Justin Carmical
Justin Carmical 1971-2014
Over the last couple of years Justin Carmical has entertained all of us with his videoblogs. He has made videos about japanese candy, japanese cooking, manga and retro games. I have previously stated that this blogg is very much inspired and influenced by Justin's work. When I heard that he was no longer with us my first reaction was that someone must have made a mistake, it wasn't possible. I have had some contact with Jusin and he is just as nice and cheery in his contact with his fans as he is in his videos. Justin, who always has a smile on his face, who is always filled with energy and who always find some humerous comment, just can't be gone.
But sadly ... it appears that it really is that bad.
If you suspect that someone you know isn't feeling well, take it seriously. If you youself are having dark thoughts, talk to someone you know and trust and seek professional help. Rest in Peace Justin.
Justin Carmical
![Creator of "You Can Play This" has died](http://cdn2-b.examiner.com/sites/default/files/styles/image_content_width/hash/a6/4f/a64f2b07fd36e74746f98347f85265d0.jpg?itok=lllGBHnn "Creator of "You Can Play This" has died")
Justin Carmical 1971-2014
Justin Carmical har under de senaste åren genom olika videobloggar underhållit oss. Han har gjort videos om japanskt godis, japansk matlagning, manga och retrospel. Jag har tidigare skrivit att denna blogg i väldigt hög grad är inspirerad och högeligen influerad av Justin. När jag för någon timme sedan fick höra att Justin inte är med oss längre var min första reaktion att någon måste ha skrivit fel, det kan ju inte stämma. Jag har haft lite kontakt med honom och han är precis så trevlig och engagerad i kontakt med sina fans som han är i sina filmer. Justin som alltid ler, som alltid är fylld av energi och som alltid hittar något komiskt att kommentera kan inte bara vara borta.
Men ... tyvärr verkar det vara så illa.
Men ... tyvärr verkar det vara så illa.
Om du misstänker att någon i din närhet inte mår bra, ta det på allvar. Om du själv bär på mörka tankar, vänd dig till någon som du litar på och sök professionell hjälp. Vila i frid Justin.
Bera loves Candy 2.2
Dags för lite nytt snask. Dagens paket är från "Take no kono sato", eller bambuskottsbyn, vilket för tankarna till den gamla låten "Mortelslagen ekar i bambubyn", men som inte har någon koppling.
På baksidan ser vi en liten bild som berättar att de små söta bambuskotten är gjorda av "sakusaku no kukii"
överdragna med "meepuru-aji-no chokoreeto".
I översättning blir denna beskrivning: knapriga kakor täckta i lönnsirapschoklad, spännande! När förpackningen bryts trillar en påse med mysigt motiv ut, på vägskylten står det bambuskottsbyn en gång till för säkerhets skull. Ingen doft än, så jag hoppas att den gömmer sig i påsen.
Tung, söt, sockrig och nästan en tendens kåda i doften. Skotten är betydligt mindre än vad jag med ledning av bilderna på förpackningen hade anat, men det betyder nog att de räcker lite längre. Doften är verkligen kraftig.
Dags att smaka. Vit choklad, med ett anslag av vanilj och en antydan till sirap bak i gommen. Chokladen smälter snabbt undan och kakan börjar smulas upp. Ett behagligt mjukt kras mellan kindtänderna och en välkommen rik kaka, inte alls torr eller kexig. Kotte nummer två: Lite snabbare förfarande, denna gång tuggar jag till innan chokladen hunnit smälta helt och de båda komponenterna blandar sig på ett förträffligt sätt. Det här är mer en kaka än en godis. Dags för tre små kottar samtidigt: Först nu går sirapen riktigt igenom och kompletterar den vita chokladen. Framförallt möter den upp den ljusa sötman i chokladen och harmonierar med kakan, mums.
Och till sist, magister Beras språkskola, med användbara fraser värda att lägga på minnet:
サクサク "sakusaku" = knaprig
Castlevania: Lament of Innocence
Castlevania Lament of Innocence släpptes här i Europa som enbart Castlevania, vilket förvirrande nog gör det till det tredje spelet med samma namn. Dessutom fick vi en riktigt tråkig bild på boxen, men nog om det.
Ett av de första spelen jag köpte till mitt Playstation 2 var Devil may Cry. Jag kommer ihåg att en av mina första reflektioner var att "Wow, det här är ju som Castlevania i 3D, tänk om Konami kunde göra ett spel i den här stilen", och vad ska man säga ... var försiktig med vad du önskar dig. Castlevania: Lament of Innocence släpptes 2004 till Playstation 2 och ... ja.
