Bera

Update: Fortfarande inget anonymt fan som anmält mig på www.candyjapan.com

Så jag får fortsätta min odysé genom asien-livs-hyllorna. Jag ska även skriva om lite tankar inför framtiden beträffande denna blogg. Men först Snöplommon.



Någon detaljerad beskrivning av vad snöplommon är för något får ni googla efter, jag har försökt men inte hittat något. Så om snöplommon är namnet på själva frukten, eller om prefixet snö- berättar för oss hur plommonet är "tillagat", vet jag inte. Hur som helst är det ett litet torkat plommon det rör sig om. Plommonet är en aning saltat och har laddats med citronsyra. Det liknar knappt kishu i smaken, möjligen skulle man kunna kalla det för kishu-light. Istället för en tydlig beska och sälta så smakar de här plommonen sött, men en otroligt rik och mustig sötma snarare än en fruktig vass sötma. Passar utmäkt som spring-och-nalla-i-skåpen-snack men går även att använda i matlagning.



Och så till tankarna om framtiden. Manga Monday uteblev denna vecka på grund av tidbrist, men jag planerar att vara tillbaka nästa vecka. Serien jag läste denna gång spände över tolv böcker vilket jag upplever som smärtgränsen för vad som är meningsfullt i detta forum. Att dokumentera Dragon Ball, Naruto eller One Piece, serier som spänner över 40-60 böcker, blir lite väl saftigt. Så, jag har tänkt att kika närmare på några one shots, d.v.s. serier som bara är en volym långa, alternativt kortare serier på 3-4 böcker. Förutom detta funderar jag på att ge smakprov på de 3-4 första böckerna i olika serier, vi får se.

Jag har även tänkt att periodiskt peta in lite dataspel, t.ex. kommer sista delan av Kid Icarus inom en snar framtid. Om jag var arbetslös, satt i finkan eller hade liknande sysselsättning som förde med sig mer fritid vore min dröm att dokumentera Zelda spelen och göra en längre djupanalys av Naruto, men än så länge håller jag ambitionsnivån lite lägre. Om någon av er läsare har request eller idéer om vad ni vill se, meddela gärna detta.


Ett kuvert fullt med viktiga och krångliga siffror efter en halvtimme i telefonkö med pennan redo. Jag gillar Zelda.

Tillbaka på fredag med sista delen av Star Wars - Minecraft.

Den här featuren börjar lida mot sitt slut. Nästa vecka blir det några misc-bilder, sen är det dags för en ny feature som har med tennfigurer att göra.

Veckans bilder är tagna ur sitt sammanhang men ett tag var det ett återkommande skämt om hur ensam världen var i Minecraft och för att knyta an till detta publicerade jag bilder på ensamma StarWars-karraktärer. Om man sett filmerna några gånger tror jag humorn går fram trots bristen på sammanhang.



*Shooo-pish
-Where did he go?
*Shooo-pish



-He said aim lower, right?



-I could have sworn someone was talking about a cermemony of some kind. 

UPDATE: Forfarande är det inget anonymt fan som har bjudit mig på en subscription på http://www.candyjapan.com

Så jag får fortsätta med räder mot lokala asien-livs butiker i mitt närområde.



Dagens bidrag blir riskex, mer specifikt riskex med sjögrässmak. Själva kexet i sig är en aning sötat, inte mycket men en aning. Riset i sig är en aning sött men det är inte samma sötma som socker, frukt eller honong, utan som... ris. I själva kexet är det små pyllor med sjögräs med mild smak, även om man biter i en klump smakar det inte riktigt sjögräs, istället har hela kexet en spännande karraktär. Utsidan är överdraget med saltigt fnös som liksom sötman är tyglad (eller rent av återhållen). Tillsammans blir upplevelsen mycket behagling och dessa små rackare går utmärkt att äta för sig själva men fungerar även som smakbrytare, eller neutraliserare, mellan  onigiri-bollar. Rekommenderas varmt.

1989 släpptes Game Boy i Japan och USA, året efter i Europa. Systemet var nytt och revolutionerande på så sätt att det var bärbart och att man kunde byta spelkasett. Tidigare hade bärbara spel, bl.a. Nintendos Game & Watch serie, haft väldigt enkel grafik och även om vi rynkar på näsan åt gamla GB spel nu för tiden så var de enastående 1989. Trots konkurens från många andra företag som släppte system med färgskärm eller bättre hårdvarespecifikationer skulle GB komma att dominera den bärbara marknaden under lång tid framöver och systemet såldes under sin livstid i nästan 120 millioner exemplar. Utvecklaren bakom systemet var ingen annan än skaparen av Kid Icarus, Gunpei Yokoi.

