Bera

 

Ok, det här är inte en remake. -95 kom filmen Judge Dredd med Stallone i huvudrollen och snarare än att återskapa den filmen försöker Dredd från 2012 gå tillbaka till den tecknade serien och fånga den hårdkokta, dystopiska och våldsbejakande känslan som fanns där. Serien började i mitten på 70-talet och fanns att läsa i antologin Magnum här i sverige. I serien var Judge Dredd en sammanbiten, tystlåten och halvmystisk figur som skipade rättvisa mellan korhuggna replikskiften och likheterna med Stallones rolltolkning var få. Tänk er Clint Eastwood, med en hjälm och i framtiden så hamnar vi ganska nära seriens rötter. Karl Urban gestaltar Dredd med nedvända mungipor, korta repliker och det som skiljer mest från Stallones tolkning är hjälmen. Urban tar inte av den under hela filmen och karaktären Judge Dredd är lika mystisk när han kliver av scenen i slutet av filmen som då han ses för första gången någon minut in.

 

Den karaktär vi framförallt följer i filmen är Psy Anderson som gör sitt första uppdrag med Dredd som övervakare. Med sin förmåga att läsa tankar och känna av närvaron av personer i sin närhet kompleterar hon Dredd väl när de plötsligt befinner sig inspärrade i en Mega-byggnad fylld av skurkar. Längst upp i byggnaden befinner sig Ma-ma spelad av Lena Headey, chefen för en klan av drogtillverkande hulliganer. Headeys roll är väldigt avlägsen Cercei Lannister då Ma-ma är betydligt mer härjad och lågmäld men headey för samma djup och pondus till karaktären som hon lyckats så väl med i Game of Thrones och när eftertexterna rullar är det hennes roll jag kommer ihåg bäst.

 

Filmen är inspelad i Sydafrika och har samma dammiga CG-stil som de flesta filmer som producerats där de senaste åren. Effekterna är effektiva och välgjorda, men man är hela tiden medveten om att de är gjorde med en dator. Våldet och råheten är ordentligt uppskruvad och känns ibland lite plumpt och obefogat, men speglar ändå orginalserien. Judge Dredd får leverera sin replik "I am the Law!" och han använder alla olika typer av ammunition i sin Law-Giver som jag kan komma ihåg ifrån serien. Kort sagt, filmen prickar formatet väl och lite här och där finns fler referenser till serien bland annat i form av graffitti.

 

Filmen är kort och drivs framåt av action, det är inga långdragna dialogpartier och de gånger filmen sänker tempot är då den ger extra tyngd åt Headys karaktär. I stort sett hela filmen utspelar sig i en och samma, förvisso stora, byggnad och det är egentligen bara här jag känner mig lite besviken. Jag vill se mer av Mega City, jag vill se ödemarkerna och lite mer motorcykeljakt. Men, i slutändan är filmen en god filmversion av serietidnings-anti-hjälten Judge Dredd, täckt i damm och blodstänk.

 

En stund efter publicering av denna post fick jag tips om en grupp på Facebook under namnet Make a DREDD Sequel, kila över dit för mer material.