Bera

Dagens fråga från Annikas litteratur- och kulturblogg var svår, och eftersom jag skriver detta på de sista minutrarna av min lunchrast kommer jag inte hinna komma med så många genomtänkta exempel som jag önskat, men jag ska försöka svara på: Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk?

 

En betydande skillnad som jag tycker mig märka är att synen på brott och straff skiljer sig mellan olika kulturer och att detta avspeglar sig i kriminalromaner och deckare. En avslutande eldstrid där skurken får vad han förtjänar upplever jag t.ex. vara vanligare i amerikanska deckare än i t.ex. svenska. Att man som slutkläm får veta hur det gick för offrets familj och hur den sörjande änkan lyckades gå vidare efter "den där hemska hösten" upplever jag vara vanligare i skandinaviska deckare jämfört med amerikanska.

 

Så, en av de saker som gör en svensk deckare svensk är att fokus ofta ligger på offret och dess livssituation och inte lika mycket på hur rättvisa måste skipas genom att någon måste bli dödad mot slutet.

 

 

 

Om någon av er är nyfiken på manga och har lust att tävla om att få en bok på posten klicka här.

Många av er besökare på denna blogg har skrivit något i stil med "man kanske borde pröva att läsa manga någon gång", så nu tänkte jag dela ut lite böcker. Om du är intresserad så skriv en rad i kommentarerna varför just du borde få ett ex av Kajika på posten.

 

Efter inläsning av boken vill jag att du skriver et inlägg om det på din blogg, oavsett om du tyckte om den eller inte, och att du länkar hit till min blogg. Lycka till!

 

Så har vi kommit fram till sista stumpen på min rättika. Snarare än en intressant ny sidorätt så blir det lite prydnad till bordet idag.

 

För sig själva ser de kanske inte så imponerande ut, men tänk er de här "blommorna" omgivna av sallad och annat tilltugg. Börja med att skala en bit rättika och placera den sedan mellan två ätpinnar. Sedan skär du så tätt du kan först åt ena hållet, vrid sedan rättikan 90grader och skär igen. Pinnanrna förhindrar rättikan från att falla i bitar och håller ihop alla stråna.

 

Placera sedan "blommorna" i saltvatten över natten så att de mjuknar, tillsammans med den ena
biten la jag även en delad rödbeta för att ge färg. Nästa dag kan du ta fram "blommorna" och ruska om dem lite för att ge dem det rätta stuket.

 

 

Nu är min rättika slut så nu blir det lungt med matlagning ett tag. Vi får se vad nästa projekt kan tänkas bli.

 

Och så har vi kommit fram till mitt superambitiösa projekt, syrad daikon. Har du missat tidigare inlägg kan du börja här.

 

 

Att syra grönsaker är inget man gör på en kvart, det kräver ganska mycket meck och krångel och prylar. Vi börjar från början, skär upp grönsaker. Jag har förutom rättikan styckat upp några rödbetor som låg och skräpade i hopp om att hitta en god smakkombination och en trevlig färg.

 

Nästa steg är att fixa ihop vätskan som grejerna ligger i. Detta kräver dels noga beräkning av mängden salt för att det ska blir rätt förutsättningar och dels en skvätt vassle som kräver lite krångel att få fram. Det smidigaste sättet att få fram vassle är att värma upp filmjölk tills den nästan kokar och sedan sila den genom en fin duk.

 

 

När du lämpat över alla grönsaker i ett lämpligt krus fyller du på med tre delar vatten och en del vassle samt ett kryddmått salt/dl som kärlet rymmer. Sedan gäller det att hitta något som pressar ihop grönsakerna en aning, själv använde jag en stilton-burk som passade precis i öppningen på syltkrukan jag använde. Dels förhindrar burken att grönsakerna lägger sig vid ytan på vätskan och dels så pressar den ihop grönsakerna en aning.