 

Spelen jag nämnde i förra inlägget, de fem giganterna i genren plattformsspel, hade vid det här laget fått ett antal uppföljare och snart skulle de färdas från den trygga NES:en till det nya handburna systemet. Mario var först ut med Super Mario Land 1989, som släpptes samtidigt som GB, även det ,som jag tidigare nämnt, utvecklat av Gunpei. Samma år släppte Konami Castlevania och 1991 kom Capcoms Megaman samt Metroid och Kid Icarus från Nintendo. Den här gången var Gunpei dock inte inblandad i Kid Icarus, han hade fullt upp med succén Metroid II, inte heller skulle Kid Icarus till GB släppas i sitt hemland Japan. Är det månntro dags att ana ugglor i mossen?

Kid Icarus Of Myths and Mosters (alla bilder är hämtade från http://www.kidicaruswiki.org)

Spelets struktur är taget direkt från förlagan och vi känner igen både gameplay, banor, fiender och till och med layouten på vissa rum i palatsen. Storyn skiljer en del men eftersom handlingen inte påverkar gameplay, och eftersom den är ganska intetsägande, så är den inte ens värd att nämna. Mycket av humorn och de skruvade detaljerna är borttagna, t.ex. är Speck nose ersatt av generiska fladdermöss. Kontrollen är inte lika exakt och musiken är irriterande, kortfattat är spelet inte lika bra som sin förlaga. Jag skulle kunna sitta här och gnälla ganska länge men för att undvika detta ska jag försöka att sammanfatta gnället i tre punkter:

 

 

1.   Perspektivet. Eftersom skärmen är mindre på GB så tvingades speltillverkarna att kompromissa mellan små intetsägande sprites eller stora sprites som täcker halva skärmen. I detta fall valde utvecklaren det sist nämnda allternativet. När fienderna dyker upp är de alltså precis bredvid dig och du tvingas ofta att hoppa ut i tomma intet och hoppas på att du inte landar i lava eller en grop med spikar. För att kunna ta sig genom världen har Pits hitbox förminskats så trots att man ibland bevisligen är i kontakt med projektiler eller taggar så tar man ingen skada och det blir svårt att i förväg gissa vad som kommer göra ont och inte.

För att få in några träffar ska du springa mellan eldbollarna, lycka till!

2.       Svårighetsgraden. När man väl vant sig vid det snäva perspektivet, vilket händer ungefär efter första bossen, blir spelet plötsligt busenkelt. Istället för ett har man nu tre liv, man springer oftare på ny hälsa ute på banan och fienderna gör inte lika mycket skada på dig. Både andra och tredje världen, palatsen inkluderade, sprang jag på första försöket rakt genom utan att dö en enda gång (tredje bossen går enkelt att spöa genom att stå nere i höger hörn vänd mot vänster och skjuta, that’s it, han försöker inte ens komma åt dig). Sista världen är istället hopplöst svår. Här har du vingar och kan flyga hela tiden och kontrollen känns seg och besvärlig, dessutom kryllar det av insekter som flyger rakt genom geometrin och alltså är utom räckhåll för dina pilar det mesta av tiden. Ojämnt är det minsta man kan säga.

3:e bossen som inte ens försöker.

3.       Det är inte Kid Icarus. Om jag ska försöka vara objektiv så är spelet inte så dåligt, men jämfört med sin förlaga är det sämre och när man spelar en uppföljare förväntar man sig lite mer. 1991 var det tillräckligt häftigt att man kunde ha spelet i sin ficka men 2012 har vi vant oss vid det. Spelet är betydligt bättre än många andra GB spel men det mäter sig inte med förlagan till NES.

 

Snart är det dags för Kid Icarus Uprising, stay tuned.

I bok 11 kämpar Shinji med plikt och ansvar och Kaworu ger läsaren en lektion i existensialism. Det är svårare än någonsin att skriva om handlingen utan att avslöja något, kortfattat dyker den sista aposteln (i engelska versionen kallas skurkarna för änglar, vilket skapade en viss förvirring) upp och Shinji tvingas mot sin vilja att göra något minst sagt drasktiskt när han sätter sin plikt framför sina egna känslor. I och med att den sista aposteln har dykt upp har NERV spelat ut sin roll och i ett maktspel där Shinjis pappa, Gendo, har en framträdande roll slutar boken just som SEELE förbereder sig att ta över NERVs bas.