Vi kan börja med det positiva, grafiken är riktigt bra med mycket detaljer och intrikata modeller. Jämfört med lite nyare spel upplevs karaktärerna som lite grådassiga, men ljus och partiklar samt reflekterande ytor används effektivt för att göra spelets slott till en magnifik skådeplats.
Leon i en av spelets många, tjusiga, korridorer
En annan tiopoängare är musiken. Var och en av spelets områden har ett smäktande tema med full orkester och körer och speciellt det sista stycket är enastående och bidrar till att skapa en ödesmättad äventyrsstämmning. Ja, det var det positiva ... hmmm ... ja, handlingen.
I spelet får vi styra Leon Belmont som letar efter Sara som kidnappats av vampyren Walter. Walter har byggt sitt slott som en utmaning och kidnappar unga flickor för att locka dit äventyrare för att de ska ge sig in i korridoren där de torteras till döds för att roa vampyren. Lyckligtvis bor det en alkemist precis utanför slottet som förser Leon med lite prylar, bl.a. en magisk piska. Det är alltså första gången vi får stifta bekantskap med den legendariska vampyrslaktaren. Storyn är ovanligt melodramatisk och berättas med hjälp av beklagansvärt dåligt röstskådespeleri, men som jag brukar säga; det är inte handlingen som är det viktigaste ... tyvärr är själva spelet i samma klass som skådespelarinsatserna.
Spelets enda, typ, bra scen
Så, vad är det som gör att jag inte gillar spelet. Jag ska försöka sammanfatta mig i några enkla punkter utan att bli för gnällig och långrandig.
1. Striderna
Spelets strider påminner om spel som God of War där spelaren är omgiven av fiender och konsant behöver fatta snabba beslut ifall man ska pressa framåt eller dra sig tillbaka något steg för att attackera i en annan riktning. Jag är inte vidare förtjust i denna spelstil till att börja med, men här är systemet fullkommligt intetsägande. Man kan blockera, utföra olika kombos, använda sekundära vapen i kombination med olika stenar samt använda reliker med specialegenskaper. Allt det är dock överflödigt då i princip hela spelet går att ta sig igenom med enbart en av de två standardattackerna. Hammra samma knapp oavbrutet och byt håll ibland, mycket mer än så krävs inte.
Tro mig, striden är inte hälften så rolig som det ser ut
2. Kameran
Spelets kamera är förutom under strid med bossarna låst. Det här ställer till en lång rad problem. För det första blir det besvärligt att navigera slottets salar och korridorer då kameran konstant växlar för varje dörr du går igenom. För att kompensera för detta har jag varit tvungen att pausa spelet och öppna kartan varje gång jag kommit in i ett nytt rum, vilket är otroligt tidsödande och bryter tempot i spelet. I nästan varje rum finns dessutom en osynlig mur som skyddar vinkeln precis under kameran. Det västa är ändå att det inte går att skapa sig en överblick över det rum man befinner sig i. Oftast tvingas man springa blint in i rummets motsatta hörn utan att veta vilka fiender som väntar bara för att plötsligt vara helt inringad. För att göra situationen ännu besvärligare spawnar fienden gärna precis utanför kamerans synfält. Med andra ord är det hopplösta att försöka skapa sig en bild av vad som händer runtomkring en och försöka vara taktisk, det som kvarstår är att sinnesslött mata in samma knapp gång på gång på gång på gång ...
Tänk om man kunde få se vad man har framför sig, istället för vad man redan har traskat förbi
3. Platformskontroller
Spelet är ovanligt enformigt förutom ett eller två rum i varje område där man tvingas svinga sig runt med hjälp av piskan eller skutta mellan olika plattformar. Dels ställer kameran till det då man som sagt inte har någon kontroll över den men framförallt så är kontrollerna inte i närheten av analoga. Leons rörelser är förvånansvärt stela och mekaniska och påminner mer om quicktime-evets än ett riktigt spel. Med tanke på vilket arv spelet bär på sina axlar är det högst beklämmande.
Spelet är ovanligt enformigt förutom ett eller två rum i varje område där man tvingas svinga sig runt med hjälp av piskan eller skutta mellan olika plattformar. Dels ställer kameran till det då man som sagt inte har någon kontroll över den men framförallt så är kontrollerna inte i närheten av analoga. Leons rörelser är förvånansvärt stela och mekaniska och påminner mer om quicktime-evets än ett riktigt spel. Med tanke på vilket arv spelet bär på sina axlar är det högst beklämmande.
