Bera

 

 

För ett tag sedan gjorde jag en kortare inläggs-serie om spelserien Kid Icarus, som ni kan läsa här, här och här. Den gången följde jag hela serien och dess väg från Nintendo till Game Boy och vidare till 3DS, denna gång ska jag följa en betydligt längre spelserie, men bara göra nedslag på samma konsoller. För att börja resan får vi backa bandet till 1988 då Castlevania släpptes i Europa.

(Bild hämtad från http://castlevania.wikia.com)

 

Två år tidigare hade spelet släppts i Japan och ett år tidigare i amerikat. Bakom spelet låg Konami, ett företag som mer än en gång har överraskat med genre-definiernade spel som erbjudit sina spelare en unik upplevelse.

 

(Bild hämtad från http://www.oldschooljunkie.com)

 

Jämfört med andra spel från samma era förvånar Castlevania med sin grafik. Många andra spel, som Metroid och Kid Icarus, hade i all enkelhet en kolsvart bakgrund men här har varje bana en egen bakgrund med många detaljer. Vad som förvånar ännu mer är att de olika projektilerna och fienderna som susar runt över skärmen aldrig försvinner i bakgrunden och man tar aldrig fel på vad man kan hoppa på eller inte.

 

(Bild hämtad från http://www.oldschooljunkie.com)

 

Till sin hjälp genom slottet har Simon sin, vid det här laget legendariska, piska. Piskan går att uppgradera två gånger, först för att göra den kraftigare och sedan en gång till för att ge den längre räckvidd. Förutom piskan finns även några specialvapen, en kastyxa, en bumerang, kastknivar m.m. Vapen, uppgraderingar och ammunution (som förirrande nog är i form av hjärtan) finns (förvirrande nog) undangömda i ljusstakar längs väggarna i slottet.

 

De sex banorna är korta, men fruktansvärt svåra. Hälsa finns bara på några få ställen så om man väl klarar sig fram till bossen har man oftast knappt någon hälsa kvar. Frammåt 4:e banan krävs en näst intill felfri uppvisning på den i sig svåra banan, och dessutom bör du ha samlat på dig tillräckligt mycket power-ups och ammunition längs vägen, innan du möter bossen som spöar dig sönder och samman.

 

Förutom layouten på banorna är det framförallt två saker som bidrar till svårigheten. Dels har vi kontrollerna, som förvisso är tighta men likväl ganska sega. Dels har vi alla fiender som nästan hela tiden agerar efter slumpen snarare än ett mönster. Man måste alltså konstant vara på sin vakt och när någon av fienderna plötsligt gör tvärt om mot vad du tror och kommer allt för nära så är Simon liiiiite för långsam att svinga sin piska eller hoppa ur vägen.

 

Kanske är det bara nostalgi, men jag gillar det här. Ett spel från en helt annan tid då vi fick kämpa oss fram till seger och där varje minut med kontrollen i hand  var en lektion i tålamod och impulskontroll. Det här är utan tvekan det svåraste spelet jag har klarat, men hjälp vad nöjd jag var. Long Live Old School Gaming!

 

 

 

 

 

I volym 3 har Ichigo fått tillbaka sin kropp och blivit kompis med ersättnings-själen som tidigare hade knyckt den. Rukia och Ichigo funderar ett tag på vad de ska göra av själen. Stoppa den i en människokropp tycker de är lite drastiskt då personen ifråga som tvingas upplåta sin kropp själv blir av med sin. Samma resonemang tillämpar de på hundar. De väntar en stund vid en väg i hopp om att bilarna ska producera en ihjälkörd katt, men till slut bestämmer de sig för att plantera in själen i en nalle.

 

(Bild hämtad från bleach.wikia.com)

 

Hela 3:e volymen kretsar kring ett besök vid Itchigos mors grav. Vi får en tillbakablick till tillfället då hon dog och då den 9-åriga Itchigo inte bara betvittnade olyckan utan även anser sig vara skyldig till den. Väl framme vid kyrkogården stöter Ichigo på en ovanligt stark "ihålig" som verkar ha en koppling till hans mors död. Som tur är befinner sig Rukia i närheten med tygnallen i släptåg.

 

I den fjärde volymen upptäcker Itchigo att hela hans familj och alla hans kompisar verkar vara besatta av ett nytt Tv-program där spiritualisten Don Kanonji påstår sig driva ut andar mitt framför kameran. I ett avsnitt annonseras ett akut-utryckningsavsnitt till veckan efter och destinationen är ett överivet sjukhus inte långt från Ichigos hem. Alla hans skolkamrater och hans familj blir som galna och motvilligt följer Ichigo med för att bevittna spektaklet. Väl på plats visar det sig finnas att Don Kanonji faktiskt har vissa förmågor och andekrafter men både Ichigo och Rukia förstår snabbt att Tv-sjärnan snarare än att lösa situationen vid det hemsökta sjukhuset är på väg att förvärra den, rejält, med hundatals oskyldiga fans runt om. Ichigo och Rukia inser att de måste stoppa honom men för att komma fram till honom måste de först ta sig förbi Tv-bolagets säkerhetsvakter.