 

Låt nu burken stå i rumstemperatur 4-5 dagar och flytta den sedan till ett svalt utrymme där den kan stå i ytterligare två veckor innan syrningen är fullbordad.

 

Resultatet blev... beklagligt. När jag efter fem dagar skulle flytta ner krukan i matkällaren kände jag att det luktade apa, genom gummipackningen (!), så det var bara att slänga innehållet. Var därför lite försiktig med att följa mitt recept, om du ser var felet ligger får du mer än gärna påtala det. Trots att det blev ett fiasko så är jag ändå lite glad på något sätt. Att människor under mycket enkla förhållanden i tusentals år har kunnat få till exakt salthalt och temperatur och hermeneutiskt tillsluta sina lerkrus med grönsaker men jag som har drösvis med kokböcker och internetforum misslyckas, är lite fint.

 

Den överblivna vasslen och joxet i silduken ledde till lite nya, ej daikon relaterade, projekt som lyckades betydligt bättre. Jag återkommer om detta inom kort.

 

Just det, jag har ju blivit utmanad av Erica. Utmaningen lyder som följer:

 

 

1. Jag är lite lätt färgblind. Blått, lila och grönt har en tendens att blurra ihop sig, och sånna där hittepå färger som turkos och indigo har jag aldrig sett.

 

2. Jag är hopplöst tokallergisk, ska det klippas gräs eller klappas katter krävs det gasmask. Seriöst alltså, jag klipper gräset iförd gasmask.

 

3. Jag har skumma domningar i en tå efter lite för många timmar ute på isen med denhär liraren.

 

4. Jag har under en kortare tid varit bosatt i Indien av alla ställen, för er bokläsare och/eller Indien-vänner där ute kan jag rekommendera boken Shantaram, fantastiska beskrivningar som för mig tillbaka.

 

5. Jag kan inte gå förbi ett av de där borden med bortsållade böcker på bibblan utan att köpa en kasse, inte för att jag vill läsa böckerna utan för att jag inte vill att de ska slängas.

 

6. Nästan varje dag händer det att någon säger någonting till mig och jag förstår ingenting, tills jag kommer på att jag av någon anledning tänker på engelska och personen ifråga pratar högst ordinär svenska.

 

7. Jag läser fantomen i bastun (ingen eufemism).

 

8. Jag hälsar alltid på busschaufören.

 

Jag rör mig ganskla lite ute i bloggsammanhang. Jag försöker vara så anonym jag kan, vilket jag väl har brutit en aning nu, men jag kan inte påstå att jag direkt kan skrapa ihop fyra bloggkontakter att utmana. Vi börjar med att utmana Sessy, så får vi de om jag kan komma på tre till.

Jag fortsätter min väg genom rättikan som jag påbörjade i förra veckan, om du missat detta läs mer här. Jag utlovade ett ganska ambitiöst projekt i det senaste inlägget men det får faktiskt vänta tills i morgon. Idag blir det något busenkelt.

 

 

Rätten på bilden är kort och gott nudlar med ungsbakade grönsaker. Grönsakerna är som följer: vitkål, gullök, rättika, champinjoner och lite squash. Alla ingredienserna skars upp i lagom sotora bitar, placerades i botten på en form och åkte sedan in i ugnen med en skvätt olja. Sedan får man vända runt grönsakerna lite då och då och ev. slänga på en klick smör eller lite sesamolja mot slutet för lite extra smak. Om inte magen kurrar allt för mycket kan grejerna lätt vara inne en och en halv timme på lite lägre värme. Grönsakerna är sedan upplagada på nudlar som jag saltat en aning och innan jag högg in skvätte jag på en gnutta vinäger. Fantastiskt gott.

 

 

Ok, nu ska jag beskriva en klar favorit hos mig när det gäller läsning. Läs beskrivningen och räck upp handen när du vet vilken bokserie jag menar.

