Pappas Pärlor Game Boy
Den utan tvekan fräsigaste designen kom från Johan Karlgren, mer känd som Pappas pärlor. Om ni har missat hans prylar så bör ni omedelbums kika in hans Instagram-konto som är fyllt med pixel art förfärdigat av pärlor. Förutom att det finns mängder av trevliga projekt att kika på så finns det även lite tutorials och annat smått och gott ifall inspirationen faller på för att skapa egna prylar. Mellan raderna skymtar även tankar beträffande genus och andra engagerande sociala frågor.
Så om vi tar en titt på Game Boyet i fråga så är den modifierad att föreställa ett 8-bitars NES uppkopplad till en gammal TV. Att fatta den klassiska kontrollen känns tryggt och ganska snart frågar högra handens tumme varför A- och B-knapparna inte var vinklade även på förlagan. Notera antennerna och det syntetiska statisk-elektricitet-dammet kring skärmen.
Designen fortsätter på baksidan där bakstycket är målat att likna det dammiga bakstycket från en tjockTV. Kort sagt är enheten mycket trevlig både med avseende på skaparen, omständigheterna den tillkommit under och själva utförandet.
Tack Japon, tack Pappas pärlor och tack Musikhjälpen för denna "pärla" i min handhållna familj. Jag ser fram mot fler liknande projekt i framtiden.
Star Wars The Force Awakens - spoiler free
Jag tror jag gick igenom samma resa som de flesta. Lucas sålde till Disney - tumme ner. Ny film på gång - hur bra kan den vara. Missnöjet efter volym 1-3 gnager i nörd-hjärtat men va katten, man kan ju slå en kik på trailern bara för att ... mind blown!
Efter första teasern gick mina förväntningar från att vara i botten till att vara skyhöga. Allting verkade vara precis rätt och när jag fick syn på Abrams namn kändes det hoppfullt. Abrams nytolkning av Star Trek är mycket kompetent och känns modern men samtidigt mycket trogen sin förlaga. Medan Star Trek bygger på en respekt för vetenskap och teknologi kräver Star Wars en förtrogenhet med mytologi och mystik, som saknades i del 1-3, vilket Abrams visat prov på i Ship of Theseus. Sen ungefär en månad tillbaka har jag undvikit artiklar och spekulationer kring filmen för att gå in i salongen med så öppet sinne som möjligt, och idag var premiären.
Redan under filmens första minuter sätts tonen. Den här filmen är mörkare och bär på en tyngd som serien tidigare bara nått upp till under sina avgörande ögonblick. Striderna är inga spektakel fyllda av järva hjältar som skuttar genom en lördagsmatiné - här är stämmningen ödesmättad och konflikten känns både nära och bitter. Efter Imperiets fall har en ny sammanslutning; The New Order, gripit makten och de är ute efter en datafil som innehåller koordinater till den plats där Luke Skywalker befinner sig. Planerna placeras i en droid som skickas ut i ödemarken i hopp om att finna motståndsrörelsen.
Ganska snart träffar vi Rey, en ung kvinna som samlar föremål hon kan sälja ur vrak från det senaste kriget. Hennes presentation för tankarna till Miyazakis Nausicaä och hennes karaktär påminner om Katniss från hungerspelen. Hon står på sina egna ben, löser problem utan någons hjälp och är trots sin unga ålder redan härdad av ett hårt liv. Filmens andre huvudperson är Finn som avvikit från stormtruppernas led och nu flyr för sitt liv efter att ha insett att han befinner sig på fel sida i kriget. Tillsammans tar de med sig droiden BB8 för att söka efter motståndsrörelsen.
Därefter följer en sjuhelsikes resa genom galaxen. Det är gott om referenser och reveals som värmer i hjärtat på ett inbitet fan. Även om miljöerna är nya speglar de platserna ur A New Hope både tematiskt och ner på kompositionsnivå. Abrams briljerar i att bygga handlingen kring karaktärerna och de inre konflikter de bär på och stora delar av handlingen förmedlas genom dialog där skådespelarnas ansikten är tätt inzommade med personen de talar med i förgrunden. Aldrig tidigare har Star Wars varit så driven av de människor serien faktiskt handlar om som här. I sammanhanget ska också nämnas att textningen är lagd i ett eget 3D-lager i kompositionen vilket jag aldrig sett tidigare, vilket gör den tilltalade skådespelaren i klippet ännu mer närvarande.
Allt man kan vänta sig från serien finns här. Tempot och handlingen är tydligt strukturerat runt A New Hope och näst intill tangerar en remake. Luftstriderna utspelar sig främst över mark med fantastiska tracking-shots och ljussabel-bataljerna låter vänta på sig istället för att överanvändas. Utan att avslöja några detaljer så är den sista sabelstriden något av det mest enastående jag sett där ljusstättningen och partiklar skänker plasmaklingorna en realism och en verkansgrad som saknar motstycke. Abrams använder sig, som förväntat, av linsöverstrålning men ger ändå filmen en ny look iställer för att återanvända knepen från Star Trek.
Från produktionen har det varit tydligt att filmens huvudfokus är en ny grupp hjältar som stöds av de tidigare karaktärerna, men efter att ha sett filmen vill jag hävda att denna film introducerar nya karaktärer medan Han Solo är stjärnan. Har man läst några av böckerna som skildrar tiden efter Return of the Jedi vet man ungefär vad man ska vänta sig och även fasst förvecklingarna i handlingen är förutsägbara så fungerar de väl och upplevs som rimliga.