I trappan upp till Walter vänder plötsligt spelet
Så, finns det något som är bra rent spelmässigt. Jo, faktiskt. När jag efter någon timmes mutter och himlande med ögonen klättrade uppför trappan till Walters kamare slogs jag över att den legendariska trappan gjorde sig ovanligt bra i 3D och striden som väntade var ovanligt kort. Kort för att jag fick tokstryk. För första gången i spelet krävdes det taktik och lite hjärnverksamhet för att överleva och plötsligt var det faktiskt roligt. Efter striden med vampyren följer en strid med Döden själv och även här går pulsen upp. Trots att 97% av spelet vad blaj så är jag faktiskt lite lätt upplyft efter att sluttexterna har rullat förbi. Här finns potential även om spelet i sig är ganska eländigt. Detta har hänt två gånger tidigare i spelserien och varje gång har Konami levererat i en uppföljare som levt upp till det som inte infriats med det spel som öppnat på en ny konsoll, vi får se om Konami levererar även denna gång.
Castlevania: Portait of Ruin
Efter den mer lättsamma tonen i Dawn of Sorrow är det dags för ännu ett lättsamt spel till DS tillägnat en yngre publik. Portrait of Ruin utspelar sig på 40-talet i efterdyningarna av andra världskriget och en skurk vid namn Brauner använder allt elände från kriget som energi i sin plan att återuppväcka Dracula. Spelet är en uppföljare till Castlevania Bloodlines, eller Castlevania The New Generation som det hette här i europa, som hör och häpna var ett Castlevania till Sega. Spelet ligger och väntar, factory sealed!!!, men för tillfället har jag ingen möjlighet att spela ett amerikans Sega Genesis-spel. Jag har en teknisk lösning på gång men det kommer ta lite tid. Så om det finns någon anonym välgörare där ute som vill hjälpa mig på traven så är det fritt fram. Nyligen anlände Castlevania Legends postledes från portugal, ett spel som är hopplöst svårt att få tag på, så du där ute som bjudit mig på det får här med ett stort tack, vem du nu är. Och som sagt, finns det någon mer som vill bidra, med ett lån om inte annat, av en amerikans eller japansk Genesis så kan vi nog lösa det.
Hur som hellst ...
Portrait of Ruin är lite mer lättsamt i tonen med en animeframtoning som fokuserar på spelets två huvudpersoner: Catherine Aulin och Jonathan Morris. Jonathan är bättre på fysiska attacker och Catherine har kraftigare magiska attacker. Båda hjältarna kan utrustat med olika vapen och rustningar, samt skor och hjälmar, halsband och medaljer o.s.v. Dessutom kan de förutom att använda sina egna respektive specialattacker tillsammans släppa lös en kraftig specialare. Under spelets gång kan man fritt växla mellan de båda hjältarna och även ha båda på skärmen samtidigt och då ha den ena hjälten som följeslagare, Denna mekanik är unik och termen Castelvania: tag-team ligger nära till hands. Tyvärr får jag säga att det känns som om systemet inte utnyttjas fullt ut då hela spelet går att plöja igenom med Jonathan utan några bekymmer, jag hade framme Catherine lite då och då men fann aldrig någon situation där hon var bättre än sin manlige motsvarighet. Intressant grepp och synnerligen nydandande i spelserien, men nja ... de kunde gått längre med det,eller helt enklet skippat Jonathan och låtit Catherine bära spelet själv.
Catherine och Jonathan förenar sina krafter i specialattacken Holy Lightning
Ännu ett nytt grepp är karaktären Wind, ett spöke som uppehåller sig i slottet, som ger de båda huvudpersonerna olika utmaningar. För att klara en utmaning får man bege sig tillbaka till de olika banorna och ibland besegra ett visst antal fiender och ibland utföra mer kryptiska gärningar, som att boxa på kadaver i ett slakteri. Tidigare spel har experimenterat med lite olika "bi-sysslor" men här får man tydliga belöningar i form av nya förmågor och trollformler. Under spelets gång får man även veta mer om hans bakgrund och det visar sig att han .... hmmm ... no spoilers here. Den här gången är storyn faktiskt ganska bra.