 

Vår huvudperson är en ung kille som hamnat på en skola där de lär sig transfiguration, conjugation och att strida mot skurkar m.m. Vår huvudperson vet inte om det men när han var en liten bäbis blev området där han bor attackerat av en skurk som dödade en massa folk och vår huvudperson blev föräldralös, i mötet med skurken fick han även ett märke i ansiktet som gör att alla känner igen honom. Alla elever på skolan delas in i olika grupper och huvudpersonen hamnar i en grupp med en kille som han blir rival med och en tjej som är jätteduktig i skolan och kommer ihåg massa viktig fakta om prylar de stöter på... sen finns det massa andra skolor som de tävlar mot o.s.v. Nära skolan finns en farlig skog som man inte får gå in i, med konstiga djur och giftiga växter. Precis i slutet av en tävling dyker en skurk, som blivit stark igen efter att ha besegrats tidigare, upp med en tam orm och ...

 

Nej, det är inte Harry Potter och naturligtvis har jag skrivit beskrivningen för att det ska låta så likt Harry Potter som möjligt. Serien jag pratar om är Naruto.

 

 

 

Naruto växer upp i byn Konohagakure, en by som tränar ninjor, och har i hela sitt liv känt sig annorlunda och utstött. Han bestämmer sig för att en dag bli hokage, titeln på ledaren för byn, för att på så sätt vinna erkännande. Tyvärr har han inte riktigt den grad av mognad som krävs för att kämpa mot detta mål utan blir istället en slags "klassens clown" för hela byn. Tänk er Harry Potter fast med ADHD och omgiven av ninjor så hamnar man ganska nära.

 

I första boken ägnas mycket tid åt att presentera huvudpersonerna. Förutom Naruto själv har vi Sakura, en tjej som i teorin är bra på allt men som aldrig riktigt lyckas när det gäller, och Sasuke, en mystisk lite svårmodig kille som är favorit hos alla flickor. Ganska snart uppstår spänningar i gruppen då Naruto är förtjust i Sakura som i sin tur är förtjust i Sasuke, dessutom är de båda pojkarna bittra rivaler när det gäller vad de kan prestera. Tillsammans utgör de team 7, vilket betyder att de tränar och utför uppdrag tillsammans, under befäl av Kakashi, en hemlighetsfull elitninja som är otroligt cool.

       

(Bilderna hämtade från naruto.wikia.com.)

 

I den andra boken ger sig trion och Kakashi ut på sitt första riktiga uppdrag. De ska skydda Tazuna, en brobyggare, då han reser till en viktig byggarbetsplats. De tror att de bara behöver skydda honom från rövare men snart märker de att det är ninjor från andra länder ute efter honom.

 

Genom de båda böckerna får vi många detaljerade beskrivningar av viktiga begrepp vi behöver känna till och vi får inblickar i alla viktiga personers känslor och tankar. Jag har sällan stött på en manga med så här mycket information som presenterars på ett så lättbegripligt sätt. Karaktärerna driver handlingen framåt tillsammans med spektakulära fightingscener som slår det mesta.

 

Naruto var den manga som på allvar väckte mitt intresse för genren, så den kommer alltid betyda lite extra för mig, men varje gång jag läser volym ett, vilket faktiskt är ganska ofta, slås jag av hur bra den är. Naruto är en av de mangor som faktiskt finns att få tag på på de flesta större bibliotek, så kila iväg och läs volym ett så fort du kan.

 

Så är det dags för jerka igen, har ni missat fenomenet finns allt ni behöver veta på Annikas litteratur- och kultublogg.

 

Veckans fråga var vilken eller vilka böcker jag önskar att jag ännu inte hade läst, och tyvärr måste jag vara så tråkig att jag svarar samma sak som Annika, Shutter Island av Dennis Lehane. Boken är en klar favorit hos mig och jag har skrivit en uppsats om hur den speglar den romantiska gotiken i vår egen tid och jag har en uppsats halvfärdig i huvudet om hur den har många gemensamma drag med Kafkas Slottet.