Om jag ska peta i detaljer och hitta något negativt att säga om filmen så är det The Dark Side som jag vill gnälla lite över. Kopplingarna till nazisternas retorik och propaganda är tydligare än någonsin, men det saknas tyngd i karaktärerna. Jag saknar en mystisk super-skurk. The New Order framstår som aristokratisk och elitistisk som sig bör, men saknar mystiken. Jag får hejda mig för att inte avsölja några detaljer, men nöjer mig med att säga att filmen gör tvärt om: Den avslöjar för mycket. När ni sett den förstår ni vad jag menar.
Normbrytande karaktärer med en stark handling bygd kring inre konflikter, tydligt riktad mot en äldre publik, jädrar va bra!
Ni no Kuni II
Mitt favorit rollspel till konol är Ni no Kuni. Det hamnar över Chrono Trigger, Secret of Mana och FF7 och alla andra klassiker som brukar återfinnas i toppen när folk gör listor. Jag har försökt att skriva om det några gånger men gett upp, oavsett vilken vinkel jag har försökt att utgå från har texten varit intetsägande och inte lyckats fånga något av spelets charm.
Jag skulle kunna beskriva storyn, karaktärerna och miljön men hur jag än skriver kommer det att låta platt. Även om många av idéerna och koncepten är enkla är de utförda med finess och precision och med så mycket hjärta att det inte är möjligt att inte ryckas med. Studio Ghibli har varit med och bidragit med både tecknade cut-scenes och karaktärs-design vilket gör spelets värld magisk.
Under PSX tillkännagavs att en uppföljare är på gång. Jag är tokpepp och rekommenderar alla, oavsett ålder eller tidigare preferenser beträffande spel, att spela igenom Ni ni Kuni i väntan på uppföljaren.
Virtual Boy
Efter de två senaste besöken i min maskinpark har det blivit dags att ta en titt i relikskåpet allra längs in. Bakom trenne lyckta dörrar döljer sig varje Nintendo-fan-boys heliga Graal: Virtual Boy.
Vi läste om den i tidningarna, vi fick höra mängder av löften om ett handhållet 32-bitars system som erbjöd en utopisk spelvärld helt i 3D. Insmuget i texten om alla tekniska mirakel som fick systemet att fungera, och som vi inte ens låtsades förstå, gömde sig små röda och svarta bilder som knappt gick att uttyda. Efter det var det tyst och vi glömde bort denna parantes i 90-talets konsolkrig.
Nintendos Virtual Boy släpptes aldrig här i Europa, därav den totala tystnad vi upplevde. Systemet släpptes i Japan och amerika under 1995 och efter ungefär ett halvår slutade produkten tillverkas och marknadsföras vilket gör kosolen till en av de mest kortlivade systemen någonsin.
Så, hur kunde det bli så här? Hjärnan bakom systemet var Gunpei Yokoi som tidigare legat bakom både Game & Watch-spelen och Game Boy, system som både var oerhört framgångsrika och nyskapande. Yokoi utvecklade både spel och hårdvara enligt en filosofi om enkelhet och tillgänglighet vilket hade visat sig fungera väl tidigare, så varför gav han sig på ett projekt så avancerat som detta? Det finns olika teorier och förklaringar och om man lägger ihop dem låter det ungefär såhär:
Efter att Super Nintendo blivit en stor framgång tittade Nintendo på olika alternativ för hur de skulle kunna följa upp framgången med sitt nästa system. Nintendo undersökte möjligheterna att ta fram ett system som använde CD-skivor och inledde samtal både med Sony och Philips. Samtalen ledde till att både Sony och Philips tog med sig idéer, prototyper och rent av rättigheter till Nintendos spel och utvecklade egna konsoler. Under tiden detta pågick ledde Yokoi ett utvecklingsarbete kring en ny teknologi som tillät en illusion av 3D. Allting var ganska lungt på hans front eftersom företaget främst var fokuserat på den nya konsolen, men, när konsolen aldrig blev av och både Sega och Sony var på gång att ta ett stort kliv in i 32-bitars eran tvingades Yokoi att slutföra sitt projekt för att Nintendo inte skulle stå utan någon ny hårdvara. Yokoi som egentligen inte såg tekniken och produkten mogen för utgivning tvingades slänga ihop ett system som gick att sälja och resultatet blev Virtual Boy.
Så, hur är systemet? Om vi börjar med det uppenbara så är det näst intill omöjligt att spela på ett bekvämt sätt. Hur du än försöker placera systemet så kommer du bli stel i nacken om du spelar vid ett bord. Det enda som jag tycker fungerar är att ligga på rygg och balansera maskinen över näsroten med hjälp av underarmarna. Utöver detta så är bilden inte fullt så hopplös som den verkade vara baserat på tidningsbilder. För det mesta är bilden skarp och 3D-effekten är trevlig. Eftersom skärmen bara erbjuder svart och rött tar det ett tag att vänja sig men så länge det är mer svart än rött på bilden så funkar det. Ljudet är i stereo med en högtalare vid varje öra, vilket är behagligt.