Bok 12 är ödesmättad och under bokens lopp förstörs mer och mer av NERVs högkvarter och SEELEs trupper kommer närmare och närmare. Stämmingen är väldigt laddad och man känner verkligen desperationen hos karaktärerna. Till sist pratar Shinji och Gendo med varandra efter att Shinji till slut har fått ett verkligt känsloutbrott. Det Gendo berättar förklarar en hel del och ungefär samtidigt som Shinji bestämmer sig för att kämpa istället för att bara passivt invänta sin död, slutar boken. Jag har sällan varit så laddad att läsa vidare, men eftersom det inte finns fler böcker att tillgå så blir det en cliff hanger på obstämd tid. Fanken!
Sista boken är laddad med action och tillsammans med allvaret i situationen är den en av de mest spännande strider jag läst i någon serie. För att stilla mitt sug efter mer NGE så blir det nog animen härnäst. Återkommer.





Om ni vill kika på något riktigt imponerande, klicka på länken nedan. En EVA-enhet i naturlig storlek! I alla fall huvudet:

http://www.ikikata.se/life-size-evangelion-tar-fart

Denna vecka blir det bara en bild. Jag tror alla vet vilken melodi som skall nynnas till denna...

 

Spelet utspelar sig under andra världskrigets sista dagar och spelaren iklär sig rollen som amerikansk krypskytt. Ditt uppdrag är att förhindra att tyska raketspecialister, eller deras arbete, hamnar hos ryssarna. För att lyckas med detta behöver du kortfattat knäppa en massa viktiga snubbar och spränga lite prylar i luften.

 

De flesta banor inleds med sekvens där du smyger dig fram för att ta dig in i en raketfabrik, ta dig fram till en bra position för att skjuta eller placera ut sprängladdningar längs en väg. När du väl lyckats med det brakar det lös hejdundrande eldstrider då fienden försöker storma byggnaden du gömt dig i och uppdragen slutar med att du flyr mot säkerheten. Om du är taktisk nog kan du placera ut snubbel- och trampminor i fiendens väg och förhoppningsvis lyckas ta livet av några stycken på det sättet, förutom prickskyttegeväret har du även tillgång till k-pistar, men bössan är fortfarande ditt huvudsakliga vapen.

 

När du smyger dig fram har du störst nytta av din ljuddämpade pistol. Den är ganska värdelös så varje skott är en kalkylerad risk då man missar lika ofta som man träffar. Man kan även kasta stenar för att lura iväg vakter från sina poster, eller vänta in höga ljud som döljer ljudet från din bössa. K-pistarna är liksom pistolen ganska kassa och bör bara användas på korta avstånd och i nödfall. Det bästa alternativet är att undvika strid helt och hållet, men dels tillåter inte banornas layout alltid detta alternativ och dels ställer kontrollerna till det en del för dig. Framförallt när man kryper beter sig spelarmodellen ganska knepigt åt och jag har mer än en gång fastnat i en dörröppning trots att det inte finns något synligt hinder. Även i närstrid ställer kontrollerna ibland till det, speciellt i kombination med kameran som inte alltid visar det jag vill se. Att sikta runt hörn eller över en mur fungerar för det mesta, men ibland blir det onödigt krångligt och det går inte på förhand lista ut vad du kan använda som skydd eller ej.

 

När du väl får ta fram bössan blir det desto roligare. Det märks att utvecklarna har lagt krutet på dessa sekvenser. Gravitation, vind och andning spelar in när du ska placera dina skott och när du lyckas får du ofta se en kort filmsekvens över kulans väg genom luften följt av en röntgenbild över vilka inre organ kulan penetrerar och vilka ben som krossas. Lyckas du dessutom ha två mål eller fler i siktlinjen får du följa den deformerade kulans väg in i nästa mål. De olika skotten ger olika poäng och du får även veta hur långt bort målet var från dig. Detta gör att man inte enbart roar sig med att försöka få in så många headshots som möjligt utan även lung- och hjärtskott eller skott mot nackkotorna. Jag kan även meddela att en stackars tysk förlorade båda testiklarna när han försökte springa mot skydd.

 

Överlag är dock spelet inte enastående. AIn funkar sådär, banorna har i princip en möjlig väg till nästa mål och kontrollerna är ett bekymmer. Men likväl är det ett unikt spel som är väl värt att prova. Smygandet och gömmandet av kroppar påminner om både det gamla hederliga Commandos och Hit Man, båda personliga favoriter.

 

Länk direkt till screenshots: http://sniperelitev2.com/us/media/screens.html (Vågar man länka till bildena direkt, eller blir man stämd då?)

Och en länk till spelets officiella sidan: http://sniperelitev2.com

Mitt förra onigiri experiment blev tillräckligt lyckat för att jag skulle bli sugen att göra om det, och med lite nya ingredienser redo tänkte jag ge en lite mer detaljerad beskrivning av processen. Here goes.

