Bera

 

 

Light Yagami är den bäste eleven i sin årskurs i hela Japan, på allt. Dessutom är han snygg, målfokuserad och driven. En dag då han går hem från skolan får han syn på en svart anteckningsbok någon tappat på skolgåden, han plockar upp den och tar med den hem. När han börjar bläddra lite i den upptäcker han en rad instruktioner för hur häftet ska användas. Skriver man ett namn i den och samtidigt föreställer sig personen så dör denna av hjärtattack inom några minuter. Om man känner sig kreativ kan man även lägga till detaljer för hur och när personen ska dö samt vad personen ska göra innan sin död.

 

Light prövar bokens krafter och märker att den fungerar. Runt om världen börjar grova brottslingar som fått sin bild och sitt namn visat i TV att dö och snart tillsätts en enorm polisutredning som spänner över nationsgränser. Utredningsgruppen noterar att ett område i Japan är kraftigt överrepresenterat och därför fokuseras utredningen dit. Den lokale polischefen Soichiro får förutom ett kompetent team av utredare även hjälp av den mystiske L, en superdetektiv som bara kommunicerar via en dator. Samtidigt börjar media spekulera i dödsfallen och omnämner den mystiske mördaren som "Kira".

 

Under tiden har Light träffat Ryuk som är en shinigami, eller dödsgud. Häftet som Light hittat "tappades" av dödsguden som nu med spänning följer Lights upptåg. Förutom att förbereda sig inför antagningsproven till universitetet sitter Light uppe sent på nätterna och skriver i sitt häfte upp namnet på individer som han tycker behöver rensas bort. Hans situation blir plötsligt kritisk när L utmanar honom genom direktsänd TV och vi dessutom får veta att polischefen är Lights pappa.

 

Ett spännande spel där vi får följa både Lights och Ls tankegångar och resonemang utvecklar sig med fällor och lister och dubbelbluffar och tillsammans med reglerna för det övernaturliga Deat Note-häftet gör det serien till det kanske mest spännande och facinerande jag läst. Det här är genomtänkt. Precis när mystiken och intrigerna riskerar att överlasta hjärnan avslöjas den mystiske Ls identitet. Han träffar utredningsgruppen och visar sig vara en underlig yngling, utan vidare förståelse för sociala koder, jämnårig med Light. Istället för en mystisk karaktär får vi en av de starkaste och mest intressanta karaktärer jag har sett, som dessutom har använt sin slutledningsförmåga till att utse Light till sin huvudmisstänkte.

 

Seriens stil är vid sidan av Vagabond den mest realistiska jag läst och förutom rikt detaljerade karaktärer så är bakgrunderna och närbilder på tekniska detaljer så rikt återgivna med ömsom reflekterande och matta att varje bild skulle vara värdig omslaget. Jag har inte varit så här fångad av en manga sedan Naruto och Inu Yasha och den här gången är det inte tolvåringen inom mig som är uppspelt utan den ... i alla fall lite mera mogna sidan.

(Bilder hämtade från palgn.com.au)

 

Efter att ha kämpat mig fram till Dracula i det första castlevania spelet har jag nu gett mig i kast med Castelvania the Adventure till Game Boy. Spelet släpptes 1989, samma år som Game Boy, i Japan och amerikat och sent på hösten året efter här hemma i Europa.

 

Jämfört med de flesta tidiga GB-spel så överraskade Castlevania med förvånansvärt bra grafik. Med tanke på den mycket begränsade paletten ser spelet fortfarande bra ut med detaljerade modeller, texturer som undviker att vara gyttriga samt stämningsfulla bakgrunder. Även ljudet utnytjade ljudchipet i GB maximalt med mängder av stereo i musiken.

 

 

Spelet spänner över fyra banor där varje bana avslutas med en boss, för att klara detta har du fått tre liv, när de är slut är det tillbaka till början. Piskan är det enda vapnet du har till ditt förfogande men den går att uppgradera två gånger, första uppgraderingen gör piskan längre och den andra ger dig förmågan att skjuta eldbollar.