Kontrollen är både en av de underligaste och mest intressanta detaljerna på systemet. Till att börja med så är den M-formad vilket ergonomiskt påminner om moderna konsolers kontroller. Lägg till detta ett andra styrkryss för höger hand, en föraning om de dubbla analoga spakarna på alla moderna system. I de enklare spelen fungerar kontrollen ambidextriöst med kontrollerns funktioner speglade men i de mer avancerade 3D-titlarna tillåter det andra krysset rörelser som inte tidigare varit möjliga. Vad som inte syns på bilden är L- och R-knapparna som istället för att sitta på ovansidan återfinns på baksidan av kontrollen. Lägg även märke till att systemets på och av-knapp sitter högst upp på kontrollen och att strömsladden koppals in i dess undersida.
Om jag kommer på hur jag kan fota genom "visiret" kanske jag skriver någon rad om några av spelen, men tills dess får jag bara försöka ge ett samlat intryck av hur systemet är att spela på. När du placerat ansiktet så pass nära skärmen att du kan se 3D-effekten och din perifera syn blockeras så är du väldigt fokuserad på spelupplevelsen. Samtidigt så är du innesluten i en bubbla av antisocialt beteende vilket går rakt mot Nintendos egna filosofi om att spel ska delas och upplevas tillsammans. Lägg till detta kramp i nacken och en svettig näsrygg.
Mer än något så är systemet en intressant fotnot i Nintendos historia och tack vare de steg in i en främmande teknik Nintendo tog i mitten 90-talet så har vi idag det långt mer lyckade systemet 3DS.
Wings of War
Wings of War kom för 10 år sedan och börjar bli rätt klurigt att få tag på. Setet ni ser på bilden är Deluxe Set som innehåller allt du behöver, inräknat fyra trevliga flygplansmodeller som föreställer stridsflygplan från första världskriget. Spelet innehåller olika uppsättninger regler beroende på hur avancerade spelarna är och erbjuder ett antal scenarion för upp till fyra spelare.
I korthet går spelet ut på att varje spelare använder en kortlek med möjliga manövrar för att styra sitt flygplan, Längst fram på modellens bas finns ett streck, kortet med manövern placeras så att sträcket på kortet blir en förlängning av strecket på basen. Därefter flyttas flygplanet så att pilen på i bakkant på basen hamnar över pilen på kortet. Effekten blir att planet "rört sig" längs linjen.
I framkant på varje flygplansbas finns även en kon som visar inom vilken vinkel planet kan öppna eld. När planet har flyttats avgörs med hjälp av en mätsticka ifall målet dels är inom räckhåll och dels inom konen. Om så är fallet dras ett kort med ett slumpat skadevärde, om avståndet är mindre än halva mätstickan dras två kort.
Så långt verkar spelet förhållandevis enkelt, men det blir krångligare. Varje spelare har en bricka med vars hjälp man både planerar manövrar och håller koll på skada. Spelet inleds med att varje spelare planerar sina tre nästföljande förflyttningar genom att placera tre kort nere till vänster på sin bricka. Därefter vänder alla spelare upp det första kortet, genomför manövern, kontrollerar ifall något plan har möjlighet att skjuta, och sedan genomförs den andra manövern och så vidare. Över manöverkorten sen ni skadekort med siffor. I vanliga fall är alla korten dolda för motståndarna och det är upp till varje spelare att hålla koll på hur mycket skada man fått. På skadekortet till höger ser ni en av många typer av specialskador som på olika sätt påverkar spelet. I detta fall har rodren låsts sig för den beskjutne spelaren och under de nästföljande tre dragen är det inte tillåtet att göra en högersväng.
Tack vare slumpmomentet förknippat med skadekorten kan det minsta lilla felsteg vara ödesdigert, likaså kan en listigt utförd plan resultera i noll och intet. Detta gör att även en oerfaren spelare kan få in en lyckoträff och det är alltid lika spännande när manöverkorten vänds upp och det visar sig ifall du lyckades förutse din spelares drag eller inte. Spelet tillverkas inte längre men efter att titeln sålts till ett annat företag har det omvandlats till Wings of Glory som om jag förstått det hela rätt ska vara kompatibelt med denna utgåva. Om du är nyfiken på miniatyrspel men inte vill köpa på dig en arme på flera hundra enheter för att komma igång är Wings of War ett bra val.
Baron Von Richthofen dyker lågt i jakt på en Sopwith Camel över Morlancourt och drar på sig eld från skyttevärnen på marken.
new 3DS
Det är fortfarande några handhållna system i min maskinpark som inte omnämnts här, så jag fortsätter att skriva några rader om nästa system: new 3DS.
Till att börja med så gillar jag 3DS. Jag hade ett system dag ett och har haft mängder av kul med det. Personligen tycker jag om 3D-effekten och har aldrig besvärats av huvudvärk eller yrsel. Dock så har jag ofta växlat mellan 2D och 3D då det har varit meckigt att hålla systemet i precis rätt vinkel när maskinens gyron ska användas eller när jag strider mot en boss som kräver extra koncentration. Förutom mängder av små skillnader som jag tittar på om en stund så har den nya 3DS:en en ir-kamera som håller koll på var dina ögon är och ständigt justerar bilden därefter. Om du tittar bort från skärmen och sedan tittar tillbaka tar det bråkdelen av en sekund innan kameran hittar dig och eftersom kameran läser infrarött så kan du till och med spela i mörkret.
