Fornnordiska Myter och Äventyr
En bok som gått varm här hemma i sommar är Fornnordiska Myter och Sagor från Bokförlaget Känguru. Redan innan boken slås upp är den trevlig att hantera då den har en påkostad mjuk inbindnig och bokmärkesband samt en riktigt trevlig omslagsbild där delar av Midgårdsormen och det stänkande vattnet försetts med en glatt yta som spelgar ljuset.
Väl inne i boken möts läsaren av en lång rad lagom långa berättelser som sträcker sig från det att världen skapas av Ymers kropp till Ragnarök och undergången. Det finns ett kapitel med tre berättelser om Loke, ett om Tor, ett om jättar och så vidare. Som väntat kryllar det av knepiga namn men utöver dem så är språket inte onödigt tillkrånglat utan modernt och lättläst även för yngre läsare. Berättelserna är inte onödigt nedtyngda av mod och morska män utan ägnar mer tid åt alla dråpliga upptåg och öden Asarna råkade ut för.
Illustrationerna i boken håller hög kvalité och de är många. Ibland möts man av en helsida som återger en nyckelscen ur berättelsen, ibland fälls någon detalj in mitt i texten. Mannen bakom bilderna, en Matteo Pincelli, har en stil som både rymmer charmen från den franko-belgiska traditionen och flärden från Marvel. Klicka här för ett smakprov på hans stil.
Från samma förlag finns fler sagosamlingar på andra teman som jag antagligen kommer snappa upp när jag springer på dem. Om du har ett gäng ungar hemma, eller om du behöver inspiration till en rollspels-session, eller om det bara var några år sedan du själv läste om Tors och Lokes äventyr, så rekommenderar jag denna mycket trevliga bok som du nu kan hitta till ett förmånligt pris.
Tärning
I helgen var jag och familjen på en medeltidsmarknad. Naturligtvis var det hur trevligt som helst och det fanns mängder av grejer att titta på. Bland de saker som fick följa med hem finns en tärning.
Tärningen är en variant på en snurra med sex sidor märkta med nummer. Den är tillverkad av ben och är baserad på en tärning från Kina som ska finnas på Malmö museum. Jag har sett bilder på liknande tärningar förut men detta är första gången jag sprungit på en ute i det vilda.
Efter att snurran spunnits igång spinner den en stund innan den stannar och landar på sidan så att ett av numren visas på den sida som hamnar uppåt. Detta gör att tärningen inte är lika praktisk som en vanlig kubisk, och att den lämpar sig att användas för sig själv snarare än att slås Yatzy-style. Så, varför detta något tillkrånglade utförande?
Det enda spel jag har hört om där en spinn-tärning används är ett slags "roulette". Spelarna placerar sina vad på en skiva med numren 1-6 och därefter sätter "banken" fart på snurran på ett fat. Den som satsade på det nummer som kommer upp får tillbaka sin insats dubblad. Ett mycket enkelt spel, där banken har ett statistiskt övertag, men där den spinnande tärningen bidrar till ökad spänning medan den snurrar över fatet.
Tärningen har garanterat använts i många fler spel under århundradena och rent av årtusenden. Om du har hört om, eller sett, något annat spel, där en spinn-tärning används så skriv gärna någon rad till mig.
Robocop
Liksom Total Recall regisserades den första Robocop av Paul Verhoeven. De båda filmerna påminner om varandra i hur de skildrar mörka och dammiga dystopier och båda filmerna är råa och snålar inte på blod och grymma dödsscener. Robocops dystra framtid styrs av stora cyniska företag med vinsintresse och likt Starship Troopers använde Verhoeven nyhetsinslag för att etablera tidsandan på ett effektivt sätt. I Robocop använde Verhoeven musik på ett annat sätt än i sina andra filmer och jag tror att alla som sett filmen kan nynna det maffiga ledtemat som byggde stämmning inför de saftigaste action-scenerna.
Remaken kom förra året (2014) och redan efter några sekunder sitter jag och gapar av förvåning då MGM-lejonet inte ryter utan ger ifrån sig en serie "bluddranden". De märkliga ljuden visar sig komma från Samuel L. Jackson som värmer upp inför en patos-tyngd moralpredikan om fördelarna med robotar på gatorna istället för poliser. Jacksons karaktär, Pat Novak, har samma funktion som nyhetsuppläsarna i förlagan och ger snabbt tittaren en inblick i tidsandan filmen skildrar. Fler stora skådespelare dyker snart upp i form av Michael Keaton och Gary Oldman som här spelar far och son som tillsammans har ledande roller inom företaget Omni Corp. Sonen, Keaton, vill få ut sina robotar på gatan och därigenom kamma hem stora summor pengar. Fadern, Oldman, är mer intresserad av att använda tekniken de har utvecklat till att framställa funktionella proteser för att hjälpa människor. Dynamiken dem emellan är naturlig och lysande.
