Bera

 

 

 

Castlevania Harmony of Dissonance är det andra spelet i serien till GBA. Spelet kom ut i samtliga regioner under 2002 och för första gången kom spelet ut under namnet Castlevania i hemlandet Japan (istället för under namnet Akumajo Dracula vilket alla de tidigare spelen gått under). Konami tillverkade spelet i en ganska liten utgåva vilket har lett till att spelet kan vara lite svårt att hitta, som tur är gavs det ut på nytt 2006 på en dubbelkassett tillsammans med nästa spel i serien, Aria of Sorrow, men den titeln sparar vi till nästa gång.

I spelet får vi följa Juste Belmont, en ättling till Simon ... sen är det samma historia som i alla andra Castlevania spel. Jag tror det är fjärde gången huvudpersonens närmaste vän tappar minnet och blir besatt av ondska så att man blir tvungen att slåss mot varandra. Efter en stund började jag klicka mig igenom de melodramatiska och förutsägbara replikskiftena. Som tur är är det inte storyn som driver spelet.

 

Juste är som jag nyss skrev en Bemont, vilket betyder att han bär en piska. Piskan kan utrustas med olika stenar för att t.ex. ge eld eller åsk-skada och likt Simon i Castlevania IV kan Juste svänga runt med piskan i luften efter att ha svingat den för att försvara sig mot projektiler och annat. Alla de sekundära vapnen man kan vänta sig är tillbaka men här kan de kombineras med en trollformel. Varje sekundärvapen blir en ny unik attack i kombination med t.ex. vind eller eld så det finns några olika attacker att experimentera med. Undertiden man bränner av attacken är man osårbar för ett ögonblick, så likt item crash i Rondo of Blood kan en vältajmad attack inte bara ta kol på bossen utan även skydda dig i kniviga situationer. 

 

Rent visuellt är grafiken vassare än Circle of the Moon med mer detaljerade bakgrunder och mjukare animationer. Både Juste och en del av fienderna har skarpa ljusa linjer omkring sig, vilket ser underligt ut till en början men, vilket underlättar när man ska urskilja en del av de mindre fienderna på den ganska lilla skärmen. Lite här och var skalas och roteras sprites vilket för tankarna till mode 7 men mest imponerande är en rad riktigt stora och babbiga bossar ihopmonterade av mindre sprites likt bossarna i Metal Slug. Det märks både i grafiken och i spelmotorn att många i teamet bakom spelet även jobbade på Symphony of the Night.

 

En bit in i spelet hittar man en portal som teleporterar Juste till en annan version av slottet han utforskar. Det påminner om det upp och nervända slottet i Symphony of the Night men här reser man mer fram och tillbaka mellan de två slotten. Om man pangar sönder en vägg i det ena slottet så kan man plötsligt komma vidare i det andra. Om man hittar någon fiffigt undangömd artefakt eller skatt så finns det antagligen något lika smarrigt undangömt på samma ställe i det andra slottet. Jag har förstått att just de dubbla slotten är en sak många spelare har irriterat sig på, men jag tycker att det funkar fint ... därmed inte sagt att det inte finns saker jag irriterar mig på.

 

Musiken är ... ett störande moment. Många av melodierna har ljusa toner som skär igenom arrangemanget lite då och då och de flesta av låtarna är lite för hektiska. I en spelserie med fantastisk musik så är detta ett lågvattenmärke. Den andra saken jag ser som ett betydande bekymmer för spelet är svårighetsgraden ... det är för lätt. Jag tror inte jag behövde möta någon av bossarna mer än två gånger och de flesta fick spö vid första tillfället, inklusive slutbossen!

 

För att sammanfatta så är spelet riktigt snyggt med många kreativa lösningar i grafiken, dock är musiken ett stort minus. Kontrollerna är riktigt tajta och Juste har en trevlig arsenal att använda sig av. Hela spelet känns som en tolkning av Symphony of the Night, vilket i och för sig är bra, men med tanke på att utmaningen aldrig riktigt dyker upp så faller det hela platt.

 

 

 

 

Castlevania till Nintendo 64 lämnade en del övrigt att önska, så vad göra om man är ett stort spelföretag som inte vill göra sina spelare besvikna? Jo, gör om gör rätt.

 

 

Castlevania Legacy of Darkness kom ut på hösten 1999, d.v.s. samma år som Castlevania. Spelet utspelar sig strax före händelserna i Castlevania och många av banorna och fienderna återanvändes. En del kallar spelet för ett komplement till det första, andra kallar det för en re-make och ganska många menar att det rör sig om ett tragiskt försök att rädda ett sjunkande skepp genom att kräva svikna spelare på ännu mer pengar. Vad tycker jag?

 

 

Ja, trots sina brister innehöll Castlevania många goda idéer och bitvis fungerade det riktigt bra. Nu, när de två största bristerna: kontrollen och kameran, är åtgärdade så är spelet plötsligt inte bara fullt spelbart utan riktigt trevligt. Storyn är mer utvecklad och även om den fortfarande inte har en central roll i spelet så var jag betydligt mer intresserad av att se vad som hände med karaktärerna i slutet av detta spel jämfört med det förra. Huvudpersonen Cornell är ett rejält uppsving från Reinhart och Carrie. Både modellen och animationen är snyggare men framförallt känns hans attacker kraftfulla vilket gör att man känner att man kontrollerar en hjälte istället för en stelopererad pingvin som nyss gjort i byxan, vilket är den bästa beskrivningen jag kan ge Reinhart ur det förra spelet.

 

Förutom att rätta till bristerna från det tidigare spelet finns här en rad rena förbättringar. Spelet utnyttjar Nintedo 64:ans Expansion Pak, en uppgraddering som dubblade konsolens RAM-minne. Medan vissa spel krävde uppgraderingen så erbjöd Legacy of Darkness vassare grafik med minnesmodulen inkopplad. Man ser skillnad och här och var briljerar spelet med dynamisk ljussättning, men om det är mycket effekter på skärmen samtidigt sjunker bildfrekvensen ordentligt. Sista bossen, som är vansinnigt svår till att börja med, blir omöjlig tack vare denna brist, men i övrigt är uppgraderingen trevlig. Vad gäller gameplay kan Cornell förutom att rivas med sina klor, kasta magi och använda sekundäravapen även anta en varulvsgestalt. Som varulv tar han mindre skada men delar själv ut rejäla smällar, detta läge förbrukar dock dina hjärtan i vansinnig takt så vargformen bör sparas till bossfighterna.

 

Så, om du ska ge dig på N64 och funderar på vilka spel du behöver i hyllan, plocka upp detta istället för det första Castlevania. Om jag skulle beskriva spelet utan att göra jämförelser till de tidigare spelen skulle jag säga att det är en blandning av klassiska plattformsspel med en hälsosam dos av Tomb Raider fällor, en nypa Surivial Horror ala Resident Evil med en kvasimedeltida gotisk-setting, hänger ni med. I slutändan så är det så spelets styrkor kommer till sin rätt, inte genom jämförelser till tidigare spel utan betraktat som ett spel i sig.