Jämfört med tidigare system så är den nya 3DS:en aningen större. Den är inte lika plastig som DS:en och inte heller lika blankpolerad och exklusiv som 3DS:en utan landar någonstans i mitten vad gäller finnish. Som en liten gimmick kan man byta ut delar av skalet för att få andra färger/mönster och om det är något som jag ska gnälla över så är det att de lösa panelbitarna ibland halkar runt lite när man flyttar fingrarna. Och på tal om att flytta runt så tar det ett tag innan du vant dig vid att strömknapp, volym, stylus och kasett-port sitter på andra ställen än de brukar.
Även start och select har fått flytta till höger om skärmen där de nu är mycket lättare att komma åt. A,B,X och Y-knapparna har fått "de rätta" färgerna som vi känner igen från det gamla hederliga Super Nintendot och även om det kan verka som en obetydlig detalj så känns det plötsligt lite mer bekant och tryggt för höger tumme. Notera även den lilla knoppen strax ovanför Y och X, det är en andra analog spak som ersätter den ganska absurda CircelPad Pro-kontrollen. På ovansidan av enheten har det även lagts till en L2 och en R2-knapp men än så länge har jag inte spelat något spel som använder sig av någon av dessa nymodigheter.
Förutom en ny design och ny funktionalitet så är systemet aningen snabbare än sin föregångare. Det är ingenting du direkt lägger märke till om du inte sitter med båda systemen och jämför, men det är likväl trevligt. Den stora skillnaden är kameran som tillåter systemet att justera bilden efter var dina ögon befinner sig. Den har gjort hela upplevelsen betydligt mer avslappnad och användarvänlig.
Till sist kan jag tipsa om spelet Shovel Knight som fungerar ypperligt på systemet ifråga, kila över till Spelkult för att läsa mer.
Varelserna. Elias bok - Magnus Nordin
Zombies har varit högaktuella ett tag nu och de har tagit över rollen som ”Monster Flavour of the Week” efter vampyrerna. Zombier fascinerar oss, tror jag, eftersom vi lätt kan placera oss mitt i historiens centrum och leva oss in i situationen. Vi får tänka till en gång extra kring hur vårt samhälle är organiserat och vi uppmuntras att värdera vad som är viktigast för oss och hur vi själva skulle agera om allting ställdes på ända. Några svenska zomie-böcker har dykt upp under åren, men de är inte många, och för bara några veckor sedan snubblade jag över en serie böcker jag missat helt.
I den första boken, Elias bok, får vi följa Elias och hans syster Emma som i berättelsens början barrikaderat sig i en stuga på Gotland. Den information vi får om vad som faktiskt har hänt är knapp. Det vi vet är att det är ont om mat, ont om levande människor men gott om varelser som kommer ut och jagar om natten. Elias och Emma har pratat om att de oavsett vad som händer inte vill bli som en av varelserna, det är rent av bättre att bränna sig själv till döds med en dunk bensin än falla offer för dem. När varelserna hittar stugan där de håller till är det plötsligt dags att välja, och det snabbt.
Det var författaren själv som nämnde bokserien då vi i väntan på en elevgrupp pratade om gamla och nya favoritskräckisar. Nordin berättade att han hade en grundidé om hur två syskon håller ihop och försöker överleva tillsammans och att det yttre hotet blev just zombier då han själv tycker om genren. Jag har läst hur någon beskrivit serien som en The Walking Dead för ungdomar, vilket stämmer ganska väl. Likt The Walking Dead är handlingen centrerad kring karaktärerna och deras relation snarare än kring hotet. Språket är ändamålsenligt korthugget och beskrivningarna är ganska få vad gäller direkta synintryck utan instället knutna till alla fem sinnen. Snarare än att skapa en klar bild av platserna får vi en känsla, en förnimmelse, av omgivningarna och likt Nordins övriga böcker är det lätt att låta fantasin fylla tomrummen med personer och platser vi själva är bekanta med. Det hela åtföljs av den danske illustratören Lars Gabels stämningsfulla bilder. Bilderna påminner till viss del om Tony Moores Walking Dead med den betydande skillnaden att det här finns betydligt mer svart … och rött. Bilderna bär på en mättad tyngd och bättrar på den redan etablerade stämmingen.
Boken är kort och slutar minst sagt spännande. Jag rekommenderar därför att du i förväg ser till att införskaffa samtliga delar av serien så att volym två ligger och väntar när första delen är utläst, för du kommer vilja slå upp den omgående. Jag återkommer ev. med lite tankar efter att samtliga böcker lästs ut.
Linda och Valentin: samlade äventyr 4
I våras skrev jag om Linda och Valentin och de tre första samlingsvolymer som kommit ut. Nu har volym fyra kommit och seriens lättsamma ton och äventyrsfyllda handling har tagit ett steg tillbaka för ett långsammare och mer allvarstyngt berättande. De fyra album som ryms i voymen är Tåg till Cassiopeja, ta plats, Tåg från Brooklyn, slutstation kosmos, Spöket på Inverloch och Hypsis blixtar. Tillsammans utgör de två längre berättelser som till största delen utspelas på jorden under 80-talet då albumen först publicerades. Flera tidigare karaktärer återkommer, bl.a. shingouzerna som är näst intill besatta av att bedriva byteshandel med alltifrån rusdrycker till topphemlig information.