 

Likt Slottet fick jag en fysisk reaktion när jag läste denna boken. Jag blev kallsvettig och kände ett tryck över bröstet när jag satt i min bekväma fotölj och läste. När både pulsen och andningen skenade iväg avbröt jag lässessionen för en promenad och under promenaden var jag nojjig och paranoid hela vägen... Jag har aldrig blivit så pass påverkad av någon bok varken före eller efter och jag önskar jag kunde uppleva det igen.

 

Jag håller på att dokumentera hur jag äter mig genom en rättika, kika här om du vill veta mer.

 

 

Idag blev det en tofu och rättikesallad där rättikan har fått ligga i marinad över natten. Marinaden består av en skvätt japansk soya, en skvätt sesamolja och vatten förutom kryddorna som utgörs av en rejäl nypa salt och en halv chillifrukt skuren i skivor. Eftersom tofun i sin grundform är intetsägande både i smak och konsistens blir det en härlig kontrast med den krispiga rättikan med lite krut från chillin. Den här var riktigt gott.

 

Trots att vi är inne på dag 5 är det fortfarande en rejäl bit daikon kvar, kika tillbaks imorgon för mitt mest ambitiösa projekt so far

 

 

Dagens inlägg i mitt pågående projekt är en inläggning, no pun intended, har du missat vad jag pysslat med de senaste dagarna kika här.

 

 

I inläggningen ingår förutom rättikan en halv gul lök och lite ingefära, med betoning på lite. Löken placerade jag i botten tillsammans med ingefäran för att ge lite smak åt rättikan, men inte så mycket att den tar över. Sedan har jag blandat 2 delar vatten med 1 del äppelcidervinäger och en del risvinsvinäger. Anledningen att jag använt två sorters vinäger är dels ekonomisk, fin risvinsvinäger är inte billig, och dels tycker jag om musigheten i äppelcidervinägern. I vätskan löste jag även upp en nypa salt, lite wasabi och skvätte på lite mirin för lite extra ompfh (vad mirin är för något behandlar jag helt kort här. 

 

Burken står för närvarande nere i min matkällare och där får den stå ett tag och gotta till sig, så om jag fick till smakerna kan jag inte svara på än, men det får jag tillfälle att återkomma till. Kika tillbaka imorgon för nästa del i rättikans resa ner i min mage.

 

 

Om du missat mitt pågående projekt kan du läsa om det här.

 

 

Idag får rättikan helt enkelt ingå i en skål med ramen, om du är nyfiken på vad ramen är kan du läsa mer här. Av bilden kan ni ana att den är tagen i ett mer vardagligt sammanhang än mina vanliga matbilder, varken motljus eller macro... Ramen är en utmärkt rensa-kylen där man kan stoppa i lite av varje som blivit över i botten på kylskåpet. I övre högra hörnet ser ni några stavar rättika och in nedre högra hörnet riven rättika blandad med riven morot, mums.

 

I morgon blir det betydligt mer pretentiöst med både motljus och macro, kom tillbaka då.

Nästa inlägg i mitt pågånde projekt, som ni kan läsa om här, är kokt daikon.

 

Själva kokningen är inget avancerat, bättre kokt på lägre värme under längre tid än stormkokad under kort tid, that´s it. Ett riktmärke att gå efter för att hitta rätt konsistens är att låta rättikan koka några minuter till efter att du kan sticka en ätpinne rakt igenom en skiva utan att behöva ta i. Väl uppe på tallriken har jag tillsatt lite soya, lite salt och lite risvinsvinäger. När jag säger lite menar jag lite, ta det lungt med smaksättningen så att rättikans inneboende smak kommer fram. Liksom den stekta varianten passar de här skivorna utmäkt som tillbehör till i prinicp vad som helst, men det funkar även att småäta på framåt kvällen istället för att ta en macka. Rekommenderas.