Samtigt får vi följa poliserna Murphy och Lewis som är på vippen att avslöja en vapenaffär som går att spåra hela vägen tillbaka till polishuset. När skurkarna förstår vad som är i görningen bestämmer de sig för att röja Murphy, spelad av Joel Kinnaman, ur vägen och planterar en bomb i hans bil. En svårt sarjad polis är precis vad Omni Corp. behöver, de räddar livet på Murphy genom att bygga in honom i en robot-kropp. Tanken är att en robot som delsvis är människa ska visa hur effektiva robotar är vid brottsbekämpning och en stor PR-kampanj dras igång kring den nya polisen: Robocop.
Så långt känner vi igen handlingen från förlagan men härifrån och ut väljer remaken en annan väg. Förlagan hade sloganen "50% människa, 50% maskin, 100% snut" (eller något i den stilen) och denna slogan hade passat bättre på remaken. Betydligt mer tid ägnas åt att visa hur Robocops mänskliga och maskinella sidor står i konflikt, hur Murphys familj upplever förändringen och de etiska aspekterna på att hantera ett människoliv som en maskin. De här, mer känslomässiga, delarna bärs av Oldman och Abbie Cornish som spelar Murphys fru och även om denna problematik fanns med i förlagan får den här mer djup. Kinnamans rolltolkning är ... inte lysande. Ibland funkar det bra, ibland inte. Jag har svårt att egentligen känna något för karaktären Murphy, och jag är rädd att det beror på Kinnamans tolkning.
Liksom Total Recall är denna film en omtolkning med en lägre åldersgräns i åtanke. Precis i början av filmen finns några scener som är råa, men efter det är det en action-rulle. Den utdragna, spänningsfyllda, flykten undan ED-209 som i förlagan för tankarna till slasher-genren är här utbytt mot fräsig action mot en drös 209or som mer än någonting påminner om spelet Vanquish. Ett gäng referenser till förlagan är insmugna i form av de klassiska replikerna och orginaldräkten skymtar förbi som hastigast under ett planeringsmöte. Det pampiga ledtemat används vid två tillfällen vilket lånar remaken en del av fölagans tyngd. I slutändan funkar filmen hyfsat med goda skådespelarinsatser från de stora namnen, men all magi som omgav karaktären Robocop i förlagan saknas.
Castlevania ???
Det var ett tag sedan det hördes något nytt om Castlevania, en av de starkaste spelserierna, någonsin. Konami har inte direkt signalerat att de tar sin uppgift att förvalta seriens arv på något större allvar om vi säger så. Det senaste spelet Lords of Shadow 2 var ordentligt påkostat och då det slöt den alternativa tidslinjen på ett riktigt snyggt sätt lämnas konceptet öppet för en ny tolkning i en ny serie spel. Så ... vad nytt har dykt upp som föranleder detta inlägg?
Till att börja med är pachinko typ ett flipperspel, och det finns redan en rad Castlevania-temade pachinko-maskiner. Så, valet att bygga en arkad-maskin exklusiv för Japan baserad på Castlevania är i sig inget märkligt ... men ... Erotic Violence? Varför? Vem tyckte att "Det här är fiffigt, det här måste vi gå vidare med"?
I den bästa av världar blir denna titel en liten pinsam fotnot vi kan se tillbaka på och skratta åt. Tyvärr tror jag att detta är spiken i Draculas kista och ett tecken på att Konami en gång för alla har givit in för fan-service och billiga cash-ins. Castlevania is no more ...
Lyckligtvis har vi Iga kvar därute och jag känner mig mer nöjd än någonsin över att ha stött hans kick-starter.
Total Recall
Total Recall från 1990 är en av mina favoritfilmer, i alla fall om du frågar min inre 12-åring. Arnold Schwarzenegger gör en klassisk Arnold-roll, Sharon Stone tränar Tennis och det är mänger av pang-pang och action. Filmen regisserades av Paul Verhoeven som gav oss en inblick i en dyster framtid med storslagna vyer av mars blandat med klaustrofibiska tunnlar och väl inbodda koloni-interiörer. Verhoevens bildspråk gav filmen en känsla av skala och var tillräckligt rik på detaljer för att skapa en trovärdig dystopi, trots att många av filmens premisser var ganska tokiga. Filmens handling är hämtad från en novell av Philip K. Dick men avviker ganska kraftigt en bit in i filmen. Total Recall var en riktig snackis när den dök upp på hyrfilm då den innehöll mängder av minnesvärda och halvgalna action-scener som kunde återges muntligt på skolgården gång på gång.
