Bera

 

Time Stranger Kyoko är en serie på tre böcker inom genren shoujo-manga, som helt enkelt är manga riktad mot tjejer snarare än shounen manga som är riktad mot killar. Av förklarliga skäl läser jag mest den sistnämnda gruppen men jag försöker bredda uttrycket här en aning.

 

Kyoko är en ung tjej som försöker leva ett normalt liv bland kamraterna i skolan. Vad hennes kamrater inte vet är att hon är prinsessa över hela jorden och att både klassens lärare samt en av de andra eleverna är hennes livvakter. Det stora samtalsämnet i skolan är den nära förestående ceremonin då prinsessan för första gången skall visa sig offentligt, Kyoko är dock inte särskilt road av samtalen för hon vill nämligen inte vara prinsessa, hon är nöjd med sitt liv som det ser ut.

 

När hon några dagar innan ceremonin pratar med kungen om sin ovilja att vara prinsessa presenterar han en utväg för henne. Om Kyoko kan väcka sin sovande tvillingsyster Ui kan systern anta rollen som prinsessa i hennes ställe. För att göra detta får Kyoko Tid och Rums-stenen som, om hon kan få stenen att erkänna henne som sin mästare, hjälper henne att finna ytterligare tolv stenar med vars hjälp hon kan väcka sin syster.

Kyoko och den sovande Ui (Bilder hämtade från Arina Tanemura Wiki)

En central ingrediens i berättelsen är kiritos, människor som har fått sitt DNA sammanflätat med det från en växt eller ett djur. Kyokos båda livvakter är kiritos med drak-DNA i sig och en av Kyokos klasskamrater är en blom-människa som kan dansa otroligt vackert. Snart anar Kyouko att de stenar hon är på jakt efter förvaltas av ledarna för respektve kirito-folk, men för att krångla till det lite finns det även demon-människor med en inneboende ondska som hamnar i hennes väg.

 

En av titelbilderna, som tagit mellan 15-20 timmar att färdigställa

När Kyoko äntligen blivit bekväm i sin roll som Time Stranger och börjar få koll på hur det är att vara hjältinna väcks plötsligt tvivel hos henne när hon först anar att hon inte alls är prinsessa, inte har någon koppling till kungahuset utan istället har demon-DNA i sig, och därför är en av de fiender hon kämpar mot...

 

At the end of the day tycker jag att serien är långdragen och trälig. Ungefär som i .hack så händer det ingenting, jag hänger inte riktigt med på vem som säger vad och oftast har jag ingen aning om varför hjältinnan är glad eller ledsen. "Tjej-manga" följer helt enkelt andra konventioner än "kill-manga" och jag har inte knäckt koden än. Det jag kan säga om serien är att den jämfört med viss annan manga helt saknar erotisk spänning utan enbart kretsar kring romantik. De romantiska relationerna är inte heller av nöden heteronormativa vilket skapar unika och intressanta plot-twists, men det var inte värt att traggla sig genom tre böcker för det. Nu behöver jag läsa lite action.

 

 

De båda böckerna jag lottade ut har hittat nya hem. Kajika hamnade hos Vargnatts bokhylla och Sandland hamnade hos Henrik Johansson. Kila över till dem och läs vad de tyckte, och om ni är intresserade av manga kom tillbaka hit varje måndag och kika in min feature Manga Monday.

2. Tillsätt några droppar risvinsvinäger och några droppar matolja.

 

3. Häll smeten i en form så att du får ett djup på 1,5 cm.

 

4. Täck med gladplast, men lämna en liten öppning, och kör den ca 10 min i mikrovågsugnen. Här krävs det lite fingertoppskänsla för att avgöra om smeten är färdig, Om den bubblar och reser sig rejält men sjunker ihop så fort du stänger av ugnen börjar det närma sig. Antagligen kommer det ta några misslyckade satser innan du vet hur länge smeten ska köras i just din mikro.

 

5. Låt smeten svalna. Om den när den har kallnat fortfarande är klabbig när du petar på den kan du skicka in den någon minut till.