 

 

 

 

Första gången jag såg en rättika i en affär tänkte jag något i stil med "vad katten är det?". Rättika, eller daikon på japanska, är släkt med våra små söta rädisor, men kan bli en halv meter långa. Smaken är mildare än en rädisas men den finns där och jag vet att inte riktigt alla uppskattar denna fantastiska grönsak.

 

Eftersom exemplaret på bilden är exakt 50 cm långt så är det inget man äter upp i en sittning, under den kommande veckan ska jag smaska i mig denna godbit i olika former, och dokumentera detta lilla äventyr.

 

 

Rättikan på bilden är kort och gott skivad och stekt i smör. Väl på tallriken har jag pressat över lite citron och tillsatt en nypa salt. Passar utmärkt som sidorätt till, ja, nästan allting. Var inte rädd för att låta rättikan få lite färg, gärna lite mer än på bilden, jag är rädd att jag fegade ur när det fräste för mycket i pannan. Låt väl smaka och kika tillbaka i morgon för en ny anrättning.

 

 

 

 

Om ni inte har förstått det än så är det så att jag gillar Akira Toriyama. I hans bok Cowa! får vi följa monstret Paifu och hans kamrat José Rodriguez. Paifu är en halvvampyr halvvarkoala, alltså, hans mamma är vampyr och hans pappa var en varkoala. José är ett spöke som förutom förmågan att anta olika former även har en tendens att släppa ljudliga nervositetsfisar när det passar som sämst. De båda kamraterna går på Batwing Ridge Elementary som är en skola öppen för människor på dan och för monster på natten. 

 

 

Mellan upptåg och läskiga utflykter till ett "unhaunted house" märker de båda kamraterna att fler och fler monster i byn blir sjuka och när doktorn undersöker sina patienter märker han att det är en sjukdom tillräckligt farlig för att helt kunna utplåna monsterbyn inom en månad, om ingen lyckas fixa fram medicin vill säga.

 

Paifu och José inser att det är upp till dem att rädda situation och för att få tag i medicin måste de ta sig förbi flera människostäder, en skog med ett hemskt monster och bestiga ett högt berg för att ta sig till häxan som har botemedlet. Paifu kommer på att han kan be en människa om hjälp, den fruktade Maruyama som bor i "the unhaunted house". Maruyama är en tidigare proffsbrottare som efter sin sista match, som slutade med att hans motståndare dog, gömmer sig i närheten av monsterbyn för att få vara ifred. Att köra runt ett gäng gapiga monsterbarn i sin bil är inte riktigt vad han har tänkt sig...

      Maruyama

 

Stilen på teckningarna är betydligt enklare än Toriyamas övriga verk, men den enkla stilen funkar utmärkt och det är inget hinder för inlevelsen, jag är fast efter första sidan. Boken handlar om barndom, vänskap, löften och det finns även djupare poänger beträffande människans natur. Likt Sandland utvecklas vänskap mellan en människa och ett monster och via monstret får vi se vårt eget samhälle ur en annan synvinkel.

 

Dessutom är boken tokrolig, man lever sig verkligen in i handlingen och eftersom den är skriven ur Paifus, som kanske är 10 år, perspektiv passar boken även lite yngre läsare. Den här rekommenderar jag varmt.

 

 

 

 

 

I min ständigt pågående jakt på intressanta ingredienser har jag struck gold. Jag har fått tag på två mycket viktiga ingredienser som behövs bland annat till dango som jag redan skrivit om en gång, därför är det läge att gå tillbaka och göra några små justeringar i receptet, men först ingredienserna.

 

Mirin är en slags sött risvin som används som smaksättning i mat och efterrätter. I specialbutiker kan man hitta lite större flaskor, som kostar några kronor, men eftersom man sällan använder särskilt mycket åt gången räcker det med en liten flaska för de flesta.