2012 kom remaken med samma namn, denna gång med Colin Farrell i huvudrollen. Handlingen föjer Farrells karaktär Douglas Quaid som befinner sig i något av en livskris. Han får avslag på sin befodran och sittar fast i ett montörsjobb med taskiga arbetstider som han dessutom måste pendla till via en hiss genom jordens medelpunkt. På nätterna drömmer han att han är en hjälte med ett viktigt uppdrag som en kontrast till sin vanliga gråa vardag och till slut bestämmer han sig för att gå till företaget Rekal som erbjuder inplanterade minnen. Han blir övertalad att ta ett minne där han är en hemlig agent på ett viktigt uppdrag men när minnet ska planteras stöter de på ett problem, det uppstår en konflikt mellan minnet som håller på att planteras och Quaids egna minnen då han i själva verket redan är en hemlig agent. Förvirrad och osäker på vad som är verklighet eller inte försöker Quaid nu fly undan ordningsmakten som plötsligt är efter honom och längs vägen hittar han fler och fler ledtrådar till vem han verkligen är ... en hemlig agent med ett viktigt uppdrag.
Den värld filmen utspelar sig i har upplevt kemiska krig vilket lett till att det numer bara går att leva i delar av Europa och i Australien. The United Federation of Britain styr de australiensiska kolonierna med en järnhand och tillåter arbetare att varje dag pendla genom jorden medelpunkt. En grupp frihetskämpar vill slå sig fria från UFBs styre och bekämpar därför federationen. Quaid befinner sig plötsligt mitt i denna konflikt då han bär på information som i ett slag skulle slå ut hela federationens militära potential. Båda delarna av planeten är överbefolkade och stora delar av filmen utspelar sig antingen i den gigantiska hissanordningen eller i den överlastade arkitektur som utgör de överbefolkade städerna. Jag kan komma på få filmer som både lyckas bygga upp en lika intressant miljö och sedan utnyttja den så väl som här. Rent visuellt påminner filmen mer om Blad Runner än sin förlaga, vilket är naturligt då även den är baserad på ett verk av K. Dick.
Colin Farrell gestaltar rollan som Quaid väl och framstår som mer sårbar och förvirrad än han vanligtvis gör och mot slutet av filmen liknar han en yngre Brad Pitt mer än någonsin. Då Len Wiseman är regisör för filmen så är det ingen större förvåning när Kate Beckinsale dyker upp och får ägna större delen av filmen i atletiska närkamper blandat med skjutvapen. Hennes karaktärs roll ersätter 2-3 karaktärer från orginalet och den andra kvinnliga huvudrollen, gestaltad av Jessica Biel, försvinner nästan. Bill Nighy dyker upp i en betydande roll en bit in i filmen men får även han ganska lite skärmtid, tyvärr.
Så, hur förhåller sig denna film till förlagan? Många viktiga scener är återskapade nästan rakt av och det finns några fyndiga detaljer som är insmugna som en nick till orginalet (damen i passkontrollen t.ex.). Det faktum att filmen så tydligt fokuseras kring Farrell och Beckinsale ger den en egen dynamik och ger filmen ett annat tempo. Den nya filmen är även skriven för en lägre åldersgräns vilket ger den en helt annan ton än det råa klimat som råder i förlagan. Innan filmen gick upp på bio kommer jag ihåg att många pratade om att denna film skulle ligga närmre novellen än förlagan, men den är tydligt strukturerad efter den första filmen och inkluderar inte detaljer som utomjordingar och resor till mars, vilket otvetydigt för den längre bort från novellen än någonsin. Något jag saknar, även om det finns planteringar, är frågan på slutet; är filmens handling verklig för huvudpersonen eller är den bara ett konstgjort minne. Jag satt in i det längsta och väntade på att remaken skulle göra en extra twist kring filmens centrala begrepp, men det rann liksom ut i sanden. I slutändan är filmen en bra action-rulle med riktigt maffiga miljöer och en god insats från Farrell, men den är inte lika unik som förlagan ... och världen känns inte riktigt komplett utan Michael Ironside.
Avgudens Förbannelse
Avgudens Förbannelse dök upp på butikshyllorna 1992 och liksom andra spel från Milton Bradley (t.ex. Hero Quest) syns det redan på kartongen att spelet är påkostat och genomtänkt vad gäller art-work. Spelet skröt med att det var multi-dimentionellt ... och även om jag inte vet riktigt hur det ska tolkas så låter det häftigt. Omslaget lovar äventyr och skattjakt och tanken på en förbannelse kittlar fantasin.
Den påkostade känslan sitter i när kartongen öppnas. plast- och kartong-delarna är rika på detaljer och om inte det räckte så ligger det i mitten på kartongen en konstruktion med kugghjul som väcker nyfikenhet. Spelets regler kompletteras av serierutor som förstärker äventyrsprägeln och reglerna är både enkla och tydligt förklarade. Det tar en stund att montera spelplanen och likt alla andra spel av liknande karaktär uppstår det oundvikliga skador på kartongdelarna. När alla spelare har valt en figur är det dags attt påbörja skattjakten.