 

6. Blanda 1dl vitt socker med 0.5dl majsstärkelse eller potatismjöl. Tillsätt även en nypa salt.

 

7. Lossa massan ur formen och vänd den i pudret från punkt 6, skär sedan massan i lagom stora bitar med en plastkniv och servera.

 

Mochin ska sedan förvaras i rumstemperatur tills den är uppäten, ställer du den i kylen blir den för hård, lycka till!

 

Veckans fråga hos Annikas litteratur- och kulturblogg lyder:

 

Jag bar, som vanligt när jag varit på biblioteket, med mig en kasse utgallrade böcker hem nyligen. I kassen fanns, så vitt jag kan bedöma, samtliga böcker av Åke Edwardsson, en trave ungdomsböcker och Den vita massajen av Corinne Hoffman. Jag vet att jag såg en dokumentär eller en spelfilm för länge sedan och rycktes med i historien. Lite som i filmen Into the Wild får vi följa en person som väljer en otrygg tillvaro ute i vildmarken framför en trygg men tråkig miljö hemma i civilisationen. Jag har inte börjat läsa boken än men tror jag klämmer in den innan jag påbörjar andra delen av 1Q84.

 

 Bok 3

I bok 3 får vi följa Ryo, en lokal buse, och hans jakt på ett drömställe där han och hans gäng kan hålla till. Ryo har figurerat i de tidigare böckerna men varit med ganska lite och sammanfattningsvis har han alltid misslyckats med vad han har företagit sig. Av misstag snubblar han i denna bok på ett spöke som tar över hans kropp, spöket är efter en rövare som 600 år tidigare skars ner av Amidamaru. Utrustad med en ny kropp beger sig spöket, Togage, iväg för att kräva hämnd på Amidamaru och snart är alla huvudpersonerna inbegripna i en strid på liv och död.

 

Även denna bok är till huvuddel en strid. Likt föregående strid är det ytterst lite fokus på koreografi och effekter utan på dialog och nu även tillbakablickar. Vi får veta mer om Amidamaru och tiden då han växte upp och vi får se scener från Togages barndom som till viss del förklarar varför han är så fokuserad på hämnd. För mig är den här typen av långsamma strider med sentimentala tillbakablickar en av tjusningarna med manga och det är nog ingen slump att mina favoritmangor är fyllda med dem. Även denna gång får skurken sig en rejäl dos prat om vikten av vänskap och både Yoh och Amidamaru gör uppoffringar för att visa att allt prat om vänskap inte bara är tomma ord.

 

Bok 4

En annan viktig ingrediens i manga är turneringar, helst både långa och många, fyllda med intressanta karaktärer. I bok 4 presenteras Silva, en indian vars stam är ansvariga för uttagningarna till den stora shamanfighten, en turnering där all världens shamaner slåss om titeln Shaman King. Vi får även veta att Shaman King kommer att få upplåta sin kropp åt det högsta medvetandet för att avvärja en katastrof som annars hotar att förinta mänskligheten.

 

Silva slåss med hjälp av fem totem, fem olika djur, och förutom att han är riktigt häftig är han också en formidabel kämpe. Yoh får veta att inträdesprovet till shamanfighten är att få in en träff mot Silva, något som visar sig svårare än han först tror.

 

Den här mangan är bra, meeeen ungefär nu har jag tappat intresset. Jag skulle kunna tänka mig några volymer till för att se vad författaren hittar på för lattjo karaktärer men jag hoppar nog vidare till nästa serie ganska snart. Trots att serien så här långt är byggd runt fighting och strider är det ganska lite action, nästan inget blod, inget naket och inga anspelningar på sex, så för en yngre läsare lämpar sig serien ypperligt. Men at the end of the day påminner serien mig ganska mycket om moderna fransk-belgiska serier i stilen och västerlänska försök till manga, vilket inte är något fel i sig, men när jag läser manga vill jag läsa the real deal. Vi får se vad det blir nästa vecka.

 

 

 

Mochi dango är söta bollar uppträdda på pinnar och att döma av hur frekvent de dyker upp i manga och anime gissar jag att de är populära tilltugg borta i Japan. Jag har gett mig på att laga till en laddning, med varierande resultat...