1. Skölj och koka sushiris, enligt anvisningar på paketet. 

2. Förbered fyllning. Till dagens bollar kommer jag använda (från vänster till höger) hackad kishu, rom och hackad ingefära.



3. Rulla bollarna. Den här gången använde jag mig av en vid kopp och började genom att knöla ut lite ris i botten för att sedan lägga i fyllningen och sist balta på lagom mycket ris ovanpå. Sedan gick det lätt att vända över bollen i handen och börja rulla den. Detta sätt var betydligt smidigare än att försöka varva ingredienserna direkt i handen. Se även till att tvätta av händerna ungefär var tredje boll för att inte bli för klabbig.

4. Forma bollarna. Varianten fylld med rom formade jag som en puck, detta kräver nog inga tydligare beskrivningar. De övriga bitarna formade jag till trekanter, vilket kräver att man vänder runt bitarna i händerna och knådar från olika håll. Använd tummarna för att hålla ihop bollen så att den fortfarande är platt och tryck med övriga fingrar och handlovarna (heter det så?) för att få fram vinkeln. Se till att ha rena händer annars blir det ett fasligt klabb, salta även handflatorna mellan varje boll.



5. Dekorera. På två av bitarna vek jag runt en bit nori (sjögräs) så att man har något att hålla i, detta efter att jag rullat/vänt bitarna i sesamfrön. Det klurigaste momentet är den tredje varianten som förses med ett litet nori kuvert/blöja. Det svåra är egentligen att klippa lagom stora trekanter av norin. När man väl lyckats förbereda en lagom stor bit nori vek jag den runt biten enligt bilderna nedan. Börja framifrån runt undersidan för att sedan vika fram de båda snibbarna runt sidorna på riset.




6. Profit!



De tre olika varianterna är "Kishu-boll i nori-blöja", "Ingefära-boll i mörka och ljusa sesamfrön med en aning för mycket wasabi" samt "Rom-puckar rullade i ljusa sesamfrön".



Resultat: Rompuckarna blev väldigt lyckade, sesamfrön och rom var en oväntad smaksensation, nästa gång ska jag nog salta romen en aning innan jag bakar in den. Kishublöjorna var riktigt goda samma kväll men nästa dag hade kishun tappat en del av sin smak. Istället för både sälta, sötma och beska var det bara sötma kvar. De var fortfarande goda men inte lika intressanta. Den sista varianten var god, men stark, väldigt stark. Möjligen bidrog ingefäran i mitten till den generella hettan en aning, men i övrigt märktes den inte. Så nästa gång blir det antingen mer ingefära eller mindre wasabiblandning.

Bok 9 inleds med att den karriärslystna Asuka inser att hon inte är en så bra pilot som hon först trodde när hon kom till Japan. Samtidigt dyker en ny pilot, Kaworu Nagisa, upp vilket naturligtvis skapar spänningar i gruppen. Vi har tidigare anat att Reis förflutna hänger ihop med NERV och i förra boken var det svårt att undgå att se likheterna mellan Rei och Shinjis döda mor. Kaworu verkar dela samma mystiska förflutna som Rei och de båda ungdomarna liknar varnadra på många sätt, på en sida (137) får vi se Rei, Shinji och Kaworu sida vid sida och förutom deras frisyrer, och Reis ögonfransar, är de identiska. Detta kan naturligtvis bero på att de är ritade av samma tecknare men med tanke på allt hokuspokus i serien håller jag det för fullt möjligt att de är klonade från varandra på något sätt.

Striderna i denna bok är dramatiska och apostlarna har lyckats att se in i piloternas psyken och använder det de hittar där mot piloterna. En av apostlarna lyckas även infiltrera EVA-enheterna, på samma sätt som Tojis EVA infiltrerades för ett tag sedan, och ungefär där slutar boken.

Kaworu Nagisa (Bild från animen (i mangan har han lite längre hår))


Bok 10 fortsätter mitt i striden och en av piloterna (no spoilers here) väljer att totalförstöra sin EVA för att rädda de andra undan hotet från infiltratören. Kaworu som tidigare har uppvisat en väldigt underlig personlighet, typ Son Gokus naivitet i kombination med psykopati, börjar experimentera med mänskliga känslor och detta leder till en homoerotisk spänning mellan honom och Shinji. Denna spänning passar handlingen och sticker inte ut från resten av karaktärsutvecklingen eller relationskonflikterna. Jag antar att det har med kultur att göra, ett scenario där Ron och Harry ligger och ser varandra i ögonen i ett övergivet common room skulle onekligen verka ganska underligt, men här smälter det in. Kanske på grund av att det inte följer med några påklistrade pekpinnar om vad vi som läsare ska tycka om det som händer så känns scenen fullt naturlig, och befriande. Vi i väst kan definitivt lära oss en hel del av andra kulturer. Här fungerar inte den samkönade laddningen som extra krydda, eller som provakationsmedel, utan är bara en helt naturlig del i handlingen.

