Om smaker och snacks
Update: Fortfarande har inget anonymt fan bjudit mig på en subscription hos Candy Japan.
Så jag får fortsätta att dokumentera min resa genom butikerna i mitt närområde.
Ikväll knaprade jag mig igenom de sista riskakorna jag hade hemma, ett paket går åt fort när det väl är öppnat. Tidigare har jag prövar, och skrivit om, salta kex som då och då haft lite sjögräsfnös i sig och ibland varit lättsaltade. Sorten jag plockade på mig i förra veckan är mer lik en söt kaka, trodde jag. Själva kakan är nämligen ett salt riskex med lite söt glasyr uppanpå. Beroende på vilken sida man har ner mot tungan upplever man först en svag sälta eller en luftig sötma och i första bettet blandas smakerna ett kort ögonblick och försvinner snart bakom själva kexets rissmak. Fantastiskt gott, trots att smakerna är så otroligt grundläggande.
Ungefär här inser jag att detta är en av anledningarna att jag dras till asiatisk mat för tillfället. Istället för att vräka på med lagrade ostar, exklusiva oljor, vinäger och drösvis med örter handlar de recept och snacks jag fastnat för om rena smaker och få ingredienser, men gärna både söta, sälta, syra och bäska på en och samma gång. Kombinationen sälta-sötma har jag aldrig tyckt om tidigare men just nu återkommer jag till den gång på gång, t.ex. i mitt recept på Mitarashi dango. Andra kombinationer jag aldrig varit fötjust i är sötma och kryddighet, som tro det eller ej passar fantastiskt bra i godis, eller i min nya favorit: Strimlad mango marinerad i chilli innan den torkats.
Det bör ju även sägas att det finns en och annan smak som kanske inte är så ren, utan snarare extrem. Wasabi t.ex. kan ju ganska lätt leda till nära-döden-upplevelser om man inte har koll på doseringen. Min absoluta favorit, umeboshi, är även den en riktig smakbomb men istället för att bränna rent dina bihålor överlastar den smaklökarna med en kopiös mängd sälta, syra och beska på en och samma gång, och på tal om det...
... så har jag hittat ett billigare substitut för umebushi, myyyycket billigare. Idag roade jag mina kollegor, men mest mig själv, genom att bjuda på dessa små godbitar. Arbetslagets NO-lärare började prata om hur höga salthalter som alls är möjliga att uppnå i naturen och en diskussion om huruvida man behövde oroa sig för att cellväggarna i kroppen skulle kollapsa utbröt. Kort sagt, ät de här på egen risk.
Kommentarer
Trackback