 

 

Det är bra tryck i den här serien och återigen måste jag poängtera att den moderna stilen på teckningarna är fantastik. Jag har svårt att se vart serien är på väg efter de här volymerna, man anar att en sammansvärjning av skurkar lurar i kulisserna och vi har ännu inte fått någon vidare inblick i dödsriket som Ichigo och Rukia arbetar för. Det är möjligt att jag fortsätter läsa serien längre fram men just nu låter jag den vila ett tag och ger mig på lite kortare projekt.

 

 

Med väldigt få undantag har jag bara hört negativa omdömen om den relativit nya serien Bleach. Att döma av hur många böcker det finns och hur mycket merchandise det finns att tillgå så verkar serien vara populär, men på de forum där jag läst om serien verkar medlemmarna vara överens om att serien är ytlig och saknar kvalitéer. Oftast har jag höga förväntningar när jag ger mig på en serie så det ska bli kul att läsa en serie utan några förväntningar alls. Here goes.

 

 

Ichigo Kurasaki verkar till en början vara en ganska vanlig tonåring. Han bor med sin far och sina två yngre systrar, Karin och Yuzu, i anslutning till sjukhuset som hans pappa driver. Ichigos mest utmärkande drag är hans starkt oranga hår och hans färdigheter i kampsport, men han bär på en hemlighet, han kan se spöken.

 

En dag möter han dödsängeln Rukia som dyker upp för att bekämpa en "ihålig" som angripit Ichigos familj. En ihålig är ett slags ande som istället för att fortsätta till dödsriket stannar kvar i vår värld och äter levande själar. Rukia är utsänd för att stoppa den ihålige och skydda de oskyldiga som hamnar i dess väg. Dessvärre går det inget vidare och i ett desperat ögonblick tvingas Rukia låna ut en del av sin kraft till Ichigo. Ichigo visar sig besitta en enorm andlig kraft och istället för att absorbera en del av hennes magi får Ichigo hela hennes kraft i sig.

 

När striden är avklarad får Rukia och Ichigo ett problem, Rukia som blivit av med sina krafter kan inte längre utföra de uppgifter som dödsriket kräver av henne och Ichigo är inte villig att ta på sig rollen som dödsängel. Efter en del övertalning och tack vare det faktum att det fortsätter dyka upp ihåliga som behöver bekämpas så axlar Ichigo motvilligt sina nya arbetsuppgifter. Varje gång han förvandlas till dödsängel måste han lämna sin kropp och till en början löser Rukia det åt honom genom att klappa till honom med en speciell handske men efter ett tag införskaffar hon Själagodis. Genom att svälja en pastill lämnar Ichigo sin kropp och i hans ställe intar en "ersättnings-själ" hans kropp tills att han är tillbaka. Dessvärre visar det sig att de skumma typer som sålde själagodiset till Rukia inte hade riktigt koll på vad de sålde, ersättningssjälen som tar över Ichigos kropp visar nämligen inga tendenser till att vilja lämna tillbaka den.

 

 

En karaktär som kan se spöken är inte unik i manga, tidigare har jag skrivit om XXXholic och Shaman King som bygger på liknande upplägg, och liksom de serierna är det något här som genast fångar min uppmärksamhet. Stilen på teckningarna är modern och kaxig och är ibland lite skissartad på samma sätt som t.ex. Hellsing, vilket jag gillar. Storyn är medryckande men striderna är lite intetsägande, trots att de faktiskt är ganska många. Det som driver denna serie är karaktärerna och en riktigt skön stil, och jag gillar det.

 

 

 

 

 

 

Det har hänt för första gången, jag har lagt undan en manga för att jag inte orkar läsa en sida till hur mycket jag än anstränger mig. Volym 1-2 läste jag om för att kunna skriva något om dem för efter första läsningen var det tomt i huvudet då böckerna var för intetsägande, vid andra läsningen hittade jag bara saker att irritera mig på.

 

Jag började läsningen av volym 3 med ett Herculianskt fokus för att försöka utreda vad det är i serien som gör att jag inte uppskattar den, men efter att ha läst 3/4 delar så kommer jag knappt ihåg vad den handlar om. Det handlar alltså inte egentligen om att serien är dålig, jag bryr mig helt enkelt inte om någon av karaktärerna eller handlingen tillräckligt mycket för att vända sida. Inte heller bilderna intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska bläddra lite fram och tillbaka på jakt efter en vräkig stridsscen.

 

Så sammanfattningsvis, serien är nog inte rikitgt så dålig som jag fick det att låta i det förra inlägget, den är bara långtråkig. Missförstå mig rätt, det här är vad jag tycker just nu, jag vet att serien har många fans och jag gör mig inte lustig på deras bekostnad, jag säger bara att jag letar efter något annat att läsa nu.