Vi får även veta mer om organisationen SEELE som står bakom NERV och det hela ballar ur en aning med hemliga rum fyllda med kloner och hemliga datorer med medvetande uppblandat med Gud och Eva och Adam. Jag är inte överförjust i de metafysiska detaljerna, men med tanke på seriens mörka stil funkar det ändå hyfsat. Framförallt är karaktärerna tillräckligt intressanta för att hålla mitt intresse uppe. Återkommer ang. bok 11 och 12, sen blir det dessvärre till att vänta eftersom inte fler volymer finns att tillgå, i alla fall inte vad jag vet.

Nix, inte mangan, utan matrelaterat.


Den här snubben har jag följt ett bra tag nu.

http://youcanplaythis.com

En av hans fans har gett honom en prenumeration på: http://www.candyjapan.com , vilket alltså innebär att det två gånger i månaden dimper ner ett paket japangodis i lådan. Priset känns lite saftigt för min ekonomi just nu, så jag håller tummarna för att jag också blir bjuden av något anonymt fan därute, vilket i och för sig blir lite bökigt eftersom jag också är lite halvanonym, jaja. Tills det händer får jag köpa godis och tilltugg själv.

Först ut, mini puddings:


De här små godingarna har funnits i olika varianter i alla asien-livs-butiker jag varit inne i på senaste tiden. Anledningen till att jag valde just denna sort var att de verkar bestå av hyfsat naturliga ingredienser. Fruktjos, fruktbitar, kokosvatten och tång-gelatin. Smakerna är från höger till vänster: Jordgubbe, melon, mango och, min favorit, lichi.
Konsistensen är lite läbbig men inte i närheten av läbbigheten hos t.ex. Jello. Tjogglar man runt puddingbiten i munnen en stund så har man till slut bara fruktbitarna kvar att tugga på. Själva gelen smakar inte jätte mycket, men naturligt. Fast det är klart, smaken är som baken. Min fru gick ett varv för att kontrollera ifall någon av ungarna kissat på sig när jag öppnade en pudding härom dan. Jag tycker i alla fall om dem.

(Fortsättning från förra fredagen)


Better get out of here.






Grab this harpoon thing and run for it.



(Härvid saknas bilder på ett reskinnat svärd och hur Luke öppnar luckan, vette katten var de tog vägen. Men kikar du noga ser du att det är en lucka öppen på undersidan i nästa bild.)

*Kaboom










De här scenerna byggdes precis innan The Halloween update så jag har använt stockar istället för Nether Rack. Alltså var det lite hektiskt att springa och tända på alla stockar för att sedan hinna ta ett screenshot innan de brunnit ut eller slocknat. Explosionen är jag mycket nöjd med, betänk att jag stod över en öppning i ryggen på maskinen och boxade på dynamit innan jag hoppade ner, sprang undan en bit, vände mig om och tog kortet. Om ni tittar på marken ser ni även att kratrarna i snön från smällen överensstämmer, varje modell är alltså konstruerad på samma ställe och nedrivern för att ge plats åt nästa.

Nästa vecka blir det mer, men bara enstaka bilder, stay tuned.

För Nintendo fan boys var 1986 ett viktigt år. Tre av de mest klassiska plattformsspelen någonsin: Metroid, Castlevania och Kid Icarus släpptes detta år, året innan Super Mario och året efter Mega Man. De här fem spelen är de spel jag spelade och kommer ihåg mest från min barndom och med tanke på att en länge efterlängtad uppföljare till Kid Icarus nyligen släpptes till 3ds tänkte jag ta en närmare titt på denna spelserie.

Alla bilder är hämtade från http://www.kidicaruswiki.org

Kid Icarus släpptes 1986 i Japan och året efter i resten av världen. Spelet är producerat av Gunpei Yokoi som fram till sin död i en trafikolycka 1997 kan betraktas som en av Nintedos viktigaste spelutvecklare vid sidan av Shigeru Miyamoto. Spelets handling är löst baserad på grekisk mytologi och spelaren iklär sig rollen som Pit, en ängel som efter att ha flytt från underjorden kämpar för att rädda gudinnan Palutena och hela jordens öde undan den onda Medusa.

 

Spelet har trots sin svårighet en lätt ton med många underliga detaljer och skruvad humor till skillnad från t.ex. Battle of Olympus som har ett liknande tema. T.ex. stöter Pit gång på gång på fienden Specknose, en flygande näsa med tillhörande glasögon och mustasch, och jag tror att alla som någonsin spelat spelet kommer ihåg trollkarlarna som förvandlar Pit till en äggplanta.