Handlingen i de båda berättelserna är på många sätt mer jordnära, både bildligt och bokstavligt, med tanke på att de utspelar sig i europa. Samtidigt så är de stora frågorna större och tyngre och behandlar tidsparadoxer och i slutändan hela den uppbyggda världens existens. Som liten förstod jag aldrig den övergripande handlingen, men de varelser och monster som dyker upp i berättelserna tycktes mig ännu mer fantastiska då de visades upp i ett bekant sammanhang. Speciellt en rad scener ur det första albumet Tåg till Cassiopeja, ta plats sitter för alltid inpräntade i mitt medvetande då läsaren för första gången inkluderades i äventyren då tanken presenterades att både monster och rumstidsagenter i seriens verklighet faktiskt kunde resa till den verklighet jag som läsare befann mig i. På sätt och vis fråntas serien en del av sin magi, samtidigt blir den mer verklig.
I slutändan är inte denna volym lika tidlös som sina föregångare och en hel del tid ägnas åt att kommentera dess samtid som idag känns ganska avlägsen. Här finns ändå gott om höjdpunkter och det känns uppfriskande att se stämmningsfyllda motiv från vår egen värld.
Until Dawn
När spelet börjar följer vi en grupp ungdomar som festar loss i en skidstuga mitt i vintern. Några av dem hittar på ett spratt som får en av flickorna att ledsen och bortgjord springa ut ensam i snön. Hennes syster följer efter och när de återförenas ute i kylan och mörkret är de iakttagna av en eldkastarbärande galning. Flickorna försvinner spårlöst och polisens eftersökningar leder ingenstans. Ett år senare bestämmer flickornas bror sig för att ta med hela gänget tillbaka till stugan för att genom att hålla ett party hedra deras minne. Gruppen av ungdomar letar sig fram till stugan genom snön och ganska snart märker vi att det ligger några surdegar på jäsning då nya parkonstellationer ger upphov till avundsjuka och lögner. För att lungna ner stämmningen beger sig ett par iväg till en gäststuga, någon går ner i källaren för att få igång varmvattnet, någon letar reda på en ouija-bräda och mystiska saker börjar hända.
Som spelare får man växla mellan karaktärerna och beroende på vilka val du gör utvecklas både personerna och handlingen i olika riktningar. En stor del av spelet tillbringas med att utforska olika områden, ibland ensam, ibland med en kamrat. Spelet guidar dig med hjälp av kameravinklar som även ger spelet en cineastisk känsla. Allting, från karaktärer, till kläder, till snötäckta grenar och flaxande kråkor ser verkligt och organiskt ut. I de flesta scener bär du som spelare på någon slags ljuskälla som hjälp att utforska de olika miljöerna och både ljus och skuggor är otroligt välgjorda. Kort sagt är spelet vansinnigt snyggt och välgjort och tillsammans med en högeligen effektiv ambient ljudbild känns miljöerna verkliga, och ruggigt läskiga.
Förutom att utforksa de olika miljöerna hittar du olika ledtrådar längs vägen, både beträffande vad som hänt de två systrarna men även andra mystiska händelser på platsen. Det finns också delar av totem-pålar undangömda lite varstans som kan ge en kort inblick i kommande händelser. När saker och ting hettar till får du ofta val i form av ett säkert eller ett mer vågat alternativ för hur du ska gå tillväga, efter det fömedlas de avgörande momenten via quick-time ögonblick. I vanliga fall är jag allergisk mot quick-time, men här funkar det. Om du misslyckas är misslyckandet permanent, du får alltså inte som i andra spel börja om sekvensen från början och nöta in de olika momenten tills du lärt dig alltihop utantill, därför är dessa passager extra spännande. Vid andra tillfällen får du fatta beslut av en mer moralisk eller etisk karaktär, ska du till exempel ljuga för att inte skrämma upp en kamrat.
Kanske luras jag av skicklig spel-design, kanske utvecklas storyn mer eller mindre likadant oavsett mina val, men det känns som om varje beslut är viktigt och som om undomarnas öde vilar i mina händer. Huvuddelen av spelet handlar om att bygga upp stämning och jag sitter verkligen på nålar genom hela resan. Detta är utan tvekan det bästa skräck-spel jag någonsin spelat och med tanke på dess upplägg får jag rent av även peta in titeln högt upp på min lista med favorit-skräckfilm. Om du gillar skräck finns det inget att tveka på, hugg ett ex. av Until Dawn. Detta är min nya Halloween-tradition.
Texas Chainsaw Massacre 3D
Motosågsmasakern kom 1974 och har sedan dess fått ett antal uppföljare och en remake 2003. När jag började titta på Texas Chainsaw Massacre 3D, eller Texas Chainsaw 3D beroende på var namnet står, antog jag att det var antingen en ny remake eller en uppföljare till filmen från 2003. Men, den är en uppföljare till orginalet, verkar det som. Så, trots att det inte rör sig om varken en remake eller en reboot så skriver jag några rader om den ändå.
Filmen öppnar med snabbt ihopklippta scener som återger handlingen från första filmen, efter det får vi se hur en uppretad folkhop beger sig till huset där familjen som låg bakom morden befinner sig. Sheriffen försöker halvhjärtat hindra mobben men misslyckas och huset bränns ned till grunden med familj och allt. En ung kvinna lyckas smyga sig ut ur huset med sin dotter i famnen och när en ur mobben hittar henne tar han barnet ifrån henne.