 

 

Rismjöl, se till att det inte är vanligt vitt utan varianten det står glutinous på.

Strösocker

Floursocker

Vatten

Smaksättning och karamellfärg

 

Den riktiga varianten får färg och smak från dels körsbärsblommor och dels någon grön ört, eftersom jag inte har tillgång till något av det använder jag rosvatten, mynta och karamellfärg. Jag gör tre olika smaksättningar och därför tre olika omgångar enligt följande steg.

 

1. Blanda 1,5dl rismjöl, 0.5dl socker och 3/4dl vatten i en bunke som tål mikrovågsugn.

 

2. Tillsätt smaksättning och färg, jag gjorde följande varianter.

Grön - mynta

Röd - rosvatten

Ofärgad - mirin

 

3. Rör ihop till en slät smet, man får vispa på ordentligt för att inte mjölet ska klumpa sig.

 

4. Täck formen med gladplast och kör i mikron 2-3 minuter.

 

5. Lämpa ut den färdigkokta smeten på bakbord förpreparerat med floursocker.

 

 

6. Dela smeten, försiktigt eftersom den är varm, i lagom bitar.

 

7. Färdig.

 

Alltså, jag hade tänkt att det skulle bli bollar av det hela, som jag sedan hade tänkt att trä upp på spett, men det var inte möjligt att rulla massan till bollar. Det smidigaste sättet att fördela massan i bitar visade sig vara att arbeta ut massan över bakbordet och sedan klippa degen i lagom stora bitar.

 

Det första experimentet blev total pannkaka och efter att jag ändrat lite fram och tillbaka på proportionerna så landade jag i receptet jag just presenterat. Trots att jag följde samma steg till var och en av de tre batcharna blev konsistensen lite olika på de tre laddningarna så det är en riktigt pillig process det här. Jag inser också att det inte är realistiskt att tro att man ska få samma resultat från en mikrovågsungn som av en special ångställning.

 

Så, hur blev resultatet, jo, resultatet blev Turkish delight. Både varianten med mynta och varianten med rosvatten påminde både i smak och konsistens om turkish delight, vilket förvisso är gott men inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Better luck next time...

I Shaman King får vi följa den tvärhand höge huvudpersonen Manta Oyamada. En dag när han skyndar sig hem från skolan tar han en genväg över en kyrkogård och märker till sin fasa att den tvärtemot vad han trott är ganska välbesökt även sent på kvällen, av spöken. Nästa dag försöker han berätta om händelsen för klasskamraterna som inte tror honom och precis när han börjar ge upp presenterar klassens lärare en ny elev, Yoh Asakura, som Manta känner igen från kyrkogården kvällen innan.

 

                   Manta                                         Yoh  (hämtade från http://www.animecharactersdatabase.com)

Det visar sig att Manta har ett sjätte sinne som låter honom se spöken och andar och Yoh är en shaman som har kontakt med andevärden och kan överlåta sin kropp åt spöken när det behövs. Manta som är studieinriktad tycker att situationen är otroligt orättvis när Yoh enkelt kan kalla på hjälp från ett spöke med relevant information under ett prov, men ganska snart kommer han märka att Yohs förmåga att överlåta sin kropp till den sedan 600 år döde samuraien Amidamaru visar sig vara ett effektivt sätt att ta sig ur många knipor.

               Amidamaru

Om jag gick in för det skulle jag möjligen kunna presentera 3-4 figurer till, men det behövs inte Manta, Yoh och Amidamaru verkar vara de tre ständigt återkommande figurerna och i varje kapitel, som är ett avslutat avsnitt, presenteras ytterligare några figurer som sedan lämnar handlingen. Precis i slutet av boken dyker en annan pojke, Ren, och tillika shaman som har en betydligt mer cynisk inställning till andevärlden, upp och möjligen kommer han figurera i handlingen även fortsättningsvis. Precis som en god första volym av en manga slutar denna bok mitt i en strid, denna gång mellan Yoh och Ren.