Mina minnen av spelet från när jag var liten är långa svåra banor fyllda med olika rum med gubbar som pratar och att man ibland om han hade tur kunde hitta kissbassäng som fyllde på ens liv. Nu när jag spelat om spelet ser jag istället att det finns ett avancerat RPG system i bakgrunden som låter dig uppgradera liv, vapen och använda olika typer av utrustning och föremål. Liksom bakgrundsstoryn fanns beskrivningarna av de olika föremålen och rummen i instruktionsboken som följde med spelet så om du har slarvat bort den kommer du missa många viktiga element i spelets gameplay. Ett tips är att leta reda på en manual på nätet.

Tre viktiga uppgraderingar nödvändiga för att ta sig genom spelet

Kid Icarus gameplay är inte unikt utan snarare tvärtom. Spelet lånar friskt från många olika genrer och många andra spel, och det är just denna kombination som trots allt gör det unikt. Första banan är t.ex. ett schakt där du ska nå toppen och om du går ut på vänstra sidan dyker du upp på högra sidan likt en del äldre spel, såsom Ice Climber där man också tar sig uppåt för att nå toppen. Den allmänt accepterade valutan i spelet är hjärtan, vilket vi känner igen från Castlevania. Kontrollen av Pit är perfekt, om du trillar ner någonstans är det ditt fel och inte spelets. Du kan hoppa ducka och även skjuta uppåt, något som är ganska ovanligt även i senare Nintendo-spel. Dina pilar når inte särskilt långt och detta liksom resten av kontrollerna påminner mycket om Metroid, vilket inte är så konstigt med tanke på att Metroid utvecklades av Gunpei tidigare samma år (senare i spelet möter man även fiender som omisskännligt liknar just metroider).

När man kommer fram till spelets första dungeon möts man av en labyrint av olika rum som man måste ta sig genom för att nå bossen. Labyrintstrukturen påminner mycket om Zelda-spelen bortsett från avsaknaden av pussel och nycklar, här behöver du bara hitta fram till bossen. När du sedan kommer fram till andra världen liknar spelet ett mer traditionellt plattformsspel där man får traska från vänster till höger för att nå slutet. Mot slutet får man även flyga på en sidoscrollande bana som i ett klassiskt shoot ’em up. Inblandningen av shoot ’em up-sekvenser skulle senare återvända i Gunpeis Super Mario Land till Game Boy och jag uppskattar blandningen av olika stilar som ger en god omväxling. Även miljöerna och olika fiender ger omväxling, trots att många fiender inte är mer än nya sprites.

Som jag skrev tidigare är kontrollen utomordentlig och detta gäller även hit detection som är pixel perfect. Detta är enormt viktigt när du försöker undvika äggplantor som kastas emot dig och vissa strider, t.ex. andra bossen Hewdraw, skulle vara omöjliga om Pits hitbox varit aningen större (hjälp vad svårt det är att beskriva spel utan att blanda in utrikiska).

Spelet är svårt, riktigt svårt, men aldrig orättvist (förutom ett rum med två äggplantstrollkarlar som är omöjligt). Mycket handlar om att lista ut hur man ska undvika de olika fienderna och när man ska välja att slåss eller inte. För att levla upp krävs det att man dödar ett visst antal fiender, vilket generar hjärtan som du kan köpa mer hälsa för. Så om du vet att det är en butik i närheten kan det vara värt att fightas lite extra för att kunna levla upp innan nästa boss. Dessutom är det som jag skrev tidigare ditt fel om du dör, du kan aldrig skylla på spelet. Har du god teknik och god strategi fixar du att ta dig genom banorna, och det är grymt tillfredsställande att till slut ta död på bossarna, speciellt som det aldrig handlar om tur utan om skicklighet.

Jag återkommer beträffande de två uppföljarna, det kan nog ta ett tag tills jag spelat genom dem.

Alaska

Det första sällskapsspelet med modulär spelplan jag spelat är Alaska. Med modulär menar jag att spelplanen skapas av spelarna under spelets gång och alltså inte är likadan vid varje spel. Spelet Alaska går ut på att varje spelare ska hämta containrar på en ö i mitten av spelplanen och ta dem med sig hem till sin bas. Detta ska spelarna göra under två distinkta faser, först under vintern då vattnet fryser och spelarna placerar ut isblock som man får köra sin snövessla över, efter det kommer våren när isen smälter och spelarna plockar bort isblocken tills det återigen bara är öppet vatten kvar. Under fas ett försöker man alltså bygga en väg åt sig själv över isen och under fas två ”smälter man bort” block för varandra.