 

Spelet är svårt, men inte på ett bra sätt. Det behöver inte vara så värst mycket på skärmen samtidigt för att spelet ska sega ner sig och när detta händer blir kontrollen, som är seg till att börja med, hopplös. Spelet är rikt på plattformselement, speciellt bana 3, men tyngdkraften verkar vara 3-4 gånger starkare i spelet än i verkligheten så trots många goda ideér blir plattformssektionerna hopplösa. Även de två sista bossarna är ordentligt besvärliga tillföljd av den dåliga kontrollen, för tro det eller ej, det är faktiskt svårt och kräver en ansträngning att vända sig om.

 

Sammanfattningsvis så är spelet snyggt, men svårt av fel anledningar. Eftersom Castlevania - Mirror of Fate släpptes i fredags så har jag lite annat att sätta tänderna i nu. Jag återkommer.

 

 

 

Astro Boy är ett enormt kulturfenomen i Japan, jämställt med Bamse här i Sverige eller Musse Pigg i amerikat. Serien började som manga under tidigt 50-tal och sändes som den allra första anime-serien på 60-talet. Likt Bamse har Astro Boy ett tydligt etiskt och uppfostrande perspektiv där det finns små lektioner i gott beteende och omtänksamhet insmuget i varje äventyr. Jag tycker om den här typen av serier och jag blir glad av att det finns folk som förutom att underhålla faktiskt vill dela med sig av ett positivt budskap. Men nog om bakgrunden och vidare till serien.

 

Om jag har förstått det hela rätt så är detta en Astro Boy light-version som över tre volymer ger oss i väst en uppfattning om vad serien handlar om. Astro Boy är en robot byggd kring ett hjärta som låter honom uppleva känslor och med hjälp av professor Ochanomizu lär han sig av sin omgivning som ett litet barn. Professorn är mån om att Astro ska bli en god person och genom serien pratar han med Astro om vad de båda upplever för att Astro ska förstå vikten av vänskap, hur viktigt det är att kunna säga förlåt o.s.v. 

 

Astro är trots sin ringa storlek otroligt stark och är dessutom utrustad med raketer i fötterna vilket ger honom förmågan att flyga. Han har även en laserkanon i armen, röntgensyn och superhörsel och all denna kraft lär han sig att bruka för att skydda människorna omkring honom, men hans krafter skulle lika gärna kunna användas för att utföra onda gärningar.

 

I serien figurerar ett antal "onda" figurer, stridsroboten Atlas är ute efter att hämnas på människor och proffesor Tenma som varit med och skapat Astro drömmer om en värld utan människor som bara befolkas av robotar. Lägg till detta politiska organisationer som vill förbjuda robotar helt och brottsorganisationer som använder robotar för att utföra hemskheter. Serien bär på samma moraliska tyngd som X-men där hat mot påhittade minoriteter lätt kan tillämpas på olika strömmningar i vårt eget samhälle och hur man i ett samhälle byggt kring rädsla kring det okända och bejakande av fördomar har lätt för att rikta sin frustration mot godtyckligt utnämnda syndabockar. Med andra ord är serien högst aktuell i vårt rådande samhällsklimat.

 

Förutom spännande äventyr och moraliska tankenötter får vi då och då både gripande och chockerande inblickar i vad de "onda" - karaktärerna upplevt i sina liv och plötsligt drabbas man av dåligt samvete över att man tidigare tyckt illa om dem och serien visar på ett mycket effektivt sätt hur vi människor kan agera helt fel när vår omgivning faller i bitar.

 

För att avsluta detta så är denna serie, som på ytan verkar vara en simpel barnbok om hur viktigt det är att vara snäll, en mycket skickligt skriven historia om vårt samhälle som mycket lätt skulle kunna ligga till grund för en C-uppsats i psykologi eller moralteori.