Spelarna påbörjar sin resa i ett basläger i djungeln och får välja mellan att försöka korsa en strid fors antingen via en ginglig rep-bro eller genom att hoppa över stenar (för att ta sig över stenarna krävs ett udda slag på tärningen, jämnt slag för bron).
Väl inne i templet lurar förädaren som antingen kan blockera din väg eller, om du blir fångad, slänger ner dig i en grop fylld av ben från tidigare äventyrare. Under sin tur kan en spelare välja mellan att flytta den egna pjäsen eller flytta förädaren. I rummet ser ni även Dödens Hjul, en serie kugghjul som varje gång någon hamnar på en ruta med en kugge vrids och därigenom skapar nya, eller stänger, möjliga vägar genom rummet. Mitt i rummet står en pidestal med ett magiskt svärd och i detta skede av spelet försöker äventyrarna undvika förädaren och komma först till svärdet.
När någon av spelarna fått tag i svärdet kan de bege sig in mot templets innersta rum och den enda vägen dit är över kugghjulen. Timingen måste vara rätt för att dörren ska vara öppen när man når dit och de andra spelarna kan med lite tur och skicklighet knycka svärdet ifall de landar på samma ruta som innehavaren.
Väl inne i dett innersta rummet ska nu svärdet stickas in i en av skårorna i avguda-statyn. Om ingenting händer transporteras svärdet genom magi tillbaka till pidestalen, om spelaren väljer rätt trillar den eftertraktade Blodstenen ut ur statyns gap. Den lyckliga spelare som lyckas få stenen ska nu ta sig tillbaka till baslägret, utan att bli fångad av någon av de andra spelarna.
I slutändan bygger spelet på gimmicken med kugghjulen. Den mesta tiden ägnas åt att antingen flytta framåt, eller bakåt. När någon spelare fått tag i svärdet eller stenen jagas denne av de övriga spelarna så förutom ett visst logiskt tänk vid kugghjulen krävs ingen direkt strategi och rent speltekniskt finns här inga kluriga finesser. En av mina pojkar uttryckte det väl när han sa "Finns det inte ens några kort?". Men, när kugghjulen snurrar och jakten är igång är det likväl ganska medryckande. Momentet med svärdet och statyn medför en viss spänning, i alla fall för någon i min ålder, grabbarna här hemma har tillräckligt skarp syn för att urskilja i vilken skåra stenen gömmer sig och väljer rätt varje gång. Ett mindre klagomål gäller spelets titel då det är lite oklart precis hur den titulära förbannelsen yttrar sig, kanske hade nya hinder kunnat introduceras när väl skatten är bärgad..
En cynisk kritiker skulle kunna hävda att spelet inte är mycket mer än ett Fia-med-knuff i snygg förpackning, men oj vilken snygg förpackning det är!
Svenska folksägner - Bengt af Klintberg
Ibland, beroende på hur mycket ork det finns, kan en roman kännas lite för mycket att ge sig på. Ibland är jag helt enkelt sugen på något kortare och mer lättsmält. Lite varstans i bokhyllorna gömmer sig böcker som innehåller kortare sagor och berättelser eller längre verk vars indelning naturligt faller in i kortare episoder. Idag vill jag tipsa om en bok som jag då och då plockar fram och bläddrar lite i: Svenska folksägner av Bengt af Klintberg.
Första gången jag läste något av Klintberg så var det Råttan i Pizzan, en bok som jag tror fanns i nästan varje hem i början på 90-talet. Om du har missat den, eller "uppföljaren" Den stulna njuren, så är de samlingar av moderna vandringmyter. Lagom osannolika och kittlande för fantasin och roliga att återberätta för kamrater. Svenska folksägner kom betydligt tidigare och återger strax över 400 kortare sägner ordnande tematiskt under begrepp som "skogsrå" eller "bortbytingar". De olika sägnerna är nedtecknade efter muntlig återgivning så de är rika på dialektala uttryck och äldre ord som vid behov får en förklaring via fotnot. Efter varje berättelse framgår i vilket landskap och på vilken ort den är hämtad så det smäller extra högt när man springer på en gammal sägen som berättar om en plats man besökt. Eftersom Klintberg är etnolog så finns ett rejält etablerande kapitel i boken där han beskriver sägnernas uppkomst, funktion och sammanhang och i slutet av boken finns kommentarer till de sägner som återges. Så, boken kan användas i studiesyfte, jag använde den själv ett antal gånger vid högskolan, men kan även läsas enbart som upplevelse eller som inspiration för rollspel.