 

Stilen på teckningarna är modern och påminner om serier här i väst (t.ex. Mort de Trouille, som är en ruggigt bra serie som jag borde skriva om) och om en rad dataspel riktade mot yngre år. Överhuvudtaget upplever jag att den ganska grunda storyn, de korta äventyren och den städade våldsskildringen är en anpassning mot yngre läsare, men kanske även mot västerländska läsare. Till viss del påminner storyn om Inu Yasha då en person i vår egen värld plötsligt får upp ögonen för alla övernaturliga saker som händer runt omkring honom/henne men överlag har serien mer gemensamt med t.ex. One Piece.

 

 Bok 2

I den andra boken bräddas perspektivet ganska rejält. Det jag skrev om en anpassning mot väst är ju bara att fetglömma. Den kortfattade versionen är att det med jämna mellanrum krävs att en kung av shamaner utses för att verka som en kanal mellan mänskligheten och det högsta medvetandet. Vår tid är synnerligen kaotisk och eländig och det krävs alltså en kungen av shamaner för att ställa allt tillrätta, därför har shamaner från hela världen börjat resa till Tokyo för att slåss om titeln. Det hintas att både Jesus och Budha är tidigare innehavare av titeln så pressen på Yoh vrids genast upp några snäpp. Genom handlingen återkommer mängder av referenser till heliga titlar inom budhismen och taoismen samt japansk och kinesisk folktro, dock hänger man med fint även om man rör till begreppen en aning.

 

Två nya figurer introduceras, dels Yohs fästmö Anna och dels Rens syster Jun Tao. Anna visar sig vara väldigt hård och är även hon en sorts shaman, så även Jun Tao som slåss med hjälp av ett animerat lik. Liket kommer från kampsportsexperten Pailong Lee, som uppenbart är baserad på Bruce Lee, och huvuddelen av boken är en strid mellan Jun Tao och Yoh.

 

Striderna är faktiskt inte så dumma, just finessen att Yoh upplåter sin kropp till någon annan i kombination med alla vanliga besvärjelser och sigill och prylar gör striderna unika. Inskjutet i action-sekvenserna finns små lektioner i respekt och värdet av kamratskap och vänner m.m. Jag läser gärna vidare några volymer till, med tanke på att all världens shamaner är på väg till Tokyo så lär det inte vara svårt för författaren att koka ihop intressanta karaktärer att förgylla serien med.

 

 

 

 

En av fördelarna med att göra saft på älggräs snarare än på fläderblom är att de skonade blommorna får utvecklas till fläderbär. Fläderbusken är giftig så var noga med att inte ta några bär som inte är fullmogna och rensa av dem från kvistarna så du får med så lite växtdelar som möjligt. En bieffekt av att bära in bunkar och kassar med bär är att det följer med mängder av insekter. När jag rensade rönnbär häromdagen satt jag på uteplatsen så att alla bärfisar, myror och spindlar enkelt kunde knäppas iväg ut i trädgården men idag kunde jag sitta inne för min fru har inhandlat ett ypperligt verktyg för att göra sig av med oönskade insekter.

 

 

Det du behöver är:

1l vatten

1l fläderbär

5dl socker

2tsk citronsyra

 

1. Låt bären koka i 20 minuter tills de är helt mjuka.

 

2. Häll av bären genom en silduk och ta tillvara på vätskan. Har man tid kan man låta bären stå och rinna över en natt men jag arbetar bären till fruktmos i en purévagga och vrider sedan ur all saften med hjälp av en duk. Se till att slabba så lite som möjligt för färgämnet i bären är starkt.

 

3. Tillsätt socker och citronsyra till saften och koka sedan upp under omrörning tills allt socker är löst.

 

4. Färdigt.

Saften får en trevligt röd färg och beroende på hur du spär den kan den nytjas både som saft och som måltidsdryck.

 

Inspirerad av mitt kanel-äppelmos som jag fick som en biprodukt av mitt senaste saftkok har jag även kokat ett riktigt kalasigt fusion-mos ikväll, det du behöver är:

 

10 äpplen

3dl vatten

1,5 dl socker

2 kanelstänger

1 dl snöplommon, eller liknande.