Flera år senare så har barnet vuxit upp hos sina "foster-föräldrar" och får plötsligt ett brev som berättar att hennes mormor har dött och lämnat henne ett enormt hus och massa andra ägodelar. Flickan, som spelas av Alexandra Daddario, tar med sig ett gäng kompisar för att åka och besöka huset och försöka få reda på mer om den mystiska mormor hon inte ens vissta existerade.
När de når fram till huset dröjer det inte länge förens en i sällskapet råkar öppna en tung järndörr nere i källaren. Bakom dörren döljer sig en till överlevare från branden: Leatherface. Härifrån blir filmen rörig, till en början är filmen en slasher-film som följer precis det mönster man kan förvänta sig. Det som gjorde orginalet så bra var att det inte var en ensam skurk som jagade ungdomar, det var en hel familj som var "monstret". Här är plötsligt Leatherface en ensam galning i en film som knappt orkar bygga upp någon stämmning innan ungdomarna blir jagade genom natten av en puttrande motorsåg.
En bit in i filmen byter handlingen spår. Leatherface är inte bara en galen mördare, vår huvudperson är inte bara ett skrikande offer utan är kapabel att slå tillbaka och det visar sig att monstret i filmen i själva verket är invånarna i staden. Vissa gapande hål i storyn täpps till, andra öppnas. Utan att avslöja mer så kan jag ändå säga att filmen i alla fall försöker sig på en kreativ twist på vad man förväntar sig. Detta innebär att filmens tempo känns uppstressat och rörigt och all känsla av stämming som orginalet långsamt byggde upp är borta. Sen har vi titeln, Texas Chainsaw Massacre 3D. När en film är tvungen att lägga till 3D som en gimmick i sin titel är det sällan ett gott tecken. Vid några få tillfällen är sågklingan riktad rakt mot kameran i en uppenbar 3D-cashin-vinkel men utöver det märks inte denna fluga av. Så här i slutet kan även nämnas att Scott Eastwood dyker upp i en biroll men att han fortfarande har lite att arbeta med innan hans närvaro på duken går att ens jämföra med sin fars.
Friday the 13th
I somras tog jag mig igenom en rad remakes och reboots av actionfilmer och nu när höstmörkret faller dyker det upp ett helt nytt område att ta sig an, skräckfilmer. Analysen kommer att vara på ett minimum, stukturen kommer vara ifragasättbar och min stil kommer vara "den pratiga", men det är trots allt pajjiga skräckfilmer vi pratar om.
Så varför inte börja med en av de mest ikoniska slasher-skurkarna någonsin: Jason Voorhees. Den första filmen kom 1980 och berättade om hur Jasons mor sökte hämnd på de lägerledare som genom försumlighet låtit hennes son Jason drunkna. Efter det började uppföljarna rulla på och ett tag försökte filmskaparna hitta någorlunda vettiga lösningar på hur de skulle väva handlingen kring Jason och hur han gång på gång dök upp i närheten av Crystal Lake. Till slut gav de upp och efter att Jason varit en sväng ute i rymden var det tydligt att det inte fanns någon vidare rik grundstory att bygga en reboot på.
Den nya filmen börjar med att en grupp ungdomar är på väg för att campa i skogen. Vid lägerelden berättar en av killarna grundhistorien om Jason, lägret och hans mamma för att skrämma upp de andra i sällskapet. Någon minut efter det går någon iväg för att leta efter brajja, några letar sig in i ett tält för att ha sex och Jason dyker upp ur mörkret och tar död på dem. Introduktionen sätter tonen och valet av att berätta premisserna för filmen kring lägerelden är inte så dumt då man inte behöver ha sett någon tidigare film för att hänga med.
Efter 20 minuter dyker titeln på filmen upp och vi hoppar fram några månader i tid. Ett nytt gäng ungdomar är påväg till ett semesterhus i området och Jared Padalecki åker runt på en motorcykel och delar ut flygblad i ett försök att hitta sin syster som var en av de ungdomar som första delen handlade om. Padalecki är naturligtvis mest känd för Supernatural men i sammanhanget kan nämnas att han var med i en remake (i lös bemärkelse) av House of Wax från 2005. Vad beträffar det nya gänget ungdomar så är det utöver Padalecki ingen som sticker ut eller har någon direkt personlighet förutom ägaren till huset de ska till, han är en riktig plåga och genom resten av filmen väntar man på att han ska dö.
Härifrån är det inte svårt att gissa vad som ska hända, undomarna ger sig iväg ensamma eller två och två och Jason tad död på dem med kreativa och brutala metoder. Jämfört med tidigare filmer verkar Jason inte bara dyka upp ur tomma intet med ett vapen, här får jag känslan av att han skyddar sitt revir och planerar sina insatser. Förutom livrädda ungdomar och förvånansvärt välgjorda effekter av grafiskt våld så är filmen en kavalkad av tuttar och omotiverat långa sex-scener. På sätt och vis hör allt naket hemma i filmen med tanke på källmaterialet, men samtidigt är det en ny film som hade kunnat göra andra val vad beträffar smak. Den kanske största skillnaden är nog ändå att jag som tittare är 35 idag och inte 12 som när jag såg förlagorna.
