ok, inget här som inte fanns med i 2:an och levererat lite lamare. Utan Linda Hamilton förlorar hela konceptet sin pondus.
4:an (Salvation?) - Post apocalyps och Christian Bale. Världen och människorna som lever i den är intressanta, men action-biten och själva upplösningen är underutvecklad.
Så, dags för Terminator Genisys. Till att börja med gick jag in i salongen utan några förväntningar överhuvudtaget. Jason Clarke spelar John Connor i framtiden och leder den slutgiltiga offensiven mot Skynet, än så länge är filmen visuellt tilltalande och efter ett hormontstint brandtal brakar det lös. Jai Courtney, som var med någon minut i Divergent, spelar Kyle Reese och det hela känns lite avigt. Dom hittar en tidsmaskin och som vi alla vet skickas Kyle tillbaka genom tiden för att skydda Johns mor Sarah i orginalfilmens handling. Så långt är vi alla med. Men, med stort M, något går helt åt skogen. Den veklighet Kyle skickas tillbaka till är inte den samma som i 1:an. Istället för att rädda Sarah räddar hon mer eller mindre honom med hjälp av en åldrad T-800-modell. Sarah spelas av Emilia Clarke (Daenerys) och T-800an, här försedd med ett sött smeknamn, av Arnold Himself.
Härifrån blir det svårt att egentligen berätta något utan att avlöja vidare detaljer. Det som går att avslöja är att det sker fler tidsresor och att det uppstår en alternativ tidslinje som skiljer sig från den etablerade. Under några minuter får vi återse ikoniska ögonblick från första filmen, med vissa ändringar, och det är fullkomligt lysande! Flera gånger får jag gåshud då jag får se nya scener skapade med 1984-års upplaga av Arnold, en av min barndoms största hjältar. Ett synnerligen effektivt jump-scare är också insmuget i en av de gamla scenerna, vilket blir exta effektivt om klipp-tempot sitter inpräglat i ryggmärgen. Efter det löper filmen på, både Sarah och Kyle har mer attityd än sina förlagor och ett antal running-jokes etableras och blandas med de one-liners som förväntas av serien. Efter ungefär halva filmen har jag slutat ifrågasätta Jason Clarke och Emilia Clarke, men Jai Courtney är fortfarande lite avig. Arnold spelar sin roll med värme, värdighet och ett stort mått humor. Flera gånger får han både skoja om sin egen karaktär men även leverera one-liners i actionfyllda höjdpunkter. Jag såg filmen i 3D och trots att det i bland är högt tempo så blev det inte rörigt och vissa scener, framförallt PoW-vyerna i rött och vitt samt genom ett krypskyttesikte, kändes lyckade. Storyn går ihop, förutom en rejäl lucka som är tom även för huvudpersonerna, och lämnar utrymme för uppföljare. Jag vet inte riktigt vad man ska lita på eller inte men liksom Mad Max så har jag läst att ytterligare 2-3 uppfäljare är planerade. Till allt detta får vi lägga referenser till andra varumärken, som Blade Runner och Transformers samt otaliga detaljer som var ämnade för 1:a och 2:a filmen men som inte lyckades ta sig till slutprodukten. Denna film står på egna ben men visar tydligt var den kommer ifrån och är en kärleksförklaring till de första två filmerna och Arnolds roll i dem. Kort sagt, gillade du 1:an och 2:an ska du gå och se denna. (Och ja, som en inbiten tittare noterade jag de eventuella implikationerna av en 3:e tidslinje med tanke på polaroidfotot.)
Avslutningsvis vill jag skriva några rader om Emilia Clarke och hennes tolkning av rollen som Sarah Connor. Det enda jag egentligen sett av filmen innan jag satte mig i bio-stolen var en debatt på sociala medier kring en poster till filmen.
Postern framhäver på klassiskt superhjälteomslagsmanér Clarkes byst och ända och förmedlar inte alls samma pondus som Linda Hamilton förde till rollen. Om vi ser till Clarkes roll i filmen så inleder hon starkt, utan att avslöja för mycket, och räddar sedan Reese istället för det omvända. Efter det turas hon och Courtney om att tillrättavisa och rädda varandra och vad gäller nakenhet så tillbringar karlarna i filmen mer tid utan kläder på sig än vad Clarke gör. Så, postern förtjänar den kritik den får men jag uppfattade inte hennes roll i filmen som sådan som objektifierande. Speciellt inte med tanke på Hamiltons tolkning i första filmen då hon är i chock och gör vad hon blir tillsagd fram till de sista minutrarna medan denna Sarah är kapabel och tar hand om sig själv. Om jag har fel så rätta mig gärna.
Sommar
Hej på er. Jag vet att det har varit trögt här ett tag. Först ett terminsslut med allt vad det innebär och sedan sommar och ledighet. Jag har hunnit spela ett antal riktigt trevliga spel och läst en del bra böcker, så rätt som det är kanske jag får tid över att peta ihop några rader om det. Tills dess, trevlig sommar på er allihop.