 

 

Nästa viktiga ingrediens är den gröna påsen rismjöl. Om vi går in i en vanlig butik och köper rismjöl får vi det som kallas för vitt rismjöl, men om man ska få rätt konsistens på bollarna behövs lite av den sort som kallas glutinous. Så kika i den närmsta asien-livs och kika på påsarna tills du hittar ordet glutinous.

 

Nytt recept.

 

2dl vitt rismjöl

1dl glutionous rismjöl

2,5dl varmt vatten

 

Arbeta ihop till en deg, om det blir en smet får du tillsätta mer mjöl tills man kan balta runt med joxet utan att det fastnar på fingrarna. Rulla sedan bollar av smeten och lämpa av i kokande saltvatten. Koka i 4-5 min innan du lämpar över dem i vanligt kallvatten.

 

1/2dl socker

En nypa potatismjöl

1dl vatten

2msk soya

1/2msk risvinsvinäger

1msk mirin

 

Blanda ingredienserna i en liten gryta i den ordning jag har skrivit dem i. När vattnet är i får man röra en stund på låg värme för att sockret ska lösa sig, sen räcker det att man värmer såsen lite, den behöver aldrig koka eller ens sjuda. När den börjar tjockna är den färdig.

 

 

Trä sedan upp bollarna på spett och lägg dem på grillen en stund, de behöver inte få färg men det ska gärna synas märken från gallret.

 

 

Ringla sedan över såsen, låt väl smaka.

 

 

 

Kajika är en envolymsmanga av Akira Toriyama som är mest känd som skaparen av Dragon Ball, men även Sandland som jag skrivit om här.

 

Kajika är namnet på en ung pojke som efter att ha dödat en räv fått en förbannelse över sig, han har fått en rävsvans och är tvungen att rädda 1000 liv för att få tillbaka sin ursprungsform. Räven som förbannade honom, Gigi, följer efter Kajika i form av en ande för att se till att han gör det han ska. En dag stöter Kajika och Gigi på flickan Haya som befinner sig mitt i en strid med ett gäng maffiaskurkar. Kajika ser en möjlighet att rädda ytterligare ett liv och blir indragen i en kamp om ett värdefullt drakägg. 

 

Om man läst Dragon Ball så blir man inte förvånad när man slår upp en ny bok och finner en tokstark huvudperson med svans. Flickan Haya är dessutom väldigt lik Bulma från Dragon Ball och jag skulle kunna räkna upp fler likheter mellan karaktärer och händelser, men ni fattar nog. Liksom i Sandland använder Toriyama ingredienser från Dragon Ball och liksom Sandland skulle hela bokens handling kunna klämmas in någonstans mitt i Dragon Ball.

 

Boken är bra, kanske t.o.m. riktigt bra, men för mig som läst hela DB faller den lite platt. Kajika är inte lika unik som Sandland utan mer en DB-light. Så, om du är ny vad beträffar genren manga så kan jag rekommendera Kajika som ett slags introduktion. Allt som jag tycker om i Toriyamas mangor finns här, snygga bakgrunder, tokiga karaktärer, fantastiska fordon och lite slap-stickhumor. Funderar du på ifall manga är något för dig, släng med ett ex av Kajika nästa gång du beställer böcker, eller klicka här med en gång.

Fredag innebär numer att det är dags för bloggjerka hos Annikas litteratur- och kullturblogg. Kila över dit och kika om du inte varit där än: http://alkb.se/bokbloggsjerka-10-13-augusti

 

Veckans fråga är vilka böcker jag inte tänker läsa, och varför?

 

Min första reaktion är att svara senaste Guillou och Marklund, men jag ska försöka ge ett vettigare svar. Kultursnobberi är trots allt något jag inte tycker om, trots att det är lätt att hänga upp sig på vissa författarskap och skoja om dem.

 

Hmmmm...

 

Bok 1 jag antagligen inte kommer läsa (färdigt): Krig och Fred av Tolstoj.

Anledning: Jag har försökt 4-5 gånger och tycker boken är lite rörig, men intressant. När karlarna har flyttat runt de där kanonerna borta vid fronten och återvänder till societetslivet kommer jag inte ihåg vem som är vem och tröttnar.