 

För att skapa ännu mera kaos och förtret finns det en isbjörn som man kan ställa i vägen för varandra för att blockera rutter samt olika händelsekort där man t.ex. kan få tillgång till en helikopter för att göra snabbare resor. Spelet är för 2-4 spelare och definitivt roligare ju fler man är, man tvingas nämligen hela tiden göra om sina planer beroende på vad ens elaka medspelare hittar på för elände. Håll utkik på Tradera efter enstaka exemplar som dyker upp lite då och då. Spelet rekommenderas varmt och kan spelas av även lite yngre spelare.




Klicka på länken nedan för att komma till spelets sida på Board Game Geek.
http://boardgamegeek.com/image/19848/alaska

I bok 6 är det återigen ganska mycket av piloternas civila liv i fokus. Shinji tvingas av Asuka att hjälpa Toji med en skolromans och undertiden har en hel NERV-bas utplånats och en fjärde EVA-maskin är under levernas till Japan. Just den här blandningen av fjortonåringar-flörtar-med-varandra-i-skolan och världen-går-snart-under i en och samma serie känns igen från t.ex. Harry Potter, men jag tycker ändå att kontrasten blir tydligare här, delvis p.g.a. att berättaren inte kommenterar det. Toji får veta att han är utvald att bli pilot till den fjärde EVA-maskinen och han söker stöd hos Shinji men när han väl synkar upp med maskinen visar det sig att maskinen är infiltrerad av fienden och de båda vännerna tvingas att indirekt strida mot varandra i en mycket laddad strid. Striden är avgörande både utifrån världen-går-snart-under- och fjortonåringar-i-plugget-perspektivet, dessutom väldigt spännande och överraskande!

I bok 7 kommer hotet från apostlarna allt närmare NERVs högkvarter och organisationen liksom resten av världen står på randen till utplåning. Ovetandes om detta brottas Shinji med skuldkänslor, sin fars förnekande av honom och förvirrade pliktkänslor. Ryoji Kaji, en avspänd womanizer som figurerat i serien ett tag, pratar med Shinji och berättar om sin barndom. Denna berättelse ger oss mer information om den händelse som kallas Second Impact och som var starten på hotet från apostlarna. Vi får även veta mer om Misato men viktigast är att en anekdot om hur Ryoji, då han var i samma ålder som Shinji, förrådde sin bror leder fram till att Shinji kan hitta ett sätt att hantera sina skuldkänslor.
Striderna i denna och den förra boken får läsaren att känna allvaret i situationen. Hotet från apostlarna blir värre och värre och för varje strid förlorar NERV mer mark och resurser, striderna är alltså inte som i många andra serier obligatoriska actionsekvenser med utrymme för karaktärsutveckling utan istället det som driver handlingen framåt. Om det finns någon filosofistudent därute så rekommenderar jag denna bok då Ryojis resonemang om skuld är både intressant och unikt. Vi får se lite mer, med betoning av lite, av de hemligheter som pågår bakom kulisserna och det ockulta spåret tar över precis i slutet av denna bok. Jag har dubbla känslor inför slutet, jag känner instinktivt att ockultikrångel antagligen kommer sabba en bra serie, men samtidigt har serien så här långt varit fantastiskt bra så jag hoppas att manuset kommer överraska och vinna tillbaka mig i nästa del.

Ryoji Kaji

Bok 8 var ganska deppig men antagligen nödvändig. De olika karaktärerna återförenas och slits isär och påminns om sitt förflutna. Ett ganska långt avsnitt avslöjar en del om Second Impact och hur Shinjis båda föräldrar arbetade tillsammans på ett projekt där de skapade den första EVAn som en kopia till en jätte som hittats i samband med Second Impact. EVA-enheterna är alltså biologiska i grunden och inte maskiner, något som vi har anat ett tag. Dessutom har enheterna medvetande på ett sätt eller annat, ett medvetande som kan kommunicera med människor. Shinji har hela tiden trott att hans mamma är död, men både genom minnen och upplevelser inuti EVA 01 förstår vi att hon snarare blivit ett med, eller gått upp i, EVA.
Serien börjar alltså bli lite metafysisk och gränserna mellan teknik, liv, religion börjar luckras upp. Av erfarenhet vet jag att för mycket sånt här kan få mig att tappa intresset ganska fort, hoppas på mer jordnära handling i fortsättningen.