I övrigt kan sägas att spelet är lite ojämnt, vissa delar är busenkla, vissa är riktigt kluriga. Något jag verkligen uppskattade var att man från slottet kan resa via tavlor till andra områden, t.ex. en liten by eller egyptens pyramider, för ett rejält miljöombyte. Sedan Symphony of the Night har jag saknat utomhusscenerna från de klassiska plattformsspelen i spelserien, och här är de tillbaka. Dessvärre får grafiken ta ett kliv tillbaka, missförstå mig rätt, spelet är snyggt men ... bakgrunderna utgörs alltför ofta av 3d byggnader iställer för de vrålsnygga animerade pixelmästerverken från Dawn of Sorrow.
Våra båda hjältar på väg genom en kyrkogård, bta grafik men lite modern
I slutändan är spelet lite halvtrevligt, blekt i jämförelse med det tidigare DS-spelet, men samtidigt finns här mycket att hämta och jag kan tänka mig att det lockade en ny publik. Banan Nation of Fools står ut som det starkaste ögonblicket då man får utforska en stad som har förvridits så att byggnaderna vänts på sidan och upp och ned kring kärnan, där Legion väntar. Tillsammans med galna clowner och ovanligt läbbig musik biter sig banan fast i bakhuvudet som ett gotiskt och surrelialistiskt mästerverk och tangerar gränsen till konst.
Som spelare tvingas man improvisera en hel del när banan är vriden 270 grader och fienderna i den förvridna staden inte följer samma tyngdlag som Jonathan
Jag blir riktigt sugen på att spela föregångaren i tidslinjen, Bloodlines, men tills dess har jag kvar Order of Ecclesia till DS och Lament of Innocense till Ps2, som jag harvat med alldeles för länge vid det här laget. Vi får se vad jag hinner färdigt med först.
De vandrande städerna - Philip Reeve
Omslaget på den här boken fick mig att stanna upp när jag slökikade runt i hyllorna i skolbiblioteket för några veckor sedan. Min första tanke var Jules Verne och efter att nu ha läst boken De vandrande städerna av Philip Reeve så får jag säga att denna bok fångar min nyfikenhet med fascinerande uppfinningar och matineäventyr på ungefär samma sätt som Vernes berättelser.
Boken handlar om Tom, en ung lärling i Londons historiegille. I sammanhanget bör nämnas att London numer åker runt på larvfötter över den ödemark som det 3:e värlskriget, även kallat 60 minuters kriget, reducerat världen till. Den enorma staden lever på att "äta upp" mindre städer och montera ned dem, överlevarna får arbeta som slavar i stadens nedandöme bland ugnar, motorer och reningsverk. Tom får en dag möjligheten att tillsammans med den äventyrande arkeologen Valentine underöka efterlämningarna efter ett slukat gruvsamhälle. Bland de överlevande finns flickan Hester som utan förvarning angriper Valentine. Tom skyddar då sin idol och tar upp jakten på angriparen, jakten slutar med att både Tom och Hester faller ner från staden och landar i gyttjan långt nedanför.
Förutom att Tom lämnat staden han bott i hela sitt liv så tvingas han samarbeta med Hester som är van att klara sig på egen hand. Dessutom behöver han komma på en rimlig förklaring till varför hans hjälte och idol, Valentine, puttade honom.
Här börjar en fantastisk resa fylld av pirathamnar, luftskepp , rostiga stridsrobbotar och spioner uppblandat med intriger ombord London där det teknokratiska ingengörsgillet smider ränker ihopp om att ta över staden och styra kursen mot fasta bosättningar i öster för att plundra och skövla. Boken innehåller inga pekpinnar men ändå berör handlingen på ett mycket handgripligt sätt imperialism och kolonialism. Det kringflackande samhället slits även mellan teknologins och vetenskapens framsteg och utplånandet av gammal kunskap och tradition. Tom tvingas inse att hans syn på hur samhället är uppbyggt skiljer avsevärt mot de "ociviliserade" som bor utanför de rörliga städerna och att hans hjältar bär på ett mörkt förflutet som har fått svåra konsekvenser för många, däribland Hester.
Många av miljöerna och personerna känns bekanta men upplägget är så pass genomtänkt och färgfyllt att det är lätt att rycka på axlarna åt de svagare elementen.Det mest unika är karaktären Hester, en föräldrarlös flicka som tvingas skyla sitt ansikte på grund av hemska ärr. Hon drivs av hämnd och utgör en skarp kontrast mot Tom.
Jag läste boken i rasande tempo och mot slutet var det faktiskt riktigt spännande, trots att slutet var ganska väntat. I serien finns ytterligare tre böcker som jag nog tänker läsa, dessutom ryktas det att Peter jacksson sitter på filmrättigheter till boken.