 

Bok 2 jag antagligen inte kommer läsa (färdigt): På spaning efter den tid som flytt av Proust.

Anledning: Jag har läst den första delen och trots att språket är intressant hittar jag ingenting i berättelsen som väcker min nyfikenhet, jag blir bara trött på huvudpersonen. Jag har ingenting emot långa böcker, men om jag är likgiltig inför huvudpersonens öde blir det ganska meningslöst.

 

Bok 3 jag antagligen inte kommer läsa: Valfri bok av Pär Lagerkvist.

Anledning: Sist jag läste Lagerkvist var när jag låg hemma i en dunderförkylning och febertoppade något makalöst. Sedan dess blir jag lite lätt kallsvettig och får en klump i magen när jag går förbi hans böcker i bokhyllan.

 

 

Varje gång jag lagar mat med ingefära i så blir det en rejäl bit över. Ibland går det lösa genom att planera in fler rätter med den aktuella ingrediensen samma vecka, men det där med planering har aldrig varit min grej. Istället gör jag gärna ingefärsdricka på överblivna bitar.

 

Börja med att tärna upp ingefäran i lagom stora bitar och lägg bitarna i vatten. Tillsätt sedan lämpliga kryddor såsom kanel, kryddnejlikor eller/och kardemumma. Med fördel kan sedan en citron pressas ner i grytan, själv föredrar jag att gröpa ur citronen med en grapefruktsked så att man får med fruktköttet. Nu kan du även välja att söta drycken, med honung eller socker, men eftersom jag oftast använder drycken som törstsläckare eller måltidsdryck hoppar jag över detta moment. Koka.

 

 

När vattnet har kokat upp och joxet har stått till sig en stund kan blandningen silas av direkt eller så kan du låta den stå en natt i kylen innan du silar. Det fina i kråksången är att det egentligen inte spelar så stor roll, blir det för starkt spär du bara lite extra innan du dricker.

 

 

Word of warning though, beroende hur stark drycken blir finns en liten risk att allt annat du blandar i tillbringaren ett tag framöver kommer ha en svag smak av ingefära, men det får man leva med.

 

Återkom gärna med utlåtanden och erfarenheter om ni prövar receptet.

 

 

 

Update: Innan jag börjar skriva vill jag bara informera er om att det fortfarande inte är något anonymt fan som bjudit mig på en subskription hos www.candyjapan.com.

 

 

En av anledningarna till att jag handlar godis i asien-butiker är samma anledning som jag dragits till manga. Jag tycker om att bli överraskad och jag tycker om nya saker. De två ganska intetsägande godissorterna här ovan ser inte mycket ut för världen, men vänta tills du sätter tänderna i dem.

 

 

Den första lilla godbiten för tankarna till aprikoser, ni vet den där godisvarianten av aprikoser, eller kanske smakar den mango, kanske papaya. Nix, fel fel fel. Tro det eller ej, det här är en morotsskiva som efter att den kokats mjuk har fått torka och sedan sockrats, mums.

 

 

Nästa godis, röd och söt, kan den smaka jordgubbe, eller hallon? Eftersom den är från en asien-butik kanske smaken i sig, tamarind, inte är så förvånande. Inte förens man kommer in till mitten där en bit chilli ligger och väntar på de intet ont anande smaklökarna.

 

Jag uppmanar alla läsare av denna blogg att gå in i en asien-butik eller liknande och köpa en slumpvis utvald påse godis. Chanses are good att du blir inte bara överraskad utan även positivt överraskad, nya grejer är kul. Hör gärna av er med resultat.