Hursomhelst så hejar vi på Padalecki vars karaktär faktiskt gör ett antal kloka val genom filmen. Ett antal scener från tidigare filmer återskapas på kreativa sätt och Jason har på sig både säcken från andra filmen och senare den ikoniska hockey-masken. Rent visuellt är några av scenerna minnesvärdamen men vad beträffar storyn och stämmningen finns här inte mycket att hämta. Filmen är bättre än några av uppföljarna men inte lika bra som delarna 1-3. Om du sett de övriga titlarna i serien, se denna också. Kommer du ny till fenomenet Fredag den 13:e se de första 20 minutrarna så får du en grundkurs i Jason, tuttar och machetes.
För fan av serien bör även nämnas att det just nu pågår en kickstarter för ett Fredag den 13:e spel. Tanken är att en spelare är Jason och upp till sju andra spelare är lägerledare som tillsammans ska försöka fly eller besegra Jason. Kickstarter och just Tv-spel har tidigare visat sig kunna bli både katastrof och riktigt lyckat men med tanke på vilka namn som är knutna till projektet finns anledning att vara föriktigt hoppfull.
Halloween - tematrio
Huruvida vi överhuvudtaget ska uppmärksamma halloween, att den blandas ihop med allhelgona, hur hela helgen bara är ett komersiellt jippo, är frågor som kommer avhandlas nu i veckan. Jag har synpunkter och åsikter men samtidigt är det tydligt att halloween har tagit sig hit till vårt avlånga land och att denna mörkrets helgdag blir mer och mer uppmärksammad för varje år. Så, istället för att grunna på varför och hur så tänker jag ta tillvara på det bästa denna helgdag har att erbjuda, skräckrullar under mörka kvällar.
Skräckfilmer går liksom alla andra genrer att dela in i undergenrer med olika förgreningar och oavsett vilken gren man väljer så finns där en lång rad riktiga klassiker följt av dussintals bleka kopior. Skräckisen är en genre som redan från början har låg status och även om många stora skådespelare började sin bana i en slasher-rulle så är det få som återvänder. De flesta skräckisar har en låg budget och okända skådespelare och liksom en pizza innehåller de alltid ungefär samma ingredienser, ibland funkar det, ibland inte. Ibland lyckas allting bara falla på plats, ibland blir det halvdant och tjatigt. Idag tipsar jag om tre rullar som är värda din tid och som förutom att de är bra rullar är roliga och fungerar som en hyllning till genren. Så packa in er i vanen så påbörjar vi färden upp mot den övergivna stugan i skogen.
#1 Army of Darkness - Evil Dead III
Inte den första skräckis-komedin, men en av de bästa. Det som gör att denna rullen funkar så väl är att den är en del av en triologi skriven och regisserad av Sam Raimi där första delen tar sig självt på blodigt allvar men när vi är framme på tredje delen har hela konceptet förändrats till tramsig slap-stick. Filmenserien driver alltså med sig själv samtidigt som den hyllar sin egen genre. Referenserna till andra filmer, eller böcker, är många och Bruce Campbell gör sitt livs roll. Favoritscenen är nog när han ska mässa ramsan från The Day the Earth Stood Still men glömt hälften. Om du inte sett denna rulle så gör det. Och, just det, det är ju en TV-serie på gång, håll ögonen öppna.
#2 The Cabin in the Woods
Förutom ungdomarna som är på väg till stugan i skogen får vi i denna film följa Bradley Whitford och Richard Jenkins som båda spelar luttrade beslutsfattare i kostym på en enorm anläggning med oklart syfte. Ju längre in i filmen vi kommer desto tydligare blir det att de båda herrarna, likt spelmakarna i Hungerspelen, påverkar händelserna ute i skogen. Mycket mer än så skriver jag faktiskt inte då filmens behållning ligger i att klura ut hur allting hänger ihop. Samtidigt som filmen aldrig bryter rollen helt, utan är en skräckfilm rakt igenom, så finns här mängder av referenser till andra skräckisar och filmen fungerar som en kommentar över genren både vad gäller berättarmönster och vårt behov av att se denna typ av rullar. Favoritscenen är helt klart när de utforskar källaren och hittar Hellraiser-pussel, medaljonger, böcker och så vidare. Kul idé och bra genomförande.
#3 Tucker and Dale vs. Evil
I denna film får vi istället för att följa gänget med ungdomar följa två hillbillies spelade av Tyler Labine och Alan Tudyk. De är på väg till sin stuga för att fiska och dricka lite öl i lungn och ro när ett gäng college-ungdomar dyker upp. Förvecklingarna är många och gång efter gång lyckas lantisarna skrämma ungdomarna trots att de i själva verket menar väl. Trots att det är en komedi så stryker det med folk till höger och vänster och samtidigt som det är ganska tramsigt så finns här ett ganska varmt "döm inte en bok efter omslaget"-budskap. Den stora behållningen ligger i hur Labine och Tudyk spelar mot varandra i en komedistil i Ben Stillers och Will Ferells anda. På sina ställen finns referenser till andra skräckisar men framförallt gör sig filmen lustig över genren som helhet. Favoritscenen är då Alan Tudyk sågar i ett getingbo.