1 dl riven kokos

ingefära

 

1. Skala och kärna ur äpplena och skär dem i bitar.

 

2. Skär några (3 var precis lagom) skivor av en bit ingefära, lämna skalet på så att det går att skilja dem från äpplena senare.

 

3. Blanda samtliga ingredienser, utom sockret, i en stor gryta och låt koka under viss omrörning i 10 minuter eller tills äpplena är helt sönderkokade.

 

4. Använd en sked och plocka ur kanelstängerna, ingefärsbitarna och ev. plommonkärnor. Beroende på hur blött moset är kan det vara en god idé att låta det rinna av i en silduk en stund.

 

5. Arbeta äppeljoxet genom en purévagga och rör sedan ut sockret i moset.

 

6. Färdigt.

 

 

Kokosen och kanelen erbjuder en härlig feststämmning och plommonen och ingefäran bidrar med en eftertänksam syrlighet... ehm... Min fru påpekade för ett tag sedan att det låter som om jag beskriva hur man tippar grus när jag matbloggar, låter jag mer som Ernst nu tycker ni?

 

Efter en ovanligt svår fråga fick vi denna vecka en ovanligt lätt fråga från Annikas litteratur- och kulturblogg. Frågan lyder: Vad läser du just nu?

 

Jag har två böcker igång. Den första är Shataram av Gregory David Roberts. Till största delen utspelar sig boken i Bombay i Indien och som en extra bonus rör sig huvudpersonen ofta i delarna av staden där jag höll till när jag bodde där ett tag. Beskrivningarna av ljud, smaker och dofter är ibland så starka att jag får en liten längta-tillbaka-tår i ögongipan.

 

Den andra boken jag läser är volym 4 av Elemental Gelade av Mayumi Azuma, en äventyrsmanga som snart dyker upp i ett inlägg här på bloggen.

 

 

 

 

 

 

Denna vecka kan jag tipsa om rönnbärsdricka till boken, och om du behöver något nytt att läsa klicka här.

 

Förra veckan försökte jag dela ut en manga till en av er läsare, men det initiativet fick ett ganska svalt mottagande. Jag gör ett nytt försök denna vecka med Sandland som jag skrivit om här. För att förtydliga konceptet så behöver du alltså bara skriva i kommentarerna här nedan att du är intresserad av ett ex. så skickar jag ett på posten till någon av er, vill du sedan skriva om boken och länka hit så blir jag glad. Kom ihåg att det finns ett ex. av Kajika kvar också.

Rönnbär innehåller mängder av nyttiga prylar. I de små sura bären finns ämnen som förebygger diabetes, hämmat tumörer och förhindrar hjärt- och kärlsjukdommar. Dessutom innehåller bären E och C-vitamin samt karoten om man vill bli solbränd och se i mörker. Njaa, det där med att se i mörker kanske är att ta i, det var en list hopkokad av RAF under kriget för att hålla en ny radar hemlig för tyskarna. Listen plockades sedan snabbt upp av The Food Ministry och husmödrar landet runt för att övertyga småpojkar om att äta mer grönsaker. "Go on now, remember that all the fighter pilots are eating carrots, indeed they are. If you don't eat your carrots now you wont be able to enlist when older, you wont... I wonder what all your friends will say then, maybe they'll think your a nazi..."

 

Efter att ha suttit och rensat bär en stund, och hittat minst tie nya sorters bärfisar ännu ej beskrivna av vetenskapen, har jag fått ihop en dryg liter bär som ska förvandlas till dricka enligt följande steg.

 

Det du behöver är:

1l vatten

4 äpplen

1 kanelstång

1 nypa kardemummakärnor

1l rönnbär

3dl socker

 

Koka upp rönnbären och låt dem koka under lock i ca 20 minuter.

 

Koka upp 1l vatten och lös sockret i det. Tillsätt kryddorna och urkärnade, skalade och klyftade äpplen. Koka lika länge.