 

 

I bok tre forstätter striden mellan Kyoshiro och Trefärgsgänget. Förutom den mystiska kvinnan Izumo rör sig även en skummis med namnet Genma bakom kulisserna och vi anar att det finns ytterligare högre maktnivåer i skummiskretsarna. Syftet med striden, från Izumos sida, är att locka fram Demonöga permanent. Vi får inte veta mycket men vi får en viss inblick i både Kyos och Kyoshiros förflutna. Mitt antagande om att Demonöga hör ihop med svärdet visade sig stämma och vi får även veta att Kyoshiro inte är så helylle som han verkar. Demonöga hittades av några jägare infrusen i ett isblock i en grotta och därefter dödade han tusen man vid Sekigehara men efter det verkar det som om Kyoshiro på något sätt lyckades besegra honom och gömma hans kropp och detta är anledningen till att han bär demonen inom sig. Både Kyo och Kyoshiro vill ta sig till staden Edo för att träffa någon, vem denna någon är och ifall denna någon är samma person för de båda vet vi inte.

 

Under striden kommer Demonöga Kyo fram och han stannar kvar med Kyoshiro undangömd inom sig istället för tvärtom. Yuya som tidigare varit ledare för gruppen får nu slava för Kyo tillsammans med en ny följeslagare, den Röda Tigern. Tigern är en riktigt skön lirare med mycket avspänd inställning till det mesta och det ska bli intressant att se ifall det är en roll han spelar eller om han faktiskt helt enkelt är... en skön lirare.

 

Mot slutet av boken dyker ytterligare en mäktig samurai upp, den androgyne Yukimura Sanada, som liksom Izumo är baserad på en verklig person som under sin livstid var känd som Den starkast krigaren i hela Japan eller Den blodröde krigsdemonen. Yukimura har en hållhake på Kyo och pressar honom att ställa upp i en turnering. Ungefär då dyker mängder av Shoguns ninjor upp och Demonöga och Yukimura tvingas strida sida vid sida.

 

 

Striderna är intressanta. Som jag skrev i förra inlägget handlar det inte så mycket om koreografi utan mer om kraftfulla ögonblicksbilder och mycket syrliga komentarer och närbilder på hånleenden och bestämda blickar, lite Sergio Leone för att sammanfatta det. I sammanhanget beter sig Demonöga inte som en good guy utan kan verbalt tillintetgöra en fiende innan han hugger itu honom. I boken skildras en lite längre strid där Kyo först studerar sin fiendes stil för att sedan använda den emot honom, detta påminde mig om den första riktiga striden i Naruto, den mellan Kakashi och Zabuza. Bra grejer.

 

 

Beträffande den 4:e boken kommer jag faktiskt inte skriva något. Trots att handlingen i sig inte är särskilt krånglig tar det lång tid att förklara den och jag tror att det flesta redan har slutat läsa i alla fall. Kortfattat kan jag säga att det dyker upp fler referenser till historiska personer och det är mer av allt jag redan har beskrivit.

 

Serien är unik på många sätt och trots många smaskiga och saftiga detaljer så finns det lättsamma ögonblick som gör att läsupplevelsen blir rik och varierad. Bra grejer det här, men nu läser jag vidare själv och återkommer med en ny serie nästa vecka. Eftersom många nya läsare har börjat hitta hit så ska jag faktiskt tipsa om något av en nybörjarmanga, vi ses då.

Nu är det fredag och dags för jerka igen. Om ni missat vad detta handlar om kika in på Annikas litteratur- och kulturblogg här.

 

Veckans fråga är vilken bokrelaterad pryl som står högts på önskelistan just nu. I mitt fall är det en ny bokhylla till mina mangor. Från att vara sorterade i serier med viss logik beträffande genre och författare och till och med stil har böckerna packats ihop mer och mer på hyllorna. Ett kritiskt ögonblick var när böckerna plötsligt var tvungna att packas in horisontellt i hyllan och nyligen har även högar börjat dyka upp på golvet. Detta trots att delar av samlingen är utlånade, suck

.

 

Även denna vecka tipsar jag om lämplig dryck till sommarläsningen, älggrässaft

Cheers!

.