I min jakt på umebushi har jag gjort räder i samtliga asiatiska butiker i min omnejd utan reultat. Jag har dock hittat en hel del annat intressant, främst godis och snacks (varav minst 50% smaksatt med wasabi). Jag har även hittat the next best thing next to umebushi, kishu!
Återigen behöver jag poängtera att jag är lekman i sammanhanget, kishu kan vara precis samma sak som umebushi, eller inte ha något med umebushi att göra alls for all I know. Om någon av er därute vet får ni gärna berätta.

Jag hittade i alla fall tre olika varianter av kishu. Jag vågar inte ge er någon exakt definition för vad kishu är, men det rör sig i alla fall om torkade japanska plommon.




Skillnaden på förpackning ett och två var att plommonen i förpackning ett har kärnan kvar, annars smakar de lika dant. Plommonen i den tredje förpackningen är inte helt uttorkade utan istället lite skrumpna och fortfarande smetiga.


De tre varianterna: Torkad med kärna, torkad utan kärna, typ halvtorkad med kärna.

Smaken är svår att beskriva: salt, syrlig och söt samtidigt, fantastiskt gott i alla fall. Jag kan tänka mig att det inte faller alla i smaken men för mig är det helt klart något av det godaste jag ätit på länge. Plommon nummer tre, d.v.s. den smetiga sorten, har jag tänkt att kärna ur och använda som fyllning i onigiri vid tillfälle, kanske nästa helg. Jag återkommer.


Ps. Innerst inne undrar jag om japanerna verkligen äter de här plommonen, eller om de bara säljer all frukt som blivit för gammal till oss här borta i väst och lurar oss att det är traditionella japanska delikatesser. Ungefär som den här: http://www.youtube.com/watch?v=yCHtd5PUcm8 .ds

(Fortsättning från förra fredagen)

Explosionen på sista delen blev inge vidare, en bättre smäll utlovas till nästa vecka då slaget om Hoth fortsätter.

MAT!

På samma sätt som jag alltid blev sugen på macka när jag var liten och läste Fem-böcker så blir jag ofta nyfiken på maten i olika mangor. Jag har gjort ett försök att återskapa lite olika rätter och jag poängterar klart och tydligt att jag inte har någonsomhelstaning om hur man lagar mat på riktigt. Jag har aldrig varit i Japan utan gissar mig fram till hur de olika rätterna lagas. Hur som helst, först ut är onigiri



Börja med att koka ris, sushiris alltså, med vinäger och socker enligt anvisningarna på paketet. Låt riset svalna (varmt stärkelse- och sockerklabbigt ris är ungefär lika användarvänligt som napalm.) och rulla sedan bollar av det. 

Variant ett (de närmast på bilden): Egentligen ska de här läckerbitarna fyllas med umebushi, en slags inlagda plommon, men då denna ingrediens verkar vara omöjlig att få tag på i den här delen av världen får man improvisera lite. Jag förberedde små knyten med salladslök och rädisor inlindade i ingefära som jag pillade in i mitten av risbollen. Sedan formade jag bollen till en trekant genom att hålla bollen i ena handen och kupa den andra handen över bollen för att få fram vinkeln. För att reda ut detta moment rekommenderar jag att du blöter händerna för att undvika att riset fastnar.
Jag hade även förberett nori (sjögräset) genom att klippa isär några ark diagonalt, så att det blev två trekanter av varje ark. Sedan började jag framifrån med det rätsidiga hörnet och vek norin runt undersidan på risbollen för att sedan vika fram de två snibbarna runt sidorna. Hmmm, börjar bli rörigt det här, titta på ett kuvert så förstår ni hur jag menar. Sedan duttade jag på saltvatten för att norin skulle behålla den antagna formen, färdigt.

Variant två (de lite längre bak, duh!): Dessa bollar petade jag fulla med rom och plattade sedan ihop till puckar. Sedan åkte de in i ugnen på grill för att få lite färg. När de började få färg tog jag ut dem, penslade dem med soya och skickade in dem ett varv till i ugnen. När de svalnat vände jag dem i sesamfrön och vek runt en bit nori jag blött en aning i saltvatten. Färdigt!

Resultat
Att forma riset var förvånansvärt enkelt och de båda varianterna smakade dessutom förträffligt. Även norin var enkel att arbeta med, se till att blöta den en aning när den ligger där den ska så behåller den formen. Bollarna på bilden består sammantaget av 8dl ris, vilket var lite väl mycket att ta sig genom ensam. Några bollar sparade jag därför till nästa dag och de med lök i smakade lite lurt ett dygn senare, så har du tänkt att spara bollarna ett tag undvik denna ingrediens. Jag kommer garanterat att ge mig på denna rätt fler gånger och jag överväger även att ta med mig bollar som matsäck vid lämpligt tillfälle. Om någon där ute vet var man kan få tag på umebushi är ni välkommna att höra av er.