 

Häll av äppelgrytan i en silduk och låt det rinna av i en bunke. Bärens vatten kan du hälla rakt ut i hon och endast spara bären. Bären gör jag fruktmos av med hjälp av en... Ja vad katten heter det, purévagga?

När bären är förvandlade till mos tömmer jag silduken på äpple och låter istället rönnbärsmoset rinna av.

 

Färdig. Spädes 1/4 och bör frysas in eller drickas omgående.

 

 

Slutresultat blev en aningen sträv och kryddig äppledricka med trevlig färg och full av nyttigheter. Som biprodukt av tillverkningen blev det dessutom en pyts med kaneläppelmos till frukost i morgon. Mycket trevligare än t.ex. potatisskal...

 

 

Jag har blivit ombedd att förbereda matsäck inför en utflykt imorgon och tänkte därför dokumentera lite av förberedelserna.

 

 

Onigiri har jag skrivit om innan, här och här, och i korthet är det risbollar med fyllning.

De olika fyllningarna är mango, ingefära, umebushi (äntligen!) aprikos och kishu. Skillnaden mellan kishu och umebushi är att den senare är inlagd med en ört som heter shisho vilken ger plommonet den röda färgen. Mangon är en aningens aning salt och aprikoserna har fått ligga till sig i sällskap med ingefära.

 

 

 

Blanda ett ägg, 100 g socker, en msk olja och 3 msk vatten samt en skvätt mirin till en smet. Blanda 300 g vetemjöl och 1 tsk bakpulver för sig och blanda sedan ihop det med smeten tills det blir en deg. Dela upp degen i lagom stora bitar och rulla dem till bollar som sedan rullas i sesamfrön tills de är helt täckta. Nu ska bollarna helst friteras, men eftersom jag inte har någon fritös fick de åka ett varv i stekpannan, färdigt. Smakar smaskens och då jag tappade räkningen när jag mätte upp mjölet blev de förvånansvärt matiga.

 

 

Mini puddings har jag också skrivit om tidigare, här.

Just den här varianten har antagligen inte ett spår av naturliga ingredienser i sig. Jag tror att den vita struten ska smaka lichi men efter det är det anyone's guess, smaskigt är det i alla fall och en favorit hos mina ungar.

 

 

 

Nu ska grejerna bara paketeras så är matsäcken färdig.

 

 

 

Gyūdon är en rätt som egentligen ska lagas på nötkött, men eftersom jag är vegeterian så ska jag försöka laga en vegetarisk variant. Jag har aldrig ätit kött så jag kommer inte kunna berätta hur nära orginalrätten jag kommer smakmässigt, men jag kommer kunna berätta ifall det var gott eller inte.

 

Du kommer att behöva: Mirin, soya, lök, socker, risvinsvinäger och quorn-bitar som substitut för köttet. Valfri smaksättning kan utgöras av umebushi (Jag har äntligen fått tag i en burk!), picklad ingefära och shitake.

 

Börja med att skölja och förbereda ris. Skär sedan löken i båtar, alltså på längden så att det blir rejäla bitar. Börja sedan att steka löken, i matolja, när det är ungefär 10-12 minuter kvar på riset.

 

Vänta tills löken börjar bli genomskinlig, tillsätt sedan quornbitarna och ev. shitake. När det sedan är 4-5 minuter kvar på riset tillsätter du 2msk soya, 1msk mirin, 1msk risvinsvinäger samt 1msk socker. Eftersom quornbitarna har en tendens att suga upp all vätska kan det vara klokt att skvätta på 1 dl vatten vid behov. Höj värmen rejält de sista minutrarna och rör runt konstant.

 

När riset är färdigt lägger du det i botten på skålen och lämpar av "köttet" och löken uppanpå, avsluta med ingefäran och umebushin.

 

För ett annat recept, från någon som faktiskt varit i Japan och därför har koll på läget, klicka här. Jag har lagat båda varianterna och nästa gång jag lagar blir det nog en hybrid någonstans i mitten. Oavsett vilket recept du använder så smakar det förträffligt, men ge dig inte på det om din mage är känslig för lök.