Bera

Idag är det ett år sedan denna bloggen slog upp portarna och jag har hunnit med ganska mycket. Ett antal olika features har presenterats för att antingen fortsätta eller gå i graven beroende på vad ni, läsarna, har funnit intressant att läsa om. Till slut är det framförallt tre olika ämnen som det finns intresse för: manga, mat och retro-spel. Jag tänker nu kring ettårsdagen summera lite vad jag hunnit med under dessa features och börjar med manga.

 

Det hela började med Neon Genesis Evangelion och den serien beskrev jag fortlöpande medan jag läste den, vilket blev ganska tjatigt. Efter det började jag att snarare presentera nya serier eller fristående volymer utan att avslöja handlingen. De serier jag hunnit med är:

 

Scary Book vol.2 - De andra volymerna dyker faktiskt upp här inom kort.

.Hack - Ganska trälig, kul idé men inte mer.

Sandland - Tokbra, denna bok var med i en manga-handout.

Full Metal Alchemist - Var ok men föll mig inte riktigt i smaken.

Inu Yasha - Fantastisk serie fylld med mystik och japansk folktro.

Samurai Deeper Kyo - Modern och lite mer vuxen i stil och tematik, dock härligt tramsig vid behov.

Kajika - Bra men kort, perfekt nybörjarmanga, även denna bok var med i en handout.

Cowa - Tokrolig och barnslig men tänkvärd på Bamse-vis.

Naruto - Min absoluta favoritmanga, fantastisk.

Shaman King - Rolig och medryckande men riktad mot lite yngre läsare.

Time Stranger Kyoko - Vansinnigt snygg, men bedrövligt sentimental.

Yu-Gi-Oh - Mysig med trevliga inslag av spel och tävlingar, men efter några volymer blir det tjatigt.

Elemental Galade - Riktigt häftig i början, men blir ofokuserad lite för fort, många starka karaktärer.

xxxHolic - Mystisk och magisk med fantastisk stil.

Hellsing - Vräkig och våldsam, men at the end of the day inte mycket mer.

Warriors of Tao - Annorlunda och ofokuserad utan ett vettigt slut.

Peach Fuzz - Urvattnad och glättig, men hade sina stunder.

Chrono Crusade - Fantastisk med starka karaktärer, men i kortaste laget.

Ghost in the Shell SAC - Enastende och genomtänkt, fantastiska bilder.

Infinite Ryvius - Kul och annorlunda, men lämnar inget bestående intryck.

Ragnarök - Blablablabla ...

Bleach - Modern och humoristisk med trevliga karaktärer.

Astro Boy - Förvånansvärt bra, lite som Bamse och en favorit hos mina ungar.

Death Note - Bland det bästa jag läst, ger en intellektuell stimulans.

Amnesia Labyrinth - Krypande läbbig och obehaglig, synd att det inte finns fler volymer.

 

Om ni inte förstått det än så gillar jag manga, även om jag läser annat också. Ibland har det varit mycket annat som hänt vilket har gjort att jag inte riktigt hunnit med denna feature, och jag har läst mängde av manga som jag inte skrivit om. Vad jag försöker säga är att en feature som återkommer veckovis har varit svår att hålla, både vad gäller tidsåtgång och vad gäller ekonomiska förutsättningar. Jag kommer försöka hålla Maga Monday vid liv men kan inte lova att jag återkommer varje vecka.

Vad tycker ni, som faktiskt tittar in varje måndag, att jag ska skriva om för serier?

 

 

 

 

 

 

 

Efter att nyligen ha plöjt igenom Death Note så känns inte Souji Kushiki, huvudpersonen i Amnesia Labyrinth, så värst främmande. Likt Light Yagami är han duktig i skolan både som atlet och i de akademiska ämnena och ganska snart är han inblandad i en historia med märkliga mord.

 

Vi får veta att Souji flydde sitt hem efter att någonting hänt mellan honom och hans systrar och att han nu har kommit tillbaka hem efter en tid. Systrarna Harumi, Youko, och Saki beter sig minst sagt underligt och agerar utmanande och manipulativt gentemot Souji. När Souji anländer till skolan märker han att de flesta pratar om tre mord som ägt rum under sommaren, mord på elever. Sasai, en minst sagt energisk tjej, visar Souji runt på skolan och när morden kommer på tal berättar hon att hon håller på med en egen utredning och ber att få hjälp av Souji.

 

Med en gång misstänker Souji sina systrar, han försöker även hålla sin nya dambekant hemlig för sina systrar för att hon inte ska bli indragen i något. Incestuösa spänningar, en försvunnen bror och ganska långa sekvenser då ingenting egentligen händer bidrar alla till att skapa en tryckande stämmning där alla verkar ruva på hemligheter och ha skelett i garderoben. Stilen på teckningarna är studtals ganska skissartad med grova streck vilket jag tycker passar stämmningen och det låga tempot antyder att något omvälvande lurar runt hörnet. Jag hade gärna skrivit att jag återkommer med mer nästa vecka, men det gör jag inte av den enkla anledning att fler volymer inte publicerats. Mer skräck kommer det dock bli, ett bra tag framöver till och med.

 

 

Long time no see, sorry. Har inte riktigt haft tid för bloggen på sista tiden och förvånas över att det trots detta är fortsatt trafik här. Vad jag har haft tid till är Castlevania, om du missat detta kan du börja kika här och här. Jag har utökat mitt spelbibliotek en aning sedan jag började och kommer därför göra fler nedslag i denna spelserie än vad jag först tänkte, idag är det dags för Super Castlevania IV till Snes.

 

(Bild hämtad från http://castlevania.wikia.com)

 

Spelet kom ut 1991 i Japan och amerikat och året efter här i europa, så liksom de tidigare spelen jag skrivit om är det en tidig titel på ett nytt system. Liksom de tidigare titlarna visar Castlevania återigen hur ett spel ska se ut, grafiken i spelet tar tillvara på alla de möjligheter ett 16-bitarssystem erbjuder. Bakgrunderna är fyllda av animationer, det dyker upp föremål i förgrunden, Simon traskar bakom semitransparenta vattenfall och Mode7 används flitigt och mer kreativt än i något annat spel. Det finns även en hel del partikeleffekter där skeletten du slåss mot exploderar i en skur av benknotor när du besegrar dem, sten och grus faller från taket innan bossen ramlar ner genom ett hål för att anfalla dig och kanske mest minnesvärt: guldmynt i en skattkammare svävar upp från golvet och formerar sig som en enorm fladdermus.

 

(Bild hämtad från wikipedia)

 

Det som imponerar ännu mer än grafiken är kontrollen. Förutom att Simon är väldigt följsam och lyder minsta lilla knapptryckning direkt så kan man nu svinga hans piska i alla 8 riktningar, något som kommer visa sig vara en enorm fördel när spelets fiender ska besegras. Piskan kan även användas för att svinga sig över klyftor vilket krävs under några av de svårare platformssegmenten.

 

(Bild hämtad från http://castlevania.wikia.com)

 

Vad gäller svårighetsgraden skiljer den sig från tidigare spel i och med att kontrollen är markant förbättrad. Varje gång du spelar kommer du lite längre på banan och varje boss följer ett visst uttydbart mönster som du kan utnyttja till din födel. Har man väl tagit sig förbi en bana en gång så går det nästan av sig självt nästa gång.

 

För att sammanfatta vågar jag nog påstå att Castlevania IV kanske är det bästa 16-bitars action-platforming-spelet någonsin. Det är väl värt de timmar man lägger på det. Har du möjlighet så lägg några timmar tillsammans med Simon Belmont på väg mot Draculas slott.