Yoi, igen
Sedan jag smakade kumbucha för första gången har jag varit på jakt. Förra vintern skrev jag om Yoi från Bankeryd och mitt utlåtande den gången var att drycken var underjäst och lite söt. Sedan dess har jag smakat fler sorter från olika bryggerier och förstått att det är så köpe-kombucha smakar, det går helt enkelt inte att jämföra med de gårdsbrygg jag började med. Med denna vetskap i bagaget gör jag ett nytt försök med Yoi som lagt till två smaker i sitt utbud.
Förutom den smakneutrala varianten finns det numer en variant med vitt te och päron och en smaksatt med citron och ingefära. I ärlighetens namn kände jag ingen större skillnad på varianten med päron och orginalet. En något ljusare och lättare sötma men rent smakmässigt skillde inte mycket. Varianten med citron och ingefära var mycket subtilt smaksatt och välbalanserad. Om drycken avnjuts till mat försvinner nog tonerna av ingefära men om drycken avsmakas för sig själv finns de där. Nästa gång jag köper en flaska blir det varianten med ingefära, men jag hoppas fortfarande på att snubbla över en överjäst bryggning med mindre socker.
Game Boy Improved by Me
Jag har tidigare lite då och då skrivit några rader om handhållna konsoler här på bloggen. En del spelare ser hela konceptet av ett handhållet system som en kompromiss eller som en förlegad teknik som spelat ut sin roll i och med telefoner. Jag tycker fortfarande om dem, kanske handlar det bara om smak, kanske är det på grund av att jag växte upp med dem. Kortfattat så hänger många av mina spelminnen ihop med en plats då ett Game Boy alltid följer med ut på resa. Jag har spelat Pokemon vid dammiga bygator i Rumänien, Zelda i mitten av ett Indiskt monsunregn, Castlevania med utsikt över en Norsk fjord och så vidare. Handhållna system är trevliga, och för mig lite extra nostalgiska.
Den handhållna maskinparken har fått några tillskott på senare tid, så jag tänkte dela dem med er här. In i det längsta har jag avstått från att komplettera samlingen med ett orginal Game Boy från 1989 för jag går fortfarande och hoppas på att jag ska hitta mitt eget som tillsammans med mängder av spel har försvunnit någonstans, men för några veckor sedan fick jag syn på ett orginal från -89 som får duga som substitut tills mitt eget rätt som det är tittar fram ur någon bortglömd låda.
En trend som vuxit de senaste åren är att "pimpa" eller göra estetiska modifikationer av system. Jag har bland annat sneglat på ett Zelda-temat 8-bitars NES i guldfärg, men aldrig slagit till, förens nu. Game Boyet på bilden kom till som ett samarbete mellan bloggen Improved by Me och den nystartade retrospels-butiken Japon,se. Bakom Improved by Me finns den grafiska designern Jessica Olander som med hjälp av smakfulla mönster i svart och vitt ger gamla föremål nytt liv. Bakom Japon.se finns Pontus Hellgren och Jan Jonsson som förutom att de själva är entusiaster av retrospel även erbjuder spel och konsoler till skäliga priser på sin sida.
Hos Improved by Me finns gott om information beträffande hur de olika alstren uppkommit, vilka pennor som används och i vilka olika steg arbetet utförs m.m. Vill ni kika närmare på hur just detta specifika Game Boy tillkommit så kika här.
Anledningen till samarbetet var välgörenhet och jag tycker det är mycket trevligt och positivt att fler och fler företag, föreningar och profiler inom spelhobbyn på olika sätt bidrar med mer än bara nostalgi och kunskap. Spel är på många sätt en flykt från verkligheten, men de senaste månaderna har jag sett flera exempel på hur spelare slutit samman och engagerat sig för att påverka verkligheten i en positiv riktning. Tack Japon och tack Improved by Me för ert engagemang!
Och om någon av er vet vart mitt orginal GB tagit vägen ... hör av er.
Bera likes candy - Sushi
Look O Look gör en lång rad olika godisprodukter som kanske inte riktigt tilltalar de mer vuxna konsumenterna. Godis-hamburgare, godis-pizzor, godishalsband och så vidare. Senast ut i deras sortiment är godis-sushi.
När plasten är bruten presenteras godiset i ett take-away-plasttråg, komplett med pinnar. Efter att ha provsmakat godis från Japan så är frånvaron av doft påfallande. Redan när förpackningens bryts brukar de Japanska godisarna ge ifrån sig doft nästan lika stark som smaken, men här uteblir den fullständigt.
Längst upp kan man känna igen två nigiri bitar, med en mashmallow som riskudde och antingen en seg fisk eller ett surt band som toping. Längst ner till vänster syns en maki, bestående av fyllda band inlindade i en lakritsrem. Till vänster syns även "soya" och "wasabi", vilket i själva verket är godisremmar nedtryckta i en form. De två sista bitarna är jag osäker på huruvida de ska föreställa något, eller om det bara är godisar kort och gott. Alla bitar var färska och smakade ... godis. Maki-biten var en riktig höjdare då den kombinerade hallon och lakrits, vilket vi sedan tidigare vet är ett vinnande koncept. Nigiri-biten med surt band var även den ganska smarrig då det sura pulvret till viss del uppvägde den överväldigande sötman från mashmallow-biten. Överlag, ganska trevligt godis, men förutom makin ingenting att skriva hem om, men en rolig idé och rolig presentation.