 

 

Dags för lite experiment igen. Seitan är ett substitut för kött påhittat av budhistmunkar någon gång för länge sedan. Grunden är en vetemjölsdeg som man sköljer tills det bara är gluten kvar. Jag har prövat detta några gånger med olika recept i grunden, men misslyckats totalt. Här följer mitt eget recept där jag lärt mig av misstagen.

 

1. Blanda degen

 

Gör en deg på 5-6 dl vetemjöl och 2 dl vatten. Knåda den ordentligt, d.v.s. i 10 minuter, annars riskerar degen att försvinna när vi kommer till steg 2. När degen är klar lägger vi den i en bunke med vatten och låter den vila i 2-3 timmar.

 

2. Tvätta degen

 

Börja nu knåda degen i bunken. Ganska snart kommer vattnet vara mjölkvitt av stärkelse och då är det dags att byta vatten. Håll på tills det är en seg och trådig massa kvar som inte längre innehåller någon stärkelse, det kommer krävas uppemot 10 vattenbad. Lägg nu klumpen som blir kvar i en bunke eller ett fat och låt den vila en stund.

 

 

Jag har förberett ett spad med en skvätt soya, några bitar ingefära och lite nerskuren vitlök. Låt spadet sjuda upp, inte koka, och lägg sedan i klumpen efter att ha skurit den i lagom stora bitar. Om bitarna får koka blir de luftiga och fluffiga, vilket inte är meningen, se därför till att spadet inte kokar upp. När bitarna flyter upp till ytan kan de få sjuda några minuter till innan de är färdiga. Ta upp och låt svalna.

 

När bitarna svalnat la jag ner dem i en bunke och blandade ner en rejä lnypa pannsalt, pulvriserad nori, en skvätt risvinsvinäger och lite olivolja. Nu får bitarna stå i kylen några dagar så får vi se om de går att äta.

 

Jag återkommer med resultat.

 

 

 

 

Om man ska vara petig, vilket jag för en gångs skull försöker att inte vara på den här bloggen, så är inte Ragnarök manga utan manhwa. Skillnaden är att manga är japanska serier som man läser "baklänges" och manhwa är koreanska serier man läser på "rätt" håll.

 

Hursomhellst ... Serien börjar med att en kvinna, Fenris Fenrir, letar igenom gamla ruiner på jakt efter Balders svärd när hon plötsligt stöter på valkyrian Sara som är utsänd av Freja för att döda Fenris. Samtidigt följer vi den mystiske krigaren Chaos och den unga flickan Iris Irine som i jakt på en prissumma bekämpar väldiga tusenfotsliknande maskar. På väg tillbaka efter striden stöter de på skattsökaren (läs tjuv) Lidia, som tillsammans med sin tvesvansade katt/räv/hund driver runt i jakt på skatter (läs andras ägodelar). Lidia är till en början sugen på att roffa åt sig prissumman Chaos och Iris är på väg för att hämta men när hon får syn på svärdet Iris bär med sig får hon andra planer, det är nämligen ovärderligt.

 

Chaos och Iris ger sig av tillbaka till sin hemstad Fayon, med Lidia i släptåg och vi förstår att Lidia i själva verket är prinsessa i Fayon, som är Midgårds huvudstad. Även Fenris är på väg mot Fayon då hon anar att den pånyttfödde guden Balder befinner sig där och sakta men säkert börjar vi ana att det i själva verket är Chaos som är Balder, men att han har tappat minnet. Även valkyrian följer med till Fayon, på jakt efter Fenris, och när hon kommer närmare förstår vi att hon är äldre syster till Iris och att hon har hämnd att utkräva på hennes och Iris far. Kort sagt är handlingen lite stökig och en episk strid hänger i luften.

 

Striden kommer, men vid det laget är jag redan lite less på serien. Jag hade höga förväntningar när jag började läsa men det är för mycket udda detaljer att hänga upp sig på. Inslagen från den nordiska mytologin är många, precis som namnet lovar, men likt Sagan om Ringen filmerna är det i princip bara namnen som är lånade. Isjättarna från Jotunheim liknar biomech-monster, miljöerna är europiska på det där fnuliga godtyckliga sättet jag tycker är träligt och jag får gång på gång känslan av att många av de potentiellt maffiga miljöerna inte alls är ritade utan istället utgörs av fotokopior av tyska vykort. Som språklärare måst jag även ondgöra mig över att översättarna inte har lagt mer mer arbete på att sätta sig in i materialet. T.ex. så kallas Balders borg Bredablick istället för Breidablick. Nu är jag inne och petar i larviga detaljer, jag vet, men det är för att serien, tyvärr, har få kvaliteter vilket gör att jag hänger upp mig på trams istället.

 

Jag läsar vidare, men lite nedslående tycker jag allt att det här var, speciellt som jag sett fram mot att läsa serien.

 

Btw, om ni vill uppleva manga och jättar från Jotunheim så är första avsnittet i säsong 2 av Cyborg 009 ett